Bramstorp samarbetade nära med Per Albin (bilden) och tillsammans kunde deras partier, Bondeförbundet och Socialdemokraterna under decennierna efter krisuppgörelsen 1933 bygga upp det svenska välfärdssamhället.

Axel Pehrsson (1883-1954) var bara 14 år då han fick ta ansvar för arrendegården Lilla Isie, några kilometer från Sveriges sydligaste udde Smygehuk. Det var meningen att han skulle ha börjat på realskolan i Trelleborg, men fadern begick självmord när han fick veta att han led av dödlig levercancer, och då hade äldste sonen Axel knappast något val.

Det blev förstås en tuff tid för den blivande bondeledaren, men snart visade han att han var en duktig brukare av den skånska myllan. Han hade förstås stor hjälp av sin mor Ingrid och brodern John. Gården utvecklades och när han 25 år gammal 1908 gifte sig med Sigrid Nilsson kunde de köpa granngården Bramstorp som varit i hennes släkt. Detta gårdsnamn kom också att bli familjens namn.

Så småningom kan man beteckna Axel Pehrsson som storbonde, men han glömde aldrig de sämst ställda i samhället. Han hade haft det ganska magert under sin uppväxttid och hans mor kom från den skånska underklassen. Det präglade Axel. Under hela sitt liv behöll han en stark känsla för ”småfolket”, för arbetare och bönder. Thorsten Andersson, senare LRF:s vd och landshövding på Gotland, växte upp på en granngård och säger i Jacob Bjärsdals intressanta biografi över Bramstorp bland annat så här:

Han levde verkligen som han lärde när det gällde förståelse mellan arbetare och bönder, trots att han med tiden blev en av de större bönderna på Söderslätt.

Starkt samhällsengagemang

Tidigt engagerade sig Axel Pehrsson i Bramstorp i samhällsfrågorna och politiken. Det finns uppgifter om att han till en början orienterade sig mot högern, de flesta bönderna på Söderslätt var högermän vid den här tiden. Men han kände sig inte hemma i kretsar, där adliga storgodsägare dominerade. I stället sökte han sig vänsterut, mot liberalerna som för hundra år ansågs tillhöra vänstern, ”den borgerliga vänstern”.

Som 28-åring valdes Axel Pehrsson som liberal 1911 in i Malmöhus läns landsting. Hemma i Lilla Isie socken hopade sig också uppdragen. Året därpå blev han ordförande fattigvårdsstyrelsen och 1914 även i kommunalnämnden och kommunalstämman. Snart sas det i bygden att ”I Lilla Isie har Bramstorp alla uppdrag utom ett – han är inte barnmorska”.

Första världskriget pågick ute i Europa och på hemmaplan var det dyrtid. I Lilla Isie anslog man pengar för ”lindrande av dyrtiden”. 1918 valdes så Axel Pehrsson i Bramstorp in i riksdagen, fortfarande som liberal. Samma år tog de två nya bondepartierna, Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund, plats i parlamentet. Jacob Bjärsdal som skrivit en intressant biografi över Bramstorp spekulerar i att han var stöttes bort av känslosvallet inom den framväxande bonderörelsen. Ibland framstod bondesamlingarna som rena väckelsemöten. Axel Pehrsson var en pragmatisk samarbetspolitiker som ville åstadkomma resultat och inte hänge sig åt bonderomantik och konfrontation.

Den liberale agraren

Under sin första riksdagsperiod fick Axel, enligt biografen Bjärsdal, beteckningen ”den liberale agraren”. Redan under sitt första riksdagsår protesterade han i en motion mot regeringens förslag om att sänka statsbidraget till kommunerna ”för lindrande av de besvärligheter kristiden skapade”. Han nådde dock ingen framgång i det här fallet, men agerandet visar hans sociala engagemang för de sämst ställda. Vidare agerade den nye riksdagsledamoten från Söderslätt för bättre åldringsvård och protesterade bland annat mot ”de hjärtlösa åtgärder som vidtagas från kommunernas sida för att bli kvitt åldriga människor”.

