PiS (”Lag och rättvisa”) fortsätter att styra Polen. Partiets stöd ökade till över 43 procent och PiS fortsätter att ha egen majoritet i parlamentets andra kammare, sejmen. Men samtidigt förlorade partiet majoriteten i första kammaren, senaten. Detta kan innebära att det inte blir lika enkelt för PiS att fortsätta utvecklingen i auktoritär riktning som under den gångna mandatperioden.

(Bild: PSL ökade i valet. Från valvakan.)
Faktum är att det polska samhället är starkt polariserat och att motsättningarna växer. De tre oppositionskoalitionerna – Medborgarkoalitionen, Lewica (vänstern) och PSL/Kukisz15 – fick tillsammans ungefär 900 000 fler röster än PiS. Att regeringspartiet ändå behåller majoriteten i sejmen och kan fortsätta i regeringsställning beror på att valsystemet bygger på d´Hondts princip (i varje valkrets), vilket gynnar det största partiet eftersom det inte finns några utjämningsmandat. Sverige övergav detta system 1952, då Socialdemokraterna och Bondeförbundet enades om att ersätta detta system med den jämkade uddatalsprincipen, utarbetad av professor Sten Wahlund, riksdagsman för Bondeförbundet.

Systemet enligt d´Hondts princip stimulerar valkarteller/koalitioner mellan olika partier för att få maximal utdelning. Inför vårens val till Europaparlamentet enades de polska oppositionspartierna om en gemensam koalition, men inför parlamentsvalet delade man upp sig i tre koalitioner. Om man hade gått till val på samma sätt som i våras skulle PiS ha fått lämna regeringskontoren. Detta under förutsättning att koalitionerna tillsammans hade fått lika många röster som man fick var för sig – och det är ingen självklarhet.

I valet till senaten, där ledamöterna utses i enmansvalkretsar, enades oppositionspartierna om att endast ställa upp med en kandidat mot regeringspartiets kandidat – och det gav alltså resultat och ledde till majoritetsskifte. PiS har dock redan börjat försöken att kringgå detta genom att försöka ”köpa över” senatorer från oppositionen.

(Bild: Mateusz Morawiecki, PiS, fortsätter som premiärminister.)
Klart är att PiS-regeringen under premiärminister Mateusz Morawiecki fortsätter. Sejmen har 460 ledamöter. Lag och rättvisa (PiS) har 235 mandat, Medborgarkoalitionen (KO) 134, Vänster (Lewica) 49, PSL/Kukiz15 30, Konfederationen 22 och Tyska minoriteten 1.

Lagstiftning på några timmar

Under den gångna mandatperioden har PiS kunnat driva igenom lagar på några timmar. Polenkännaren Peter Johnsson berättade för mig häromdagen hur det har kunnat gå till. När ledamöterna i sejmen och senaten kom till sina kontor på morgonen låg nya lagförslag från minst fem ledamöter, men utarbetade i departementen, i deras datorer. Några timmar senare hade en majoritet såväl i sejmen som i senaten godkänt förslaget – och presidenten undertecknat. Genom att PiS inte längre har majoritet i senaten blir det inte lika enkelt framöver. Då måste förslagen åtminstone seriöst diskuteras. Vi ska dock inte utesluta att Kaczynski & co kommer att lyckas ”köpa över” ett par senatorer från oppositionen. I så fall korruption på hög politisk nivå.

(Bild: Nobelpristagaren Tokarczyk hyllas i Warszawa. ”Vi röstar för demokrati!”)

Vad beror då det starka stödet för PiS på? Huvudskälet är säkerligen de stora välfärdssatsningarna sedan regeringsskiftet 2015. Barnbidragen har kraftigt höjts (500+), pensionärerna har fått två extra utbetalningar och olika grupper, bland annat bönderna, har utlovats ökade bidrag och förbättrade villkor framöver. Detta har hittills fungerat eftersom Polens ekonomi har utvecklats väl, men en kommande lågkonjunktur kan innebära stora problem.

Centralisering av makten

PiS, med partiordföranden Jaroslaw Kaczynski i spetsen, har använt de senaste åren till att koncentrera och centralisera makten på olika områden till sig själva. Styrningen av högre utbildning och kultur har ökat – och public servicemedia, radio och TV, har omvandlats till rena propagandakanaler för regeringen. Hundratals journalister har sparkats eller omplacerats. Vid mitt besök i Warszawa över valet menade flera av de personer jag talade med att dagens etermedia är mer ensidiga än vad som var fallet under det kommunistiska styrets sista årtionde, 1980-talet. Centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz konstaterade när jag träffade honom i maj att hans parti PSL dagligen misstänkliggörs och förtalas i de regeringsstyrda medierna.

Än värre är att PiS-ordföranden Jaroslaw Kaczynski har lovat att ”förpolska” även de återstående fria medierna. Förmodligen kommer man att följa Viktor Orbans och Fidesz modell från Ungern och på olika sätt försöka tvångsinköpa självständiga tidningar, radio- och TV-kanaler till någon stiftelse eller bolag, ägt av regeringen närstående krafter. Jag blir inte förvånad om sådana initiativ tas ganska snart.

(Bild: PSL-ledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz har en tydlig grön profil. Här träffar jag honom på valvakan.)

