Att känna sin historia är viktigt, 
även för politiska partier. Utan en bra backspegel är det lätt att köra av vägen.
Detta är ett viktigt skäl varför jag har skrivit boken ”Grön Politik för Det Goda Livet” (Fristil), där jag ger min bild av Bondeförbundets/Centerpartiets historia, nutid och framtid. Min förhoppning är att boken ska fungera såväl som kunskapskälla som underlag för en diskussion om partiets roll idag.
Decentralistiskt alternativ
I boken konstaterar jag att Bondeförbundet bildades som ett decentralistiskt alternativ till de liberala, konservativa och socialistiska partierna. De etablerade partierna sågs som ”stadspartier” och som alternativ byggdes ett parti som främst var förankrat på landsbygden. Redan före det formella bildandet 1913 betecknade initiativtagaren Carl Berglund partiet som ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”.
Såväl Berglund som den senare ordföranden Axel Pehrsson i Bramstorp började sina politiska karriärer som liberaler. De insåg emellertid att det krävs samhällelig styrning av marknaden för att motverka en ohämmad centralisering och maktkoncentration och lämnade liberalerna. I Bondeförbundet förenades strävan efter frihet, trygghet, rättvisa och decentralisering.
Liknande ”agrardemokratiska” partier bildades i övriga Norden, liksom i Öst- och Centraleuropa. Alla med gröna fanor och fyrklövern som symbol. De var pragmatiska demokratiska partier som tog ansvar. Dessa partier har utvecklats till dagens gröna, decentralistiska centerpartier.
Självständig mittenposition
Bondeförbundets krisuppgörelse 1933 med Socialdemokraterna fick stor betydelse och därefter medverkade partiet aktivt i folkhemsbygget. Utifrån sin mittenposition har Centerpartiet genom decennierna kunnat påverka politiken – genom samarbete såväl åt vänster som åt höger. Sakfrågorna har avgjort.
Fram till åren kring millennieskiftet 2000 använde centerpartisterna egna ideologiska begrepp. ”Tredje vägen” under 40-talet, centerism i samband med namnbytet i slutet av 50-talet, decentralism decennierna därefter och ekohumanism från 80-talet och framåt.
Under senare år har emellertid liberala begrepp fått allt större plats i centerretoriken. Mest extrema uttryck fick (ny)liberalismen i förslaget till idéprogram i slutet av 2012. Då agerade emellertid rörelsen med kraft och de extrema förslagen finns inte med i det program som antogs. Partiets liberalism sägs nu vara ”social, grön och decentralistisk”.
Fortfarande möts jag emellertid ibland av frågan vad Centerpartiet egentligen är för sorts parti, även inom rörelsen. Ett grönt mittenparti eller ett nyliberalt parti i ett högerblock?
Uppenbarligen finns skäl för centerpartisterna att diskutera självbilden.
Förhoppningsvis kan min bok medverka till en viktig diskussion om centerrörelsens unika idégrund och om vilken roll partiet bör spela framöver. Min uppfattning är att Centerpartiet även i vår tid har allt att vinna på att trovärdigt fylla rollen som självständigt grönt och decentralistiskt alternativ. Ett parti som samtidigt är berett att ta ansvar och samverka med andra för landets bästa.
Håkan Larsson, Krokom
Aktiv inom centerrörelsen sedan 1967