Främst agerade Axel Pehrsson i Bramstorp föga överraskande inom jordbrukspolitiken. Han reagerade mot den statliga Livsmedelskommissionens principer när det gäller fördelning av brödsäd och fodersäd, men underströk intressant nog att det borde vara måtta på den våldsamma kritik som främst företrädare för de nya bondepartierna framfört. Här förutskickar han sin framtida samarbetsideologi över klassgränserna.

Jag anser det icke tillbörligt att agitera upp klass mot klass, som här förekommit. Jordbrukarna borde tänka också på dem som stod i livsmedelsköerna i städerna.

Stegvis till Bondeförbundet

När Skånebonden 1921 lämnade riksdagen lämnade han också liberalerna och blev under några år politisk ”vilde”. Under den här tiden engagerade han sig på allvar i arbetet med att bygga upp den lantbrukskooperativa rörelsen. Axel Pehrsson stod i ledningen för såväl den lokala andelsslakteriföreningen som för betodlarföreningen. Han gjorde också stora insatser för att förbättra de miserabla vägarna i hembygden.

Redan 1914 hade Axel Pehrsson varit med på ett bondemöte, där man bildade ett ”provinsförbund av Svenska Bondeförbundet”. Han var ju då företrädare för liberalerna och var tvungen att via Ystads Allehanda meddela att han inte stod bakom det nya partiet. Men tio år senare tog han steget över till Bondeförbundet. Då hade han uppvaktats av flera andra partier som önskade ta hans krafter i anspråk. Att det ändå blev Bondeförbundet har Bramstorp själv långt senare förklarat så här:

Jag var med om att bönder i olika partier tog ställning på olika sätt till viktiga jordbruksfrågor… Det fanns vänsterbönder och högerbönder. Det där tyckte jag var fel… Bättre samla bönderna i ett parti som kunde föra deras talan…

Axel kandiderade redan 1924 för Bondeförbundet, på en spränglista. Den fick förhållandevis starkt stöd, men långt ifrån tillräckligt för att han skulle bli vald. Vid 1926 invaldes han däremot i landstinget för sitt nya parti. Han var redan tidigare landstingsledamot, men då för liberalerna.

Kooperation och facklig kamp

Parallellt med att Axel Pehrsson steg för steg engagerade sig i Bondeförbundet var han aktiv inom föreningsrörelsen. Han blev 1927 ordförande i Föreningen Svenska Andelsslakterier – och fick delta i förhandlingar med Finland om kontroll av importerade köttvaror. På riksdagslistan 1928 placerade bonden från Bramstorp på tredje plats efter Olof Olsson i Kullenbergstorp och Janne Nilsson från Hörby. Det var en osäker plats, men Bondeförbundet gick framåt och tog tre mandat i Malmöhus län.

Nu var Bramstorp åter riksdagsledamot. Samtidigt fördjupades jordbrukskrisen – men detta gav till resultat att bönderna organiserade sig långt mer än tidigare politiskt, fackligt och kooperativt. I detta arbete kom den nygamle riksdagsmannen Axel Pehrsson från Söderslätt att spela en central roll. Till en början hade han inget större gehör i Bondeförbundets riksdagsgrupp, där intresset för att bönderna också skulle organisera sig fackligt och kooperativt fortfarande var ganska svalt. Personkemin mellan Olof Olsson i Kullenbergstorp, som valdes till partiordförande 1929, och Axel Pehrsson i Bramstorp var inte de bästa. De representerade två olika strömningar inom partiet, vilket kanske inte var särskilt förvånande eftersom Kullenbergstorp var ”högerbonde” med rötterna i det gamla lantmannapartiet, medan Bramstorp var ”vänsterbonde” som hade varit liberal.

