Våren 1921 inrättades på initiativ av de tre gröna statsministrarna i Bulgarien, Polen och Tjeckoslovaken Gröna Internationalen, formellt Internationella Agrarbyrån. Huvudkontoret förlades till Prag, där verksamheten fortsatte fram till 1938, då Nazi-Tyskland invaderade Tjeckoslovakien. Efter andra världskriget fortsatte samarbetet i exil inom IPU (International Peasant Union).
Gröna Internationalen hade stor betydelse för att en självständig agrardemokratisk rörelse kunde utvecklas och för att partierna använde samma symbolspråk. Ett exempel på detta är att fyrklövern redan från internationalens start användes som symbol för de agrardemokratiska partierna (bilden). Klövern på bilden från internationalens bulletin kan vara ”urklövern”.
Under de första åren efter första världskriget upplevde stora delar av Europa en omfattande bondeoffensiv, kallad ”the Green Rising”. Särskilt i Central- och Östeuropa, liksom i Norden, var det därmed läge för politiska partier som hade till syfte att formulera och kanalisera böndernas och landsbygdsbefolkningens tankar och krav. De agrarpartier som redan fanns utvecklade sig till masspartier och blev en maktfaktor i samhället. Där sådana partier saknades bildades de vid den här tiden. Snart slöt man sig samman i en grön international av agrardemokratiska partier.
Grundades av tre statsministrar
Många av partierna inom Gröna internationalen växte fram på initiativ från fackliga och ekonomiska bondeorganisationer. Där bonderörelsen var svagt utvecklad kunde det tvärtemot vara bondepartiernas ledningar som tog initiativ till att organisera bönderna även ekonomiskt och fackligt. Partiernas engagemang handlade emellertid om mycket mer än snäv näringspolitik. På landsbygdsbefolkningens vägnar krävde man att skattemedlen skulle medverka till att bygga upp skolutbildning och hälsovård över hela landet, och inte bara vara en tillgång för en privilegierad stadsbefolkning.
Allteftersom fler agrarpartier kom i regeringsställning ökade behovet av samarbete och erfarenhetsutbyte över landgränserna. Då var det också tre ledande statsmän som ställde sig i första ledet och bildade Gröna internationalen. De tre var bönder, ambitiösa och var statsministrar i sina länder under samarbetets viktiga inledande fas. Den främste pådrivaren var bulgaren Aleksander Stambolijski.
Redan i mars 1920 föreslog Stamboijski för sina tjeckoslovakiska partivänner att man skulle starta en informationsbulletin för agrarpartierna i Europa. I samband med de statsbesök som Stambolijskij gjorde i Warszawa, Prag och Bukarest kring årsskiftet 1920-21 lade han fram sina planer på en grön international. I Prag kom han snart överens med tjecken Antonin Svehla om att huvudkvarteret skulle placeras där. Långa samtal mellan Stambolijski och hans polske statsministerkollega Wincenty Witos i samband med nyårsfirande i Zakopane ska ha lett till att det polska partiet också ställde sig bakom tanken på att bilda en international.
I en intervju i New York Times i april 1921 underströk Stambolijski att bönderna i Central- och Östeuropa nu skulle samlas som motvikt både till bolsjevikernas röda international och till deras vita motpart; reaktionärer som ville återinsätta fallna monarker och ge jorden tillbaka till godsägarna. Han hade stora visioner för framtiden:
Jag tvivlar inte på att vår gröna international till slut kommer att befria Ryssland från bolsjevismen. Åtminstone kommer den att befria bönderna på andra håll från orimliga idéer från fabrikanter och kapitalister som inte förstår ett dyft av vad jordbruk är. Vi ska få båda grupperna att inse att bönderna är lika nödvändiga för ett land som väg-, fabriks- och transportarbetare.
Sådan var förhistorien till att den Internationella agrarbyrån, med säte i Prag, inrättades under våren 1921. I grunddokumentet predikades fredens och jordens evangelium, samtidigt som betydelsen av bondens arbete underströks. Det officiella namnet användes emellertid sällan. Vanligen gick agrarpartiernas samarbetsorganisation under beteckningen ”Gröna internationalen”.
Antonin Svehla från det tjeckoslovakiska agrarpartiet, landets statsminister, valdes till förste ordförande för internationalen. Senare efterträddes ha av sin partivän, slovaken Milan Hodza. Denne hade också haft ett finger med i spelet när internationalen bildades. Senare blev han såväl jordbruks-, utrikes- som statsminister.
