En av de största och viktigaste personerna i den internationella centerrörelsens historia är utan tvekan polacken Stanislaw Mikolajczyk. Ändå är han i det närmaste okänd i Sverige, även inom Centerpartiet. I Polen vårdas däremot hans minne omsorgsfullt inom Centerpartiet PSL – och det på goda grunder.

Jag har de senaste dagarna läst Mikolajczyks bok Det skändade Polen, Sovjets erövringsmetoder (Natur och Kultur 1949). Det är en fängslande läsning om hur Polen först förråddes av den polska exilregeringens allierade Storbritannien och Förenta Staterna, för att sedan läggas under Stalins och Sovjets välde. I hela processen var Stanislaw Mikolajczyk en person som gjorde allt i sin makt för att hans land efter kriget skulle bli fritt och demokratiskt.

Från armén till exilregeringen

Under 1930-talet hade Mikolajczyk fått en allt viktigare roll inom bondepartiet/centerpartiet PSL, men vid krigsutbrottet 1939 blev han soldat i den polska armén. När de tyska nazisterna ockuperade hans hemland lyckades han fly och så småningom ta sig till London. Hans fru och son hamnade emellertid i tyska koncentrationsläger.

I London blev Mikolajczyk vice premiärminister i den polska exilregeringen och när general Sikorski omkom i en flygolycka fick han 1943 efterträda denne som premiärminister. Under hela kriget höll exilregeringen på olika sätt kontakt med hemmafronten.

Frihetens gnistor glimma och glittra härs och tvärs över Polens jordbruksområden, underblåsta av präster och intellektuella, som gömma sig hos de enkla bönderna, när livet i städerna blir för fasansfullt att uthärda, skriver Mikolajczyk i boken. Inte minst bönderna och bondepartiet bekämpade under hela kriget de nazistiska ockupanterna, som i Polen misslyckades med att finna några kollaboratörer.

Vår motståndsrörelse var en av de största och bäst organiserade i historien med eget parlament, eget kabinett, en hemmafrontsarmé, som när den stod på toppen av sin styrka räknade 300 000 män och kvinnor, egna domstolar och skolor från kindergarten till universitet, konstaterar han vidare.

”Gav bort halva landet”

Det var också en oerhört viktig uppgift för exilregeringen att driva Polens intressen i förhållande till de allierade, främst Storbritannien och USA. I sin egenskap av premiärminister träffade Stanislaw Mikolajczyk vid många tillfällen Winston Churchill, men även Franklin Roosevelt. Snart blev han emellertid besviken på dem.

Vi föllo t o m innan kriget slutat, ty vi offrades av våra allierade, Förenta Staterna och Storbritannien, skriver han. Vad det handlade om var att Churchill och Roosevelt vid konferenserna i Teheran och Jalta i praktiken ”gav bort” den östra
halvan av Polen till Stalin och Sovjet.

De tre stormakternas beslut i fråga om Polen hade träffats inte bara utan polska regeringens medverkan och medgivande utan t o m utan dess vetskap, skriver Mikolaczyk bittert. När Churchill försökte pressa honom att acceptera de nya gränserna konstaterade han att inte hade någon fullmakt att avstå halva Polen.

Stanislaw Mikolajczyk var emellertid inte en man som gav upp. Han flög under kriget flera gånger till Moskva för att försöka påverka Stalin och ryssarna, men den sovjetiske diktatorns personliga löfte till honom om att Polen skulle få bli en fri och demokratisk stat kom snart på skam. Mikolajczyk befarade själv tidigt att Sovjet när nazisterna kastats ut skulle försöka styra ”med den råa styrkans medel”, men han kämpade ändå vidare.

Mikolajczyk var tvungen att inhämta Moskvas tillstånd att återvända till Polen. Det borde ha varit närmast en självklarhet att han skulle få leda regeringen i Warszawa när landet äntligen var befriat från de tyska ockupanterna. Stalin hade dock andra planer även om han till en början inte visade sina kort. Sovjet hade skapat en egen regeringsbas med kommunister i Lublin. Samtidigt försökte man skapa ett kommunistdirigerat bondeparti som skulle ta över det genuina bondepartiet PSL:s roll. Motståndet mot detta visade sig dock vara kompakt.