Grunden till dagens LRF

Den 19 och 20 januari 1929 ägde ett möte som kom att bli historiskt rum på Sånga-Säby i Mälaren några mil väster om Stockholm. Värd på gården var konsul Otto Wallén, en stridbar man som vandrat runt i det politiska landskapet från vänster till höger och nu hade bestämt sig för att landets bönder skulle organiseras både politiskt och fackligt.

Av de 32 personer som Wallén hade inbjudit infann sig 19, däribland Axel Pehrsson i Bramstorp. Syftet var att planera en riksomfattande ”facklig” bonderörelse. Målsättningen lyckades och efter tvådagarsmötet var grunden lagd till Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF), dagens Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). Förste ordförande blev Viktor Johansson från Umeå, som redan tidigare hade grundat en regional bondefacklig organisation i Västerbotten. Därefter satte organiseringen av landets bönder fart.

Vid några tillfällen anades anti-demokratiska tendenser i den snabbt framväxande bondefackliga rörelsen. Vid mjölkstriden i Ådalen 1930 ställdes bönder mot arbetare – och den fascistiska finska Lapporörelsen sände ett gratulationstelegram där man lyckönskade i kampen mot kommunismen. Situationen löstes emellertid och Ångermanlandsbönderna, med Axel Vedin i spetsen, inordnade sig i RLF. Vedin hörde till dem som samtidigt var aktiva i Bondeförbundet.

Allvarligare var läget i Värmland, där den nazistsympatiserande godsägaren Carl Th Jakobsson organiserade bondeaktioner som fann visst stöd. Aktionerna möttes dock skickligt av RLF så att det hela så småningom rann ut i sanden.

Bramstorp överallt i jordbrukspolitiken

Läget var emellertid labilt i början av 1930-talet. Krisen djupnade och många bönder gick i konkurs och fick gå från gård och hem. I sådana lägen är det inte svårt att ropa på en stark ledare som skulle ställa allt till rätta, särskilt som den svenska demokratin ännu inte var särskilt stabil.

Hela tiden fanns Bramstorp med i kulisserna även om han inte hade någon central formell position inom RLF. Han sysslade med jordbrukspolitik i alla dess former, som riksdagsledamot, som hade nära kontakter med den framväxande fackliga och kooperativa rörelsen, som ledamot av den statliga jordbruksutredningen och som aktiv lantbrukare på Söderslätt. Utmaningarna var enorma och Bramstorp var med nästan överallt. För att klara det hela hade han anställt en ung släkting, Hanna Nilsson, som under 14 år fungerade som sekreterare åt den mångsidige riksdagsmannen.

En viktig fråga dessa år var vilket förhållande RLF skulle ha till Bondeförbundet. Skånska Dagbladets chefredaktör Hjalmar Berlin hade lanserat förslaget att bönderna i Sverige skulle följa den norska modellen med en ”stororganisation”, där personalunion rådde mellan det politiska partiet och den fackliga organisationen. Axel Pehrsson i Bramstorp fick i uppdrag att utreda denna idé tillsammans med Bondeförbundets vice ordförande C G Schedin i Torsäng. Bramstorp kände väl stämningarna inifrån, både i RLF och det jordbrukskooperativa SAL, och insåg att formella partipolitiska bindningar borde undvikas. Resultatet, som presenterades i maj 1932, var i stället att ”en landsbygdsfolkets opolitiska fackliga stororganisation” skulle bildas. Detta förslag lade grunden för det fortsatta förhållandet mellan de olika delarna av bonderörelsen, vilket inte hindrade att många aktiva bondeförbundare (och senare centerpartister) även har varit ledande företrädare för RLF (idag LRF).