Samlade partier från 17 länder
Gröna internationalens första år var framgångsrika. Från 1923 utgav man en informationsbulletin varje kvartal. Från och med 1926 blev den allt mer omfångsrika omfattande bulletinen trespråkig och kom ut på franska, tyska och tjeckiska. Bulletin MAB (Bulletin Narodniho Agrarniho Bureau) visar på ett omfattande informationsutbyte och på ett tätt politiskt och organisatoriskt samarbete partierna emellan. Internationalens högsta beslutande organ var generalförsamlingen, som så gott som varje år möttes i Prag. Generalförsamlingen möttes ofta i samband med stora internationella lantbruksutställningar i den tjeckoslovakiska huvudstaden.
Gröna grundprinciper
Partierna i Gröna internationalen hade långt mer gemensamt än att representera bönder. De byggde sin identitet som agrardemokratiska partier och markerade klart avstånd till andra ideologier, både till höger och vänster. Medlemskapet i Gröna internationalen var från början öppet för ”politiska bondepartier” som skulle ”representera böndernas och landsbygdsbefolkningens intresse” samt ”stå för ett parlamentariskt-demokratiskt synsätt”.
Partierna i Gröna internationalen såg sig gärna som ett tredje alternativ till kapitalism och kommunism. Deras gemensamma ideologi kom att kallas agrarianism. Förutom att satsa på landsbygden och familjejordbruken, lyfte man fram gemensamma kärnvärden som frihet, trygghet, kooperation och social rättvisa. De gröna ideologernas många inspirerande tal till bönderna innehöll också en hel del bonde- och bygderomantik. Ideologin skilde sig ändå klart från mer konservativa agraridéer som utvecklades i Tyskland och inom en del katolska bondegrupperingar i Europa.
Samarbetet i Gröna internationalen hade stor betydelse för den idémässiga utvecklingen av agrarianismen och göra den mer handfast. Vid en konferens i Prag 1928 lade partierna fast gemensamma politiska grundprinciper, som skulle vara bindande för partiernas parlamentariker och regeringsmedlemmar. Grundprinciperna kan sammanfattas i följande punkter:
– bönderna ska äga den jord de brukar
– jordbruksproduktionen är en grundval för det nationella välståndet
– parlamentarisk demokrati är den enda acceptabla styrelseformen
– bönderna ska ha samma rättigheter som andra grupper i samhället
– hänsyn ska tas till lantbruket och landsbygdsbefolkningen i närings-, skatte-, utbildnings-, kommunikations- och hälsopolitiken.
– kooperationen ska stödjas och onödiga mellanhänder mellan producenter och konsumenter elimineras
– medlemspartierna ska endast stödja regeringar som arbetar för att trygga freden och främja vänskap och förståelse mellan olika folkgrupper
Under mellankrigstiden växte motsättningarna mellan länderna i Centraleuropa. Ofta ställde de territoriella krav på varandra, vilket ledde till militära rustningar och kyliga förbindelser länderna emellan. Sådana stämningar underlättade för auktoritära regimer att gripa makten. Gröna internationalen arbetade emellertid hela tiden för demokrati och försoning mellan länderna. Bondeledarna gjorde särskilda ansträngningar för att få till stånd försoning mellan Bulgarien och Jugoslavien, liksom mellan Polen och Tjeckoslovakien.
Många agrarpolitiker arbetade särskilt för att stärka samarbetet mellan de mindre länderna. För att undvika att hamna i Tysklands eller Rysslands (Sovjets) klor var det viktigt att de mindre länderna mellan dessa stormakter samarbetade nära med varandra, menade de. Det fanns visioner om att skapa en federation av stater, byggd underifrån. Särskilt bulgaren Georgi M. Dimitrov och slovaken Milan Hodza målade upp framtidsbilder av ett nära europeiskt samarbete.
Medlemmar från 17 länder
Efter några år deltog agrarpartier från 17 europeiska länder i internationalens arbete (Bulgarien, Tjeckoslovakien, Polen, Jugoslavien, Litauen, Estland, Finland, Rumänien, Frankrike, Schweiz, Nederländerna, Österrike, Tyskland, Lettland, Spanien, Grekland och Belgien). Intressant i dagens ljus är att Jugoslavien så småningom kom att representeras av bondepartier från såväl Serbien, Kroatien som Slovenien. Även ryska exilagrarer deltog i verksamheten.
