(Bilden från Politisk tidskrift nr 6