Entusiastiskt mottagande

Hursomhelst fick Stanislaw Mikolajczyk återvända och ingå i den polska regeringen. Trots att allt tydde på att bondepartiet PSL hade ett starkt stöd fick han alltså inte bli premiärminister vilket hade varit naturligt om man varit lyhörd för folkviljan. Helst hade han själv sett att den gamle PSL-ledaren Wincenty Witos fått uppdraget att bilda regering. Denne var emellertid gammal och sjuk. Något senare under 1945 avled han. Innan dess hade han uppmanat Mikolajczyk att ”arbeta dag och natt för att bygga upp ett starkt bondeparti, starkt nog att försvara Polen mot orättvisa, kaos och den plundring som nu pågår”.

Mikolajczyk fick ett mycket entusiastiskt mottagande vid återkomsten till Warszawa, vilket naturligtvis retade de kommunister som också skulle ingå i den provisoriska regeringen. Kommunister som under många år vistats i Sovjetunionen och var föga kända i hemlandet.

Mitt hjärta svällde vid åsynen av de tusentals polacker, som hade kommit till flygplatsen för att få se denna underliga blandning av fullkomliga främlingar och gamla vänner, som skulle styra dem till dess de enligt bestämmelserna från Jalta kunde utse män och kvinnor enligt eget skön i fria, oförhindrade val, skriver Mikoaljczyk.

Bondepartiet PSL växte efter krigsslutet snabbt. Trots att kommunisterna, som redan från början med hjälp av Röda Armén tagit kontroll över polisen, gjorde vad de kunde för att hindra tillväxten hade partiet snart 600 000 medlemmar. På de möten som organiserades och där Stanislaw Mikolajczyk var en av talarna samlades stora åskådarmassor.

I juni 1946 genomfördes en manipulerad folkomröstning. Mer än 1000 av PSL:s medlemmar fängslades inför omröstningen. Och värre skulle det bli. Över hela landet förföljdes och trakasserades partiets medlemmar, en del fängslades, andra mördades eller helt enkelt försvann. Detta samtidigt som partiet satt i regeringen.

Ännu värre blev det inför det allmänna val som hölls i januari 1947. Förföljelsen var outhärdlig, skriver Mikolaczyk, men han fortsatte att kämpa. Han visste att det folkliga stödet för PSL var starkt.

I den outhärdliga förföljelse, som nu vidtog, hade vi att kämpa inte bara mot NKVD, säkerhetspolisen, folkmilisen och ORMO – de beväpnade banden av civila kommunister – utan också mot själva polska armén.

Under veckorna före valet fängslades över 100 000 PSL-medlemmar. 130 medlemmar mördades.

Manipulerat valresultat

Enligt Mikolajczyk hade Stalin i egen hög person bestämt att PSL skulle få högst tio procent av rösterna trots att alla visste att stödet var långt större. Samtidigt ville diktatorn i Moskva veta hur många som i praktiken hade valt att rösta på bondepartiet PSL.

Enkom för Stalins skull måste de (rösträknarna) först utföra en verklig sammanräkning av rösterna. Sedan måste de bränna alla röster för polska bondepartiet, som överstego ett på förhand bestämt antal, och ersätta dessa med blockröster. Röstfusk på högsta nivå.

Trots skrämselpropagandan blev stödet för PSL mycket starkt. Vid de 36 valställen där PSL tilläts ha kontrollanter fick partiet mellan 65 och 85 procent av de avgivna rösterna. I Gniezno, där Mikolajczyk själv kandiderade, fick PSL hela 96 procent av rösterna. Han sammanfattar valresultatet:

Den genomsnittliga majoriteten för våra kandidater över hela landet – siffran inkluderar de 10 distrikt, där våra chanser utplånades – var 74 %. Detta voro kommunisterna tvungna att meddela Stalin. Terror, mord och skrämseltaktik hade inte lyckats bryta folkets vilja.

Det officiella valresultatet, som publicerades, var emellertid ett helt annat. Det kommunistledda regeringsblocket fick 327 platser och PSL 24 platser. Maken till valfusk får man leta efter. Efter valet tvingades Mikolajczyk och PSL lämna regeringen. Detta trots att partiet i verkligheten alltså hade fått stöd av majoriteten av de polska väljarna.

Efter valet ökade trycket mot de demokratiska krafterna ytterligare. Kommunisterna gjorde klart att det nu handlade om att likvidera bondepartiet och de rester av självständigt tänkande som också fanns kvar inom socialistpartiet. Mikolajczyk svarade:

Vänd hatet i kärlek, intoleransen i frihet, er så kallade folkdemokrati i verklig demokrati. Jag varnar er: kom ihåg att ni inte bara är ansvariga inför historien, ni är ansvariga inför Polens folk idag. En dag kommer ni att få sona era brott.