Även om det rådde enighet om de politiska grundsatserna var Den gröna internationalen ingen idyll. Liksom inom andra partifamiljer, liberala eller socialistiska, fanns betydliga politiska meningsskillnader såväl inom som mellan medlemspartierna. I det stora hela klarade emellertid de agrardemokratiska partierna att hålla samman. Tack vare Gröna internationalen kunde de sprida goda idéer, stärka kraften bakom gemensamma krav och dra lärdomar av varandras erfarenheter. Många av medlemspartierna hade dessutom ett omfattande bilateralt utbyte.
De flesta medlemspartierna av betydelse fanns i Central- och Östeuropa. Det finländska Centerpartiets föregångare, Agrarförbundet, var det viktigaste undantaget. Finnarna hade länge omfattande kontakter både med internationalen och med flera av de övriga medlemspartierna. När Agrarförbundet 1926 höll jubileumsstämma i Kuopio deltog gröna internationalens generalsekreterare, tjecken Karel Mecir. Såväl i jubileumsskriften som i hälsningstalet underströk han att vikten av ett nära samarbete mellan demokratiska bondepartier i alla länder. Den socialistiska internationalen framhävdes som ett exempel på effektiv partiorganisering.
Även de svenska och norska partierna fick influenser från Gröna internationalen, trots att de inte inträdde som medlemmar. Gröna internationalen visade ändå stort intresse för vad som hände på den Skandinaviska halvön. I internationalens bulletin publicerades rapporter även från Sverige och Norge. Bland Central- och Östeuropas agrardemokrater betraktades de skandinaviska länderna som förebilder, inte minst genom att ”myndigförklarandet” av bönderna tidigt kommit igång här.
Kontakterna gick också motsatt väg. När Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU) 1929 beslutade att välja en grön fana före den av styrelsen föreslagna blågula motiverades detta med att systerpartierna på kontinenten hade valt den gröna färgen. Gemensamma partisymboler som fyrklövern kom också till bondeförbundet från polska PSL via Gröna internationalen.
Ett omfattande ungdomssamarbete över landsgränserna inleddes också. Samarbetet begränsades dock till de slaviska länderna. I samarbetet diskuterades viktiga frågor som landsbygdsutveckling, jordreformer, kooperation och folkbildning. Ungdomssamarbetet spelade utan tvekan en viktig roll för idéutvecklingen inom agrarianismen. En särskild studentsektion bildades också.
Till ordförande i den slavisk-agrara ungdomsinternationalen valdes 1924 slovaken Jan Ursini. Sekretariatet upprättades i Warszawa. En annan förgrundsperson i ungdomsinternationalen var bulgaren Georgi M. Dimitrov (även kallad Gemeto). Båda kom två decennier senare att spela viktiga roller i agrarernas motståndsarbete i sina hemländer. Först mot Hitler-Tyskland och dess underhuggare, därefter mot de framväxande kommunistregimerna.
För demokrati, fred och försoning
På hemmaplan var huvuduppgiften att genomföra och försvara de omfattande jordreformerna. Dessa flyttade äganderätten till jorden från godsägarna till de bönder som arbetade med den. En viktig uppgift var också att försvara och vidareutveckla den sköra demokratin som hotades av diktaturer till höger och vänster. Bland de krav man särskilt kämpade för var ökat lokalt självstyre, ökad användning av folkomröstningar och värn för yttrandefriheten och mot övergrepp från myndigheter och mobb. I många länder arbetade man också för att skydda det nationella jordbruket mot internationell handelsliberalism, inte minst efter den ekonomiska världskrisen 1929.
Under mellankrigstiden växte motsättningarna mellan länderna i Central- och Östeuropa. Inte sällan hade territoriella krav på varandra, vilket ledde till militär upprustning och kyliga förbindelser mellan länderna. Sådana stämningar gjorde det lättare för auktoritära regimer att gripa makten. Den gröna internationalens linje var att främja demokrati och försoning. Bondeledarna ansträngde sig särskilt för att få till stånd försoning mellan Bulgarien och Jugoslavien, samt mellan Polen och Tjeckoslovakien.