Kohandel för Sveriges bästa

Den 7 april 1933 var de tre bondeförbundsriksdagsmännen Axel Pehrsson i Bramstorp, Gerhard Strindlund i Skedom och Carl Gustaf Olsson i Golvasta hembjudna på middag till den socialdemokratiske jordbruksministern Per Edvin Sköld i Äppelviken i västra Stockholm. På plats fanns även finansministern Ernst Wigforss. Statsminister Per Albin Hansson var i högsta grad införstådd med mötet, även om han inte var på plats denna kväll.

Middagen blev historisk. Diskussionerna denna kväll ledde fram till krisuppgörelsen, av belackarna kallad kohandeln, mellan socialdemokraterna, bondeförbundet och några av de frisinnade riksdagsledamöterna den 27 maj samma år. En uppgörelse som förändrade Sverige.

Drivande bakom uppgörelsen mellan arbetare och bönder var Bramstorp, som blivit allt mer bekymrad över den djupa jordbrukskrisen som drev många bönder i konkurs och en del mot högerextrema uppfattningar. Oron över utvecklingen delade han med en annan skåning, statsminister Per Albin Hansson, som såg hur nöden växte bland de arbetslösa som räknade flera hundra tusen. Bramstorp och Per Albin inledde nu ett nära samarbete i politiken som också kom att innebära en nära personlig vänskap. De var nära kompisar, som Bramstorps barn säger i biografin över deras far. Vänskapen ledde för övrigt till att bondeförbundsledaren 1948 skrev en bok som sin då bortgånge socialdemokratiske partiledarkollega, Per Albin – vännen, arbetskamraten, hedersmannen.

Vad de församlade hemma hos Sköld i Äppelviken diskuterade denna aprilkväll 1933 var om inte Sverige borde kunna följa Danmarks exempel och komma överens om ett brett krisprogram som hjälpte såväl bönder som arbetare ur krisen. Vid denna tidpunkt var dessa befolkningsgrupper för övrigt nästan exakt lika stora bland svenskarna. Slutsatsen från middagen var att det fanns förutsättningar att gå vidare och försöka nå en uppgörelse.

I sina Minnen III ger Ernst Wigforss en intressant beskrivning av mötet i Äppelviken. Han konstaterar att det inte fanns någon synbar rädsla för en överenskommelse med socialdemokraterna från gästernas sida. Vidare skriver han att han inte kunde se några skönjbara sympatier för nazism hos bondeförbundarna. Tvärtom underströk de vikten av att genom praktiska åtgärder tillsammans med socialdemokraterna ta bort all jordmån för antidemokratisk propaganda.

När det gäller Bramstorp själv konstaterar Wigforss att han, trots sin bakgrund som liberal, inte var rädd för att inskränka marknadskrafternas fria spel. Samtidigt var han ”som jordbrukare av den kommersiella typen och ingen romanisk bondekonservatism kunde upptäckas i hans sätt att bedöma frågorna”. Bramstorp var helt enkelt en resultatinriktad och praktisk centerpolitiker som bedömde olika frågor från fall till fall utan ideologiska låsningar. I det läge som rådde måste Sverige exempelvis skydda sitt jordbruk genom tullar och regleringar.

Arbete ger välstånd

Uppgörelsen – kohandeln – som alltså kom till stånd i slutet av maj 1933 innebar att bondeförbundet gav sitt stöd till Socialdemokraternas program för att sätta arbetslösa i arbete samtidigt som socialdemokraterna ställde sig bakom Bondeförbundets program för att hjälpa jordbruket ur krisen. Allt i syfte att skapa arbete för de båda stora befolkningsgrupperna. Insikten om att arbete ger välstånd låg till grund för uppgörelsen.

Inom Bondeförbundets riksdagsgrupp fanns en stor majoritet för uppgörelsen, men den konservative och blocktänkande partiledaren Kullenbergstorp vägrade att foga sig. I riksdagsomröstningen lade han ned sin röst. Den naturliga slutsatsen av detta blev att Axel Pehrsson i Bramstorp året därpå ersatte Olof Olsson i Kullenbergstorp som Bondeförbundets ledare.