Lägg till detta att regeringspartiet har gått i nära allians med starka krafter inom den katolska kyrkan med episkopatet i spetsen. Tillsammans propagerar man för värdekonservativa ”polska värden”, vilket innebär abortmotstånd och angrepp mot homosexuella för att vara ”opolska” och avvikande. Utifrån svenska förhållanden kan även största delen av oppositionen betecknas som värdekonservativ, men man accepterar att människor, även polacker, är olika.

Det är inte lätt att stå emot när präster från predikstolen i landsbygdskyrkorna uppmanar gudstjänstbesökarna att rösta på PiS för att inte svika polska värden. Särskilt som radio och TV predikar samma budskap.

Om den här utvecklingen tillåts fortsätta är det på sikt ett direkt hot mot demokratin. Nobelpristagaren Olga Tokarczyk sa i en intervju nyligen att ”Dagens propaganda i Polen är värre än på kommunisttiden” (DN 9/10 2019). Efter valet är hon ändå optimistisk för framtiden. Det är hoppingivande.

Ökat stöd för det gröna Centerpartiet PSL

Ett parti som särskilt har utsatts för dessa attacker är bondepartiet/Centerpartiet PSL, som är starkast på landsbygden även om partiet har breddats under senare år. Många bedömare trodde att regeringspartiets kampanj skulle innebära att partiet hamnade utanför sejmen. Så blev det dock inte. Stödet för PSL ökade från 5,1 procent för fyra år sedan till 8,6 procent nu. (I PSL:s koalition ingick även Kukiz15, ett populistiskt parti som vandrat mot mitten och det socialliberala partiet UED, Europeiska demokrater.) I Polen ses PSL av många bedömare som en valvinnare.

(Bild: Träffar Landsbygdsungdomsförbundet ZMW:s ordförande Adam Nowak. På 1980-talet hade CUF och ZMW ett nära samarbete.)

Jag var i Warszawa på valdagen och deltog i PSL:s valvaka på hotel Gromada. Det var god stämning trots att PiS höll ställningarna som största parti. Jag träffade bland andra ordföranden Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, förre jordbruksministern Marek Sawicki och Landsbygdsungdomsförbundet ZMW:s ordförande Adam Nowak (CUF hade ett omfattande samarbete med ZMW under 1980-talet.) PSL är det enda parti som har suttit i sejmen ända sedan kommunismens fall och demokratiseringen kring 1990. Nu ökade stödet och PSL kommer att ha en viktig ställning i polsk politik även framöver. Partiordföranden Kosiniak-Kamysz, 38-årig läkare från Krakow, har fått brett genomslag och kommer av allt att döma att få en nyckelroll framöver.

Jag har träffat Wladyslaw flera gånger. Han är utan tvekan en stark ledare med grön profil. PSL står för en tydlig centerpolitik; rättvisa mellan stad och land, att ta hela landet i bruk, miljöansvar och satsning på förnybar energi i det idag kolberoende Polen. Partiet grundades redan 1895 och är det parti som började använda gröna fanor och fyrklövern som symbol. Min förhoppning är att samarbetet mellan de gröna centerpartierna i Norden och PSL återupptas och utvecklas framöver. Det finns mycket att vinna på detta.

Viktigt presidentval

(Bild: Folkkulturen lever i Polen. Även på platsen utanför slottet i Warszawa.)

I vår går Polen åter till val, nu för att välja president. Den sittande presidenten Andrzej Duda ställer för omval. Stor betydelse får vem oppositionen kommer att ställa upp som motkandidat. Jag utgår ifrån att man kommer att enas om en gemensam kandidat, eftersom det är förutsättning för att det ska bli byte på presidentposten.

Det har spekulerats om att Polens förre premiärminister Donald Tusk kommer att kandidera efter att ha varit ordförande i Europeiska rådet, men det är efter vad som sägs i andra källor knappast troligt. Då kan det i stället bli Malgorzata Kidawa-Blonska, som Medborgarplattformen förde fram som premiärministerkandidat inför valet till sejmen. Hon fick starkt stöd i sin valkrets i Warszawa. Eller varför skulle det inte bli PSL-ordföranden Wladyslaw Kosiniak-Kamysz? Det viktiga är att oppositionen enas om en stark kandidat med möjlighet att bli vald.

Posten är viktig, eftersom presidenten godkänner nya lagar. Om presidenten inlägger sitt veto mot en ny lag kräver det att denna godkänns med kvalificerad majoritet i sejmen. Om oppositionens kandidat blir Polens nye president kan därför utvecklingen mot ett allt mer auktoritärt styre stoppas eller åtminstone bromsas.

Polen är ett av våra viktigaste grannländer. Hur landet söder om Östersjön utvecklas politiskt och ekonomiskt påverkar även oss. Redan Bellman ställde på 1772 i Fredmans epistel nummer 45 frågan ”Vad fan angå dig Polens affärer?” Ganska mycket är svaret även 2019.

Min uppfattning är att Polen på många sätt är ett fantastiskt land, ett land som har utvecklats mycket positivt sedan demokratin återinfördes kring 1989/90 efter ett brett folkligt uppror med Solidaritet som stark och samlande kraft. Därför är jag i grunden positiv och hoppfull om den polska utvecklingen framöver. ”Än är Polen ej förlorat” som det står i landets nationalsång.