Ett förstärkt samarbete mellan de mindre länderna var ett annat viktigt mål, inte minst för att undvika att hamna i tyska eller ryska klor. På längre sikt strävade man efter ett långt tätare samarbete mellan länderna i Europa. Slovaken Milan Hodza och bulgaren Georgi M Dimitrov var särskilt entusiastiska förkämpar för denna Europatanke. En uttrycklig förutsättning var att samarbetet skulle byggas underifrån och inte från ovan. Den gröna internationalen var ett ovanligt exempel på att det fanns krafter i Central- och Östeuropa som kom med konkreta initiativ till fred över landsgränserna. Internationalens ordförande Antonin Svehla formulerade följande paroll:
Plogfårorna på våra marker är fredens skyttegravar.
Nedgång och fall
Enligt Svehlas efterföljare som ordförande, Milan Hodza, var jordreformerna i tio östeuropeiska stater efter första världskriget ”det minst blodiga, mest lugna och ändå den mest djupgående sociala revolutionen i världshistorien. Han hävdade optimistiskt att ”rollen som borgarklassen spelade under franska revolutionen kommer i vår tids Central-Europa att spelas av efterkrigstidens agrardemokrati”. Agrarhistorikerna Heinz Gollwitzer har också konstaterat att det under ett kort historiskt ögonblick såg som om den internationella arbetarrörelsen skulle få en motsvarighet bland bönderna.
Så blev det emellertid som bekant inte. Utmaningarna var enorma i mellankrigstidens färska demokratier i Central- och Östeuropa. I land efter land tog auktoritära regimer över makten. De agrardemokratiska partierna blev i bästa fall vingklippta, i värsta fall totalförbjudna. Otaliga agrarpolitiker fick böta med livet. En av de första som drabbades av detta öde var Gröna internationalens grundare, bulgaren Aleksander Stambolijskij. Andra ledande agrarpolitiker, exempelvis polacken Wincenty Witos, såg sig tvingade att gå i landsflykt. Mot slutet av 1930-talet var det bara i Tjeckoslovakien (förutom i Finland) som det fanns ett starkt medlemsparti som kunde bedriva en någorlunda normal verksamhet. Tack vare att man hade sitt säte i Prag kunde Den gröna internationalen fortsätta att fungera ganska länge. Witos och flera andra exilpolacker befann sig dessutom här under stora delar av 1930-talet.
Även den tidigare så stabila demokratin i Tjeckoslovakien gick mot sin undergång. Västmakternas svek i München 1938, som gav Hitler klarsignal till att ockupera de sudettyska områdena i Tjeckoslovakien, bidrog till detta. Agrarpartierna i Tjeckoslovakien kunde inte fortsätta sin verksamhet och det fanns inte längre någon möjlighet för Den gröna internationalen att fortsätta sitt arbete. Den 15 december 1938 gavs det sista numret av internationalens medlemsbulletin ut. Detta var i slutet av ett år som ” för evigt kommer att stå skrivet med svarta bokstäver i den tjeckoslovakiska republikens historia”, menade redaktören. ”En nekrolog inte bara över Böndernas och småbrukarnas republikanska parti i Tjeckoslovakien, utan också över den Internationella agrarbyrån och dess bulletin”. Gröna internationalens siste ordförande, Milan Hodza, gick i exil, först till Frankrike och därefter till USA. Tyskarnas marionetter dömde i Slovakien dömde honom 1941 till 18 års fängelse in absentia (i sin frånvaro). Hodza avled 1944. Men idéerna levde vidare och kom så småningom att ta sig nya uttryck.
I den svenska tidskriften SLU-bladet (nr 5 1939) konstaterar finska agrarförbundets partisekreterare Toivio Helojärvi att verksamheten inom Gröna internationalen har upphört. Samtidigt lyfte han fram vikten av ett närmare samarbete mellan bondepartierna i Norden. Partisekreterare Helojärvi argumenterar:
Av de fyra nordiska ländernas bondepartier i intimt samarbete skulle säkerligen bli en ”fyrväppling”, vars arbete icke blott skulle vara av stor betydelse för dessa länders landsbygdsbefolkning utan också för respektive länder i dess helhet.