Det är ingen tvekan om att krisuppgörelsen 1933 var av avgörande historisk betydelse. Kohandeln gav resultat; arbetslösheten sjönk snabbt och bönderna började kunna leva på sina gårdar igen. Det generella svenska välfärdsbygget startade på allvar. Samtidigt hade den svaga svenska demokratin överlevt en djup kris och kunna stabiliseras i en tid då odemokratiska regimer tog över i många länder i Europa. Den begynnande landsbygdsfascismen kunde slås tillbaka och blev aldrig någon strömning att räkna med i Sverige.

”Så mycket är klart att genom krisuppgörelsen förlorade de antidemokratiska strömningarna mycket av sin grogrund i Sverige”, konstaterar den senare socialdemokratiske statsministern Tage Erlander i sina memoarer. Genom att våga göra upp och kompromissa med Socialdemokraterna hade Bondeförbundet med Axel Pehrsson Bramstorp i spetsen gjort en ovärderlig insats för det svenska folkstyret.

Semesterregeringen

Krisuppgörelsen inledde ett nära rödgrönt samarbete mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet som i praktiken kom att fortgå i mer än 20 år. Samarbetet var till en början starkt knutet till Per Albin Hansson och Axel Pehrsson Bramstorp för att sedan övergå till efterträdarna Tage Erlander och Gunnar Hedlund. Detta innebar förstås inte att partierna var överens i alla frågor, men de hade förmågan att ofta finna acceptabla kompromisser.

Till en början fortsatte Socialdemokraterna att regera ensamma samtidigt som de i många frågor kom överens med Bondeförbundet. Under 1935 och 1936 kom dock försvarsfrågan in i debattens centrum och här hamnade samarbetspartierna på olika linjer. Bondeförbundet ville satsa mer än Socialdemokraterna på försvaret. Janne Nilsson i Hörby var Bondeförbundets främste talesman i försvarsfrågor och han var orubblig i förhandlingarna med s-regeringen, medan Bramstorp talade mer svävande och ville hålla olika vägar öppna.

När regeringen kopplade samman försvarsfrågan med en dyrortsgradering av pensionerna blev det omöjligt att komma överens. Socialdemokraterna förlorade försvarsomröstningen i riksdagen den 15 juni 1936 och Per Albins regering avgick. Samtidigt låg det mycket taktik i det hela. Från socialdemokratiskt håll var man bedömde man, helt riktigt, att det skulle bli lättare att vinna valet i september samma år när man var i opposition.

Kung Gustaf V gav omgående bondeförbundsledaren Axel Pehrsson Bramstorp i uppdrag att bilda ny regering, helst en regering tillsammans med folkpartiet och högern. Men Bramstorp var inte särskilt hågad att ha med högerpartierna i sin regering. Han inbjöd folkpartiet och högern att delta i en regering ”med ett arbetsprogram som står i huvudsaklig överensstämmelse med bondeförbundets grunduppfattning”.

I förhandlingarna krävde Bondeförbundet att Folkpartiet och Högern bland annat skulle godkänna krisuppgörelsen från 1933 ”som en väl avvägd lösning”. Det var förstås svårt att svälja den förkättrade kohandel man tidigare hade fördömt så hårt.

Den 18 juni tog Bondeförbundets förtroenderåd ställning för en ren bondeförbundsregering och därefter gick omedelbart Bramstorp till kungen. Han övertygade Gustaf V om att någon borgerlig samlingsregering inte var möjlig att bilda och fick i stället uppdraget att bilda den regering han fann lämpligast. Redan dagen därpå presenterades Bramstorps bondeförbundsregering med en rad intressanta namn i ministerlistan. Här fanns såväl kända bondeförbundare som den självskrivne försvarsministern Janne Nilsson, utrikesministern K G Westman, socialministern Gerhard Strindlund och kommunikationsministern Arthur Heiding. Finansministern, en okänd bondeförbundare från Kronoberg – Vilmar Ljungdahl – visade sig vara Bramstorps stora misstag. Här fanns även ”opolitiska” ministrar som justitieminister Thorwald Bergquist, ecklesiastikminister Tor Andrae, till vardags biskop i Linköping, och konsulten Nils Quensel. Själv var Bramstorp både statsminister och jordbruksminister.

