Ett nytt år står åter för dörren. Det är länge sedan så mycket osäkerhet om vad som komma skall dominerar inför ett årsskifte som nu. Som vanligt är det ändå en blandning av möjligheter och utmaningar.

Sverige har fortfarande inte någon reguljär regering efter valet i september, vilket skapar en växande nervositet. Regerandet upprätthålls nödtorftigt av en övergångsregering utan handlingsutrymme. Alltfler väljare undrar vad partiledarna egentligen håller på med och om de är kapabla att förvalta valresultatet.

Jag hoppas och tror dock att Sverige kommer att få en statsminister när riksdagen behandlar frågan nästa gång, den 16 januari – och att en handlingskraftig regering snabbt kan vara på plats därefter. För landets skull måste partierna vara beredda att ge, ta och kompromissa om ett regeringsprogram. De politiska ledarna på riksplanet har mycket att lära av kollegorna på kommun- och regionnivå. Där har man, utifrån väljarnas utslag, i olika konstellationer sett till att det från årsskiftet finns fungerande styren för den kommande mandatperioden. Den hårda blockpolitiken måste förpassas till historien även nationellt.

Innehållet i en kommande regerings program har självfallet stor, ja avgörande, betydelse. Personligen ser jag nu goda möjligheter att få till stånd en politik som ger likvärdiga förutsättningar i alla delar av landet, en politik som tar hela landet i bruk. Miljö- och klimatpolitiken bör självfallet också ha högsta prioritet i den kommande regeringspolitiken.

Januari månad blir avgörande. Om landet inte får en ny regering då utan att väljarna tvingas rösta en gång till i ett extraval har partiledarna inte tagit sitt ansvar. Konsekvenserna för landet kan bli allvarliga.

Det blir hursomhelst ett allmänt val under nästa år. Den 26 maj ska vi utse de svenska representanterna i Europaparlamentet för den kommande femårsperioden. Min förhoppning är att valet äntligen ska tvinga fram en EU-debatt värd namnet. Såväl de svenska partierna som medierna måste i nuläget få underkänt eftersom en diskussion i de här frågorna knappast existerar. Valet kan dock inte mötas med tystnad.

Det är viktigt med ett europeiskt samarbete när det gäller genuint gränsöverskridande frågor som handel, brottsbekämpning och miljö, men jag tror inte att en allt mer centraliserad statsbildning, ett Europas Förenta Stater, ligger i medborgarnas intresse. Därför måste de ambitioner på detta område som främst Frankrikes president Macron och Tysklands kansler Merkel är företrädare för motverkas. I stället finns det skäl att återföra beslut från Bryssel till nationell nivå. Byråkraterna i EU-kommissionen bör inte syssla med jakt och skogspolitik för att ta ett par exempel.

För min del menar jag att mer kraft bör läggas på att fördjupa och utveckla det nordiska samarbetet. Ett starkt Norden är bra såväl för oss själva, för Europa och för världen. Samtidigt är det viktigt att arbeta för en reformering av FN-systemet. Världsorganisationen är oerhört viktig för att möta de globala utmaningarna och för avspänning runt om på vår jord.

Lokalt och regionalt står vi också inför såväl möjligheter som utmaningar. Fantastiskt nog sitter Centerpartiet nu med i ledningen för sex av de åtta kommunerna i Jämtland Härjedalen, liksom i regionen. Nu gäller det att genomföra så mycket grön, decentralistisk politik som möjligt – och samtidigt möta de stora ekonomiska utmaningarna på bästa sätt. Det gäller inte minst regionen, där jag själv kommer att finnas med i fullmäktige.

Nog finns det mycket som måste göras framöver. Vi får nu önska varandra ett verkligt Gott Nytt År 2019!