Ledare i Östersunds-Posten den 11 januari 1996

I dagens läge är det lätt att glömma det viktiga rödgröna samarbetet mellan Centerpartiet och Social-demokraterna för att få ordning på statens finanser mellan 1995 och 1998. Det är i hög grad tack vare detta samarbete som Sverige idag har god ordning på finanserna. Den här ledaren skrev jag i januari 1996 då samarbetet hade kommit igång på allvar.

Inom centerrörelsen har blockpolitiken aldrig varit någon älskad företeelse. Som grönt parti i politikens mittfält har centern under hela sin historia varit inriktad på att nå resultat – och då får inga konstlade blockeringar ligga i vägen.

Under de senaste decennierna har det emellertid höjts kritiska röster som har menat att centern blivit alltför inordnat i ett moderatlett borgerligt block. Särskilt ungdomsförbundet, CUF, har genom åren kritiserat blocktänkandet och högersamarbetet hårt.

Efter 1994 har centern intagit den självständiga position i politikens mittfält kritikerna eftersträvat. Det har också gett partiet en nyckelroll i svensk politik, särskilt sedan samarbetet med socialdemokraterna om att sanera ekonomin inleddes i april förra året.

Detta uppbrott från blockpolitiken har ändå, något överraskande, kritiserats av en del av dagens unga centerpartister. Mest aktiva bland kritikerna är de yngre centerpartister som deltar i ett nätverk för unga borgerliga politiker.

Nätverket startades av moderatriksdagsmannen Ulf Kristersson tillsammans med Stockholmscenterns ordförande Mikael Arthursson efter valet 1994.

Intressant i sammanhanget är att nätverket har direkta kopplingar till det moderaterna närstående opinionsföretaget Timbro, inte bara genom Kristersson utan även genom den centerpartistiske landstingspolitikern Dick Erixon.

Ordföranden i centerns riksdagsgrupp Per-Ola Eriksson påpekade detta faktum i ett uppmärksammat brev efter årsskiftet, publicerat i centerns databas. ”Detta nätverks ambitioner om fortsatt blockpolitik och fördömande av blocköverskridande lösningar har inte mycket gemensamt med de värderingar som under årtionden burit upp centerpartiet”, menar Eriksson.

Vi är övertygade om att Olof Johansson och Per-Ola Eriksson med flera i partiledningen har ett starkt stöd inom centerrörelsen för sin självständiga och ansvarstagande linje. Att vägra samarbeta med regeringen för Sveriges bästa hade inneburit politisk isolering i ett borgerligt block utan inflytande – och att regeringen hänvisats till att samarbeta med vänsterpartiet.

Det rödgröna samarbetet för att få ordning på ekonomin har på nio månader lett till glädjande stora framgångar:

–       Budgetunderskottet har minskat kraftigt.

–       Statsskulden har slutat att växa två år tidigare än vad Carl Bildt trodde i 1995 års valrörelse. 1994 var statens lönebehov över 200 miljarder kronor. I år beräknar riksgäldskontoret att det ska ha reducerats till mellan 60 och 70 miljarder.

–       Boräntorna har sedan samarbetet inleddes sjunkit med över tre procent, vilket betyder väldigt mycket för många hushåll.

–       De sänkta räntorna stimulerar också fler nya jobb, särskilt som riskkapitalavdrag och kvittningsrätt har återinförts.

Det är självfallet avgörande för landet att saneringsarbetet kan fullföljas. Förutom att få ordning på statens ekonomi gäller det under 1996 särskilt att pressa ned arbetslösheten och satsa kraftfullt på miljövänlig energi för att kunna avveckla kärnkraften.

Att centerpartiet fortsätter att självständigt ta ansvar och inte låter sig låsas in i ett borgerligt block är nödvändiga förutsättningar för att dessa målsättningar ska kunna bli verklighet.

Därför är det inte svårt att instämma med Per-Ola Eriksson om att ”resultatpolitiken måste fortsätta”. I första hand för landets skull, men vi tror att ansvarstagandet så småningom också kommer att visa sig i centerns opinionssiffror.