Under senare tid har jag blivit allt mer fundersam över de starka krafter inom EU, inte minst i parlamentet, som vill kontrollera och inskränka yttrandefriheten och stärka skyddet för industrins intressen. Det gäller inte minst attacker mot den nya offentligheten på internet. Först antar EU direktiv, sedan förväntas medlemsländerna införa dessa i den nationella lagstiftningen – och först då blir det vanligen diskussion. Den svenska IPRED-lagen är ett exempel på vad EU-direktiv leder till i förlängningen.

I dag har EU-parlamentets majoritet beslutat att förlänga upphovsrätten för skivinspelningar från 50 till 70 år. Från början hade man tänkt sig att förlänga denna ”skyddstid” till 95 år. Som skäl har man angett att musikernas rättigheter ska värnas, men i praktiken är det de stora skivbolagens intressen man går. Bakom majoriteten står en allians av konservativa, socialdemokrater och den högernationella gruppen Nationernas Europa. Den ansvarige rapportören i frågan, irländaren Brian Crowley, tillhör den senare gruppen.

Till de svenska parlamentarikernas heder ska sägas att de över partigränserna är motståndare till att förlänga upphovsrätten från 50 till 70 år. Det är också den svenska regeringen och man kan kanske hoppas att justitieminister Beatrice Ask lyckas sätta stopp för de här idéerna i ministerrådet. När skivbolagen påstår att de agerar för artisterna är det bluff, det är egenintresset som agerar.

Jag tror att det krävs en bred diskussion inom och utom Europaparlamentet om hur yttrandefrihet och demokrati värnas. Det är måhända konstigt att detta behövs på 2000-talet, men det är uppenbarligen nödvändigt. Demokratin är aldrig för evigt given, den måste ständigt återerövras.