Regeringen Hansson-Bramstorp

Bramstorp hade säkert ambitionen att hans regering skulle få regera även efter valet i september, men det blev bara 100 dagar som regeringschef för bonden från Söderslätt. Socialdemokraterna ökade mest, men också för Bondeförbundet blev det en liten ökning av röstetalet. Per-Albin ville förstås ta över tillsammans med Bramstorp – och så blev det efter diverse turer. Den första rödgröna koalitionen bildades med Per Albin Hansson som statsminister. Axel Pehrsson-Bramstorp (från 1937 hade gårdsnamnet definitivt också blivit familjenamn) fortsatte som jordbruksminister, K G Westman blev justitieminister och Janne Nilsson satt kvar på försvarsministerposten.

Samarbetet fungerade väl och Bramstorp stärkte sin ställning ytterligare i den allmänna opinionen. Det var de här åren krisuppgörelsen från 1933 med full kraft gav resultat. En rad socialpolitiska reform genomfördes och begreppet ”folkhemmet” fick reell innebörd. Såväl arbetarrörelsen som bonderörelsen växte till stora folkrörelser med hundratusentals medlemmar. Tidigare hade de arbetare och bönder bekämpat varandra, nu var de samverkan som gällde. Ett konkret exempel på ett gemensamt projekt är tidningen Folket i Bild, som hade det uttalade syftet att beskriva livet inom både arbetar- och bondeklassen. Runt om i hela Sverige blev tusentals unga SSU:are och SLU:are återförsäljare av tidningen.

Socialdemokraten Torsten Nilsson, senare såväl social- som utrikesminister skriver så här i sina memoarer ”Utanför protokollet” om stämningsförändringarna vid den här tiden:

En klimatförändring inträdde i landets politiska liv. Det märktes också i förhållandet mellan SSU och SLU. Förvånansvärt snabbt kom en förändring i stämningen dem emellan. Det var inte utan betydelse. Båda ungdomsförbunden var nämligen verkliga folkrörelser. SSU hade över 100 000 medlemmar, SLU upp emot 80 000.

Slaget vid Lund

Internt utmanades Bramstorp emellertid. De mer konservativa bondeförbundarna kände till en början olust inför det rödgröna regeringssamarbetet. När landstingsvalet 1938 gick ganska dåligt för Bondeförbundet vaknade oppositionen till liv på allvar. Bramstorp ansågs inte ha drivit jordbrukarnas intressen tillräckligt hårt. Därför borde Bondeförbundet lämna regeringen ansåg en del av partiets riksdagsledamöter. De föreslog partiets vice ordförande Hjalmar Svensson i Grönvik till ny gruppledare i riksdagen. I sista stund avsade sig emellertid denne sin kandidatur med hänvisning till den spända världspolitiska situationen. Då var det viktigt att partiet höll samman.

När världskriget bröt ut breddades regeringen till samtliga partier i riksdagen förutom kommunisterna. Socialdemokraterna fick fem ministerposter och övriga partier två vardera. Axel Pehrsson-Bramstorp satt kvar på jordbruksministerposten och K G Westman blev justitieminister. I utrikespolitiken var Bramstorp en försiktig general som sa nej till alla äventyrligheter. Ett exempel på detta är hans absoluta nej till Sverige militärt skulle skydda Åland, vilket Finland vädjat om. Däremot arbetade han och Bondeförbundet aktivt för att stödja Finland med icke-militära medel. 1942 skickade Bondeförbundet och SLU exempelvis nästan 1000 jordbrukare till grannlandet i öster för att hjälpa till med vårsådden när deras finländska kollegor stred vid fronten. Bramstorp stödde insatsen, som leddes av SLU:aren Gunnar Ericsson från Vimmerby. Denne var yngre bror till Astrid Lindgren och språkgeni. Han lärde sig på egen hand att tala och skriva flytande finska.

