Just nu läser jag Peter Kadhammars bok om den kommunistiska nomenklaturan i Albanien, Vi som var så lyckliga, Liv och död i en kommunistisk diktatur (Natur & Kultur). Det är en avslöjande berättelse om hur en liten grupp kommunister levde i ett slutet kvarter i huvudstaden Tirana ända fram till början av 1990-talet. Under ledning av diktatorn Enver Hoxha styrde de det lilla landet med järnhand.

Kadhammar har träffat människorna som levde och arbetade i Kvarteret och låter dem själva berätta. Det är i grunden en skräckhistoria. De ledande familjerna i umgicks men levde hela tiden under hot om att gripas, deporteras eller avrättas. Ju längre tiden gick, desto värre blev det. Det gick så långt att landets näst högste potentat, premiärministern Mehmet Shehu, begick självmord efter att ha brutit mot ”partiets linje” genom att godkänna att en av hans söner skulle få gifta sig med en flicka som tillhörde en familj med ”fel historia”. Plötsligt stämplades den tidigare så hyllade Shehu som amerikansk spion. Liksom hela hans familj.

Jag påminns när jag läser Kadhammars bok om min egen resa till Albanien 1974 – under Hoxhadiktaturens hårdaste dagar. Så här i efterhand inser jag hur naiva vi var som deltog på den här resan, som syftade till att studera albanskt jordbruk.

Det hela började med att jag hade skrivit en artikel om mina intryck från Polen i tidningen Ung Center. Jag hade då skrivit kritiskt om hur den polska varianten av socialism fungerade. Då hörde Gun Kessle, ordförande i Svensk-albanska föreningen, av sig och föreslog att jag skulle delta i en resa till Albanien och studera hur ett väl fungerande socialistiskt samhälle ser ut. ”Då ser du skillnaden mot Polen”, förklarade hon.

Vi var fyra unga deltagare i studieresan. Innan resan besökte vi Albaniens ambassad i Stockholm och fick då veta att vi borde klippa håret och inte ha utsvängda jeans av respekt för våra värdar, det albanska folket. Fogliga som vi gick vi till frisören och undvek att ta med utmanande kläder.

Vi flög till Titograd i Jugoslavien (nu Podgorica i Montenegro), strax norr om gränsen till Albanien. Från flygplatsen skulle vi åka taxi till gränsen. När vi närmade oss gränsen stannade dock taxichauffören och sa att han inte ville åka längre. Vi fick därför traska vidare till fots med våra väskor på en väg omgiven av taggtrådshinder. När vi kom fram till gränsstationen möttes vi av en liten buss och en äldre engelsktalande farbror som skulle bli vår tolk och ciceron under två veckor i det bergiga landet.

Innan vi fick resa vidare in i Albanien blev det emellertid en omfattande genomgång av vårt bagage. De tidningar vi hade med, bland annat Smålandsbygdens Tidning, togs i förvar och slogs in med sigill eftersom det var ”politika”. Tidningar som vi återfick vid utresan.

Vi reste under ett par veckor från norr till söder i det bergiga lilla landet, åt gott och drack gott vin, liksom landets speciella konjak Skanderbeg, namngiven efter en gammal frihetshjälte. Varje dag fick vi veta hur väl det albanska jordbruket fungerade vare sig vi var högt uppe i bergen, vid kusten vid Durres eller på slätten vid Saranda i södra delen av landet. I huvudstaden Tirana bodde vi på hotel Dajti och kunde på kvällarna gå på Stalinboulevarden, där många av stadens invånare flanerade på kvällarna. Motortrafiken störde inte eftersom privatbilism var förbjuden.

Att det var Enver Hoxha som styrde kunde vi inte missa. På bergen stod med stora bokstäver ”Profte Enver”, Leve Enver. Däremot missade vi åtminstone delvis hur oerhört hård och brutal den kommunistiska diktaturen faktiskt var. Allt var tillrättalagt och vi var naiva. Men vi var där ett år då de stora utrensningarna inleddes.

När jag nu läser vad jag skrev i Ung Center efter vår Albanienresa blir jag närmast skamsen. Varför såg vi inte igenom den propaganda som våra värdar försåg oss med? Artikeln i Ung Center, Landet där bergen börjar blomma, utmålar Albanien närmast som ett land där CUF:s lokalsamhällesidé var på väg att bli verklighet i alla delar av landet. Vi tyckte oss se en positiv utveckling på olika sätt. Jag skrev dock en mening i artikeln som tyder på viss insikt:

”Den geografiska decentraliseringen i Albanien kan naturligtvis aldrig försvara den starka politiska centraliseringen till partiapparaten och ledaren Enver Hoxha.

Just så. Men den ekonomiska utvecklingen var inte så framgångsrik som vi inbillade oss i samband med den här resan. Vi tyckte oss se att ”ett blomstrande jordbruk och en omfattande industri” var under uppbyggnad. Det var en ytlig och tillrättalagd bild. Men för 43 år sedan – 1974 – trodde jag uppenbarligen, om man ska tro det jag skrev, på påståendena att kollektiviseringen av jordbruket i Albanien hade genomförts på frivillig grund och var imponerad över att man tog till vara såväl stora åkrar på slätten, terrassodlingarna, som små jordplättar mellan stenarna långt uppe på bergstopparna. Det tyckte vi var imponerande och liknade våra lokalsamhällesidéer.

Av Kadhammars bok framgår emellertid klart att det kollektiviserade jordbruket inte fungerade, kooperativen klarade inte av att leverera enligt planen. För att slippa straff tog därför ledarna hand om en stor del av de produkter som bönderna skulle ha fått behålla för sin egen försörjning. ”Så blev byarna allt fattigare och i förlängningen städerna också.”

När man läser vad de överlevande från den politiska eliten säger med egna ord i Peter Kadhammars bok inser man hur viktigt det är att se bakom den till synes vackra ytan. Albanien 1974 var en isolerad och brutal diktatur som närmast kan liknas vid dagens Nordkorea.

Håkan Larsson