Egentligen är nog bara Olof Palme som – bland svenska politiker – under det senast seklet har varit mer känd internationellt än Carl Bildt. Att båda herrarna från Östermalm har varit kompetenta och skickliga råder ingen tvekan om. Annars skulle de inte blivit statsministrar och medlare i internationella konflikter.

Samtidigt råder det knappast någon tvekan om att Palmes och Bildts framgångar också beror på stort självförtroende och fräckhet. Bådas skicklighet i att domptera media ska inte underskattas. Det är en konst att inte svara på frågor och den behärskar särskilt Carl Bildt.

När jag läser Björn Hägers bok ”Uppdrag Bildt, En svensk historia” (Norstedts) bekräftas detta många gånger om. Det är en innehållsrik och läsvärd bok även om Häger inte fick mer än en kvarts audiens med Bildt i Almedalen 2014. I stället fick han sätta sig i Kungliga biblioteket och söka på ”Carl Bildt” – vilket gav 64840 träffar. Så nog fanns det material att gräva i. Nu föreligger resultatet, en tjock bok på 644 sidor.

Carl Bildt gav sig tidigt in i politiken och var snart medarbetare till högerledare som Yngve Holmberg och Gösta Bohman. Studierna struntade han däremot i stort sett i även om han var student i fem år. Några examina blev det aldrig tid till.

De svåra och känsliga regeringsförhandlingarna efter valet 1976, då Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet tillsammans fick majoritet, fördes bakom lyckta dörrar. Allt som sas i förhandlingarna skulle vara hemligt innan man kom överens. Inget fick komma ut. Men Carl Bildt som fanns med som medhjälpare till Gösta Bohman rapporterade hela tiden till amerikanska ambassaden, i praktiken till CIA. Hade det kommit ut då hade hans politiska karriär tagit slut. Agerandet är egentligen synnerligen uppseendeväckande.

Som alltid klarade sig Bildt. Under u-båtskriserna några år senare åker han till Washington och rapporterar. Olof Palme, som då åter hade blivit statsminister, blev upprörd men kunde inget göra.

Några år senare blir Carl Bildt först moderatledare och därefter statsminister och kröner därmed sin inrikespolitiska karriär. Björn Häger beskriver väl alla turer under Bildtregeringen, inte minst den något valhänta hanteringen av den ekonomiska krisen och alla turer kring denna.

Efter Bildtregeringens avgång 1994 blev den tidigare statsministern medlare i Bosnien. I svenska medier är det Carl Bildt som fixar fred. Lika entydigt är inte bilden på den internationella scenen. Klart är i varje fall har han nu tillgång till de viktigaste beslutsfattarna runt om i världen.

I ett omtalat telegram från USA:s ambassad i Stockholm till Hillary Clinton några år senare fick Carl Bildt den följande beteckningen ”Medium Size Dog with Big Dog Attitude…” Då satt han åter i regeringen, nu som utrikesminister. Av boken framgår att relationerna till statsminister Reinfeldt inte alltid var så goda.

Det område där Carl Bildt har slirat mest är hans roll i Lundin oil, där han under flera år var styrelseledamot. Oljebolaget misstänktes för att vara inblandat i förtrycket i först Sudan sedan i Etiopien. Bildt klarar sig dock hela tiden från att svara på alla svåra frågor. Genom sitt engagemang i Lundin oil fick han aktier och optioner också i det ryska gasbolaget Gazprom. Alltihop uppenbarligen mycket lukrativt.

Nu senast har Carl Bildt varit aktuell för att åter bli moderatledare, något som han dock har sagt nej till. Jag skulle dock inte bli förvånad om han åter dyker upp i svensk politik vid lämpligt tillfälle.

Själv har jag inte haft mycket kontakt med Carl Bildt under mina egna år som aktiv politiker. Jag minns dock ett möte för 45 år sedan, i december 1972, mitt under de amerikanska bombningarna av Hanoi under Vietnamkriget. Då var jag som företrädare för CUF med i en debatt mot MUF, där Bildt var debattör. Bildt försvarade helhjärtat bombningarna, medan jag var starkt kritisk. Det blev en häftig konfrontation som jag fortfarande kommer ihåg.

Om denna episod står förstås ingenting i Björn Hägers bok. Men här finns massor av intressant information om vår nutidshistoria. I denna har Carl Bildt utan tvekan fyllt en av de mer centrala rollerna. Det är historien om en skicklig, självsäker och inte så lite fräck herre.