Ännu en gång utmanades Axel Pehrsson Bramstorp om partiledarposten. Det skedde vid Bondeförbundets stämma i Lund 1941. Då hade Bramstorp som jordbruksminister tvingats utarbeta en lag om odlingsplikt för sockerbetor. Då fick han nästan hela riksdagsgruppen emot sig och vid stämman i juni utmanades Bramstorp av Erik von Heland och sin egen partisekreterare Ferdinand Nilsson. Det starka ungdomsförbundet med förbundssekreteraren Lars Eliasson i spetsen stod däremot på Bramstorps sida.

Efter en lång debatt stod Bramstorp ännu en gång som segrare vid detta nya ”Slaget vid Lund”. Ferdinand Nilsson ersattes däremot på partisekreterarposten av Karl Lindegren. En radikalisering av Bondeförbundet var på gång med ungdomsförbundet som pådrivare. Det passade Bramstorp utmärkt. Under den kommande åren pågick debatten om ”den tredje vägen”. Bondeförbundet skulle vara ett alternativ till såväl socialismen som kapitalismen.

Reformarbete i krigets skugga

Efter Slaget vid Lund stärktes åter Bramstorps ställning. Han fortsatte sitt arbete på jordbruksministerposten till krigsslutet, då samlingsregeringen ersattes av en ren socialdemokratisk ministär. Bonden från Söderslätt var nu en ”äldre statsman” som kunde få igenom nästan vad han ville i sitt parti. Som jordbruksminister drev han profilfrågor som stöd till bygdevägar, elektrifiering av landsbygden och samlingslokaler i alla delar av landet. Han tillsatte en särskild utredning om hur näringslivet i Norrland kunde främjas och inrättade ett forskningsråd för lantbruket.

Den viktigaste reforminsatsen under krigsåren var nog Bondeförbundets initiativ i samlingsregeringen om att allmänna barnbidrag borde införas. Bakom den motionen stod partiets ”nye professor” Sten Wahlund.

Andra världskriget tog slut i maj 1945 och två månader senare upplöstes samlingsregeringen. Nu tog Socialdemokraterna med Per Albin Hansson över regerandet på egen hand. Som partiledare och oppositionsledare i andra kammaren spelade Axel Pehrsson Bramstorp en viktig politisk roll under ytterligare några år. Arbetet inriktades nu på att jämställa ett familjejordbruk på 10-20 ha ”full lönsamhet”, bönder och arbetare skulle jämställas när det gäller välfärd. Jordbruksreformerna 1947 fick förmodligen större konsekvenser än vad de flesta hade insett, förmodligen även Bramstorp. Det var nu storleksrationaliseringen inom det svenska jordbruket tog full fart.

Dubbelordförande i bonderörelsen

När Axel Pehrsson Bramstorp inte längre var upptagen av regeringsbestyr utan ”bara” riksdagsman och partiordförande blev han efterfrågad för andra uppgifter. Topporganet för de lantbrukskooperativa företagen hette vid den här tiden Sveriges Lantbruksförbund (SL) och där tyckte man att Bramstorp skulle bli en utmärkt ordförande – och bonden från Söderslätt ställde upp. 1946 blev han ordförande i SL-styrelsen. Så kom det sig att det blev personalunion mellan den politiska och ekonomiska bonderörelsen under några år i slutet av 1940-talet. Just en sådan samordning som Bramstorp hade avvisat femton år tidigare. Men att partiordförande för Bondeförbundet också var ordförande för kooperationen innebar inte någon ”politisering” av de lantbrukskooperativa företagen.