Dittills hade kontakterna varit bäst mellan norrmän och svenskar, men det fanns också en hel del förbindelser mellan norrmän och finnar. Samarbetet mellan svenska Bondeförbundet och det finländska Agrarförbundet hade däremot hämmats av förhållandet mellan det sistnämnda partiet och den svenskspråkiga minoriteten i Finland. Under perioden 1928 – 1933 ska Agrarförbundet ha haft korrespondens med bondepartier i tretton länder, men inte med det svenska!
1937 önskade emellertid de rödgröna regeringarna i Sverige och Finland att närma sig varandra. Den svenske utrikesministern, socialdemokraten Rickard Sandler, hade emellertid ”svårt med Finland”. Han bad därför sin regeringskollega, jordbruksministern och bondeförbundsledaren Axel Pehrsson Bramstorp att ta kontakt med agrarerna i Finland. Bramstorp gav uppdraget vidare till ungdomsförbundet.
Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU) antog utmaningen och fick snart fart på samarbetet. Trots krig och svårigheter att upprätthålla normala kontakter stärktes kontakterna, främst mellan SLU och de finländska agrarerna. Efter andra världskrigets slut inleddes ett mycket nära samarbete över gränserna, särskilt mellan ungdomsorganisationerna. Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU) medverkade till att bygga upp ungdomsförbund till partierna såväl i Finland som i Norge. Tidigare hade det i dessa länder enbart funnits ”opolitiska” ungdomsförbund för landsbygdsungdomen.
Intressant är att SLU ungefär samtidigt fick propåer från organisationen World Youth Congress Movement (WYCM) om att organisera en grön international av bondeungdomsorganisationer. Hos SLU, och främst kanske riksombudsmannen Gunnar Ericsson, fanns ett klart intresse att bidra till att en grön international åter bildades.
I en apell inför en propagandadag hösten 1939 skrev ändå SLU, med hänvisning till fredsviljan bland landsbygdens folk och de orosmoln som tornade upp sig på kontinenten, att freden skulle kunna bevaras ”om varje land i likhet med vårt hade en stark demokratisk bonderörelse, som in internationell samverkan kunde garantera lugnet och rätten i världen. Under tiden som vi bida på denna gröna international, vilken som bekant inom de nordiska länderna håller på att utbyggas…”
Snart satte kriget stopp för planerna på att återupprätta en grön international. I stället koncentrerade man sig under de kommande åren på att stärka det nordiska samarbetet.
Bondepolitiskt samarbete i exil
När nazisterna invaderade Tjeckoslovakien 1938 tvingades den gröna internationalen (Internationella agrarbyrån) stänga sitt kontor i Prag. Agrarbyråns historia var slut men kontakterna mellan agrarpartierna fortsatte på olika sätt.
Under andra världskriget var det naturligtvis omöjligt att upprätthålla normala förbindelser länder och partier emellan. I juli 1942 hölls en konferens i London med företrädare för sju bondepartier från Öst- och Centraleuropa, där bland andra Stanislaw Mikolajczyk från Polen och Milan Gavrilovic från Jugoslavien deltog. Vid den här tiden såg agrarerna hoppfullt på hur framtiden efter krigets slut skulle te sig. Man målade upp visioner om demokratiska länder, där bönderna och deras partier skulle få ett stort inflytande.
Att ambitionen att återuppliva mellankrigstidens gröna international var levande under krigsåren visas exempelvis av att G M Dimitrov (Gemeto) från Agrarunionen i Bulgarien och de båda rumänerna Iulio Maniu och Ion Michalache från Nationella bondepartiet i november 1944, när de tyska ockupanterna drivits bort från deras länder gjorde en gemensam deklaration ”för gemensamma strävanden i den internationella demokratiska bondesolidaritetens intressen”.
Egen majoritet i Ungern
Direkt efter krigsslutet levde agrarpartierna upp runt om i Europa. I de sovjetiskkontrollerade länderna drogs tumskruvarna emellertid snart åter åt med stor brutalitet. Det enda verkligt fria valet i de av Röda armén ockuperade länderna hölls 1945 i Ungern. I detta val fick Småbrukarpartiet hela 57 procent av rösterna, medan kommunisterna fick nöja sig med 17 procent. Ledande småbrukarpolitiker som Zlotán Tildy och Ferenc Nagy hade fått folkets stöd för att bygga ett demokratiskt Ungern.
Kommunisterna ville inte ha demokrati utan proletariatets diktatur, där de själva var den styrande eliten. Snart insåg de att de demokratiska bondepartierna var deras huvudmotståndare. För att trycka ned agrarerna tog de till alla typer av våld, uppbackade av Stalin och Röda armén.