Flydde till väst

Senare under 1947, i oktober, har kommunisterna helt tagit kontrollen på det nationella planet även om PSL fortfarande fanns kvar i parlamentet. En dag fick Stanislaw Mikolajczyk information om att en militärdomstol i Warszawa fått instruktioner att döma honom och flera andra ledande PSL:are till döden. Han kom till slutsatsen att hans död varken skulle hjälpa Polens eller det egna partiets sak. Under stora strapatser – och med hjälp av olika flyktingsmugglare – lyckades han ta sig till den brittiska zonen i Tyskland. Därifrån reste han till London, där han kunde återförenas med sin familj.

Utifrån sina egna erfarenheter blev Stanislaw Mikolajczyk en övertygad antikommunist. Han betecknar i bokens slutord kommunismen som ”röd fascism” och menade att denna ideologi måste bekämpas runt om i hela världen:

Detta system bör bekämpas systematiskt, effektivt och klokt av alla fria människor. Ty kommunismens seger skulle störta världen i kaos och mänskligheten i elände: floder av bröders blod skulle flyta ständigt och utan avbrott, men inte på slagfälten utan i fängelser, koncentrationsläger och på avrättningsplatser.

Stanislaw Mikolajczyk fortsatte sitt arbete för demokrati och gröna idéer i exil under hela sitt återstående liv. Han blev ordförande för Internationella Bondeunionen (IPU), där gröna agrardemokrater som tvingats fly från sina länder i östra Europa samarbetade. I den egenskapen hade Mikolajczyk också kontakter med Sverige och Bondeförbundet, främst genom SLU:s förbundssekreterare Thore Pettersson. Under en period hade IPU ett eget kontor på Sturegatan i Stockholm.

Många agrardemokrater från de länder i östra Europa som ockuperats av Röda Armén hamnade i Sverige. En av dem var den unge PSL:aren Michal Plucinski, som också engagerade sig i SLU. Det exemplar av Det skändade Polen som jag har läst delades för övrigt ut av denne Plucinski vid ett seminarium på föreningsgården Mem 1952. Ännu ett bevis på att det fanns utvecklade kontakter mellan Bondeförbundet/SLU och polska bondepartister i exil vid denna tid.

Fantastiskt tidsdokument

Det skändade Polen av Stanislaw Mikolajczyk är ett fantastiskt tidsdokument som är lika läsvärt som någonsin även idag. Boken är välskriven och ger en mycket initierad bild av hur en man aktivt gjorde allt i sin makt för att hans hemland skulle bli fritt och demokratiskt när de nazistiska ockupanterna drivits ut. I detta arbete träffade han de ”tre stora” – Roosevelt, Churchill och Stalin – som vid sina konferenser gjorde upp om hur efterkrigs-Europa skulle se ut. Han mötte motstånd och besvikelser, fick inte gehör för sina förslag och tvingades fly från sitt land. Men den grund han lade under de ett och halvt år han verkade i Polens regering 1945-47 har säkerligen betydelse än idag. Hans parti, världens äldsta agrardemokratiska centerparti PSL, organiserade hundratusentals medlemmar och även om partiet undertrycktes på central nivå levde de gröna idéerna kvar genom åren runt om på den polska landsbygden – det var ju ingen tillfällighet att makthavarna i Polen, till skillnad från vad som var fallet i övriga länder i östeuropa, misslyckades med att kollektivisera jordbruket.

Detta fick jag själv bevis på när jag under ”Solidaritetssommaren” 1981 besökte Polen och reste runt på landsbygden i sydöstra delen av landet med den unge ordföranden för Bondesolidaritet, Jan Kulaj. Han tog oss då till två äldre herrar som berättade om sitt arbete för bönderna och landsbygden. De hade varit aktiva i PSL redan under mellankrigstiden och vårdade de gröna idéerna från den tiden även under det kommunistiska styret. På basplanet inom regimens stödparti ZSL (Förenade Bondepartiet) hade diskussionen hela tiden hållits vid liv.

Efter järnridåns fall 1989 reorganiserades PSL som självständigt parti och sitter även idag i det polska parlamentet, sejmen. Partiet har deltagit i flera regeringar under de senaste decennierna. Det finns all anledning att från svensk sida hålla kontakt med PSL även idag.

I Polen vårdas minnet av Stanislaw Mikolajczyk, liksom av hans företrädare Wincenty Witos. Dessa stora bondeledare har betytt mycket i PSL:s historia, men även i hela landets historia. Vi i Sverige har anledning att åtminstone veta vad dessa kraftfulla personer gjorde och vad de har betytt, och betyder, inte bara för sitt hemland utan för hela Europa.