Även om Per Albin Hansson och Bramstorp inte längre satt i samma regering fortsatte uppenbarligen kontakterna. De båda skåningarna kände varandra väl, delade många ståndpunkter och var nära vänner. Per Albins plötsliga bortgång den 6 oktober 1946 tog uppenbarligen Bramstorp hårt. Ett par år senare gav han ut en ”vänbok” till sin bortgångne partiledarkollega, Per Albin – vännen, arbetskamraten, hedersmannen.

Föll ned under valmöte

Även Axel Pehrsson Bramstorp blev naturligtvis äldre. Diskussionerna om vem som skulle efterträda honom blev efter krigsslutet allt mer aktuella. Erik von Heland ansåg sig själv som den självklare efterträdaren, men hans förtroende var svagt hos många andra bondeförbundare, däribland Bramstorp. Därför lyftes en dittills tämligen okänd jurist och skogsägarbas från Ångermanland fram, Gunnar Hedlund. Vid stämman i Kalmar valdes också Hedlund till förste vice ordförande i partiet, ett val som kom att få stor betydelse.

I september 1948 var det åter riksdagsval. Partiledaren Bramstorp var 65 år och till synes vid god vigör. Han turnerade som sig bör som partiledare runt i landet i valrörelsen. En söndag i augusti var han på flera valmöten i Örebro län. Mitt under sitt tal i det starka solskenet i Skyllberg segnade han ned, drabbad av hjärnblödning. Bramstorp fördes till sjukhus och insåg snart att han inte kunde delta i den fortsatta valrörelsen. Däremot trodde han sig kunna komma igen senare.

Så blev de dock inte. Vice ordföranden Gunnar Hedlund fick snart ta över partiledarposten även formellt. Själv levde Bramstorp större delen av sina sista år hemma i Skåne. Hans vänstra arm var delvis förlamad och även i övrigt var många av hans funktioner nedsatta. Han följde med i politiken men kunde inte längre delta själv. Den 19 februari 1954 avled Axel Pehrsson Bramstorp på Trelleborgs lasarett inte långt från Bramstorps gård. En stor politiker och föreningsman gick bort.

Det råder ingen tvekan om att Axel Pehrsson Bramstorp spelade en central roll, som knappast kan överdrivas, i Bondeförbundets utveckling och historia. Han kom från liberalerna utan att vara någon dogmatisk liberal till ett i slutet av 1920-talet ganska konservativt bondeparti. Han var en samarbetsman som hade mod att göra den historiska krisuppgörelsen med Per Albin och socialdemokraterna, ett beslut som stärkte den svenska demokratin och medverkade till att bygga vidare på det svenska folkhemmet. ”Samverkan ger styrka” var hans paroll som han under hela sin verksamhet omsatte i praktisk politik.

Den tredje vägen

Ibland sägs att Axel Pehrsson Bramstorp var urtypen för en pragmatisk resultatpolitiker utan ideologi. Han lär ju ha sagt att hans ideologi var att ”alla ska ha det bra”. Utifrån den sympatiska utgångspunkten kunde han acceptera ganska omfattande ingrepp i marknadskrafterna.

Bramstorp stod ändå på en stabil ideologisk grund. Han visade hur stolt han var över partiets stora och aktiva ungdomsförbund SLU. När ungdomsförbundarna – med Lars Eliasson och Johannes Antonsson i spetsen – under 1940-talet utvecklade sina idéer om ”den tredje vägen” var Bramstorp gillande med på noterna. Den tredje vägen innebar att den liberala konkurrensekonomin skulle kompletteras med kooperation och förhandlingsekonomi. Axel Pehrsson Bramstorp och SLU agerade ibland gemensamt mot de konservativa framstötar som då och då gjorde sig påminda inom Bondeförbundet.