I Bulgarien sände Agrarunionens ledare Nicola Petkov från parlamentets talarstol hälsningar till bönderna i Rumänien, Polen och Ungern och berömde deras kamp mot det kommunistiska tyranniet, för frihet, demokrati och nationell självbestämmanderätt. Det innebar att han underskrev sin egen dödsdöm. Petkov avrättades av kommunisterna. Agrarunionens tidigare generalsekreterare Dimitrov lyckades däremot ta sig ut ur Bulgarien och kom att spela en viktig roll i det politiska arbetet i exil flera decennier framåt.
Många bondeledare i den östra delen av Europa avrättades eller fängslades under 1940-talets sista år. Några framstående ledare lyckades emellertid ta sig till väst för att fortsätta det politiska arbetet i exil. Den ungerske småbrukarledaren Ferenc Nagy tog sig, liksom den ovan nämnde bulgaren Dimitrov, till USA. Efter att ha försökt bygga demokrati i Polen kom även Stanislaw Mikolajczyk efter. Dessa tre ledare kom att spela viktiga roller för arbetet i exil.
Bondeinternational i exil
I september 1946 träffades Gemeto och den kroatiske bondeledaren Vladko Macek, som också tvingats i landsflykt. De båda bestämde sig för att försöka återupprätta den gröna internationalen i någon form. Resultatet, International Peasant Union (IPU), blev verklighet på USA:s självständighetsdag den 4 juli 1947 vid en ceremoni i Washington. Från start fanns exilpolitiker från sex olika partier med i verksamheten, nämligen Polska folkrörelsepartiet PSL, Nationella bondepartiet i Rumänien, Agrarunionen i Bulgarien, Kroatiska bondepartiet, Bondeunionen i Jugoslavien och Småbrukarpartiet i Ungern. Av dessa hade alla utom det ungerska partiet varit med i den gröna internationalen. Senare anslöt sig även agrarpartier i exil från Estland, Lettland, Tjeckoslovakien, Litauen, Slovakien och Albanien.
Den första IPU-kongressen hölls i Washington i maj 1948. Polacken Stanislaw Mikolajczyk valdes till organisationens ordförande, bulgaren G M Dimitrov (Gemeto) blev generalsekreterare. Viceordförande blev ungraren Ferec Nagy, kroaten Vladko Macek och serben Milan Gavrilovitsj. Senare blev rumänen Augustin Popa viceordförande. Även Litauens expresident Kazys Grinius ingick i styrelsen.
IPU byggde vidare på den demokratiska agrarianism som Gröna internationalen arbetet för under mellankrigstiden. Nu tvingades man också att ta ideologisk kamp mot kommunisterna och de röda diktaturerna som med våld tagit över makten i exilpolitikernas hemländer. Bondeinternationalen kritiserade hårt uppdelningen av Europa i intressesfärer mellan öst och väst. Man krävde att det nationella självbestämmandet skulle återupprättas och ett all-europeiskt samarbete.
IPU ville skapa en tvärpolitisk internationell front med andra demokratiska krafter, samtidigt som man underströk att majoriteten av invånarna i Central- och Östeuropa fortfarande var bönder. Motsättningarna mellan stad och land tonades småningom ned.
Agrarpolitiska krav
I det 27 punktsprogram som IPU antog 1948 understryks kända agrarpolitiska krav som att jorden ska ägas av den som brukar den. De jordlösa bör få tillgång till mark genom jordreformer. Kooperation och lokala initiativ bör stimuleras för att så långt möjligt säkra lokal kontroll över förädlingen av jordbruksprodukterna. För att garantera stabila priser är man inte främmande för en viss reglering av marknaderna, nationellt och internationellt.
I programmet finns också krav på en bra utbildning för alla, en utbyggd hälsovård och bättre kommunikationer, inte minst vägar. Programmet är ett i grunden decentralistiskt och mittenbaserat program. Thore Petersson, som var SLU:s förbundssekreterare och hade kontakter med IPU under 1950-talet, citerar IPU:s program i Politisk tidskrift 1952:
Erfarenheten har visat att grundläggande förändringar i en nations politiska, ekonomiska och sociala struktur helt kan genomföras genom fredliga medel. Därför vägrar bonderörelserna att godkänna kommunismens revolutionära ideologi både i dess egenskap att vara odemokratisk och såsom ur stånd att genomföra ändringar utan användande av våld.
Bondeideologin förutsätter ett demokratiskt och kooperativt samhälle baserat på den sociala rättvisans principer och på strukturen av en social jämvikt, samordnad med individens behov av frihet. Detta garanterar individer och mänsklighet den harmoniska existens och enhet som behövs för en fredlig progressiv utveckling.
När bondepolitikerna bildade sin exilorganisation angreps då hårt av de stalinistiska makthavarna i hemländerna. IPU kallades för ”Internationella förrädarunionen” och andra tillmälen. Även de demokratiska staterna blev försiktiga i sina kontakter med IPU, eftersom man inte ville försvåra de officiella kontakterna med regimerna i öst. Länge, fram till 1971, fick man dock ekonomiskt stöd från USA, vilket dock resulterade i att man under det kalla kriget utmålades som redskap för den amerikanska utrikespolitiken.
Under 1950-talet hade IPU ett utbyggt kontaktnät runt om i den demokratiska världen. Informella kontakter fanns också hela tiden i hemländerna även om det var omöjligt att bedriva öppen verksamhet. Under ytan levde de gröna idéerna hela tiden vidare i länder som Polen, Ungern och Bulgarien.
Känsliga kontakter
För de etablerade agrarpartierna/centerpartierna i de demokratiska länderna blev kontakterna med exilorganisationen känsliga. Öppna kontakter kunde riskera att förarga de officiella kontakterna med Sovjetunionen och satellitregimerna i Östeuropa.
I Sverige hade bondeförbundet och ungdomsförbundet SLU kontakter med exilpartierna, såväl genom att agrarer från exempelvis Polen och Rumänien sökte sig till sina svenska partivänner som genom kontakter med IPU. Främst var det dåvarande förbundssekreteraren Thore Petersson, som också var mycket aktiv internationellt i ungdomsinternationalen WAY (World Assembly of Youth), som länge höll kontakt med bondeinternationalen. Han skrev 1952 en viktig artikelserie om det internationella agrarsamarbetet och dess historia i Politisk tidskrift.
IPU hade under några år på 1950-talet ett kontor på Sturegatan i Stockholm. Ordföranden Stanislaw Mikolajczyk besökte Sverige flera gånger och hade då kontakter med företrädare för bondeförbundet. Thore Petersson var en viktig kontaktman, men Mikolajczyk träffade även dåvarande utbildningsministern Ivar Persson i Skabersjö. Mötet skedde i samband med en middag på en restaurang i Gamla Stan i Stockholm.
IPU somnade in men de gröna idéerna levde vidare
Bondepolitikerna i IPU samarbetade med andra exilpolitiker (kristdemokrater, socialister, liberaler m fl) i ACEN (Assembly of Captive European Nations) i syfte frigöra länderna i östra Europa från det ”sovjetisk-kommunistiska oket”. Organisationen, som fick ekonomiskt stöd från USA, krävde handelsbojkott och FN-övervakade fria val i hemländerna, men kämpade i motvind. Så småningom kärvade även kontakterna med Washington och 1971 stoppade president Nixon det ekonomiska stödet till ACEN.
Exilpolitikerna i IPU blev äldre och få nya aktiva tillkom. Internationalens verksamhet minskade och somnade successivt in. Efter att eldsjälen och generalsekreteraren Dimitrov (Gemeto) dött på sin post 1972 var verksamheten i praktiken slut. (Ordföranden Mikolajczyk hade avlidit 1966.) Enstaka försök att hålla igång kontakterna gjordes dock. I november 1979 träffades exempelvis företrädare för exilpartierna från Bulgarien, Kroatien och Polen till ett möte i London, där en viss verksamhet fortsatte.
Att det fanns kontakter mellan aktivister i hemländerna och verksamheten i exil fick jag själv ett bevis för när den unge ordföranden för polska bondesolidaritet Jan Kulaj besökte Sverige 1984. Bland det första han gjorde när han kom av färjan i Ystad var att ringa en PSL-veteran i London. Kontakterna mellan de gröna politikerna levde vidare, över gränser och generationer. Snart, fortare än någon kunde ana, föll järnridån och då levde de gröna idéerna åter upp i de nya demokratierna i Central- och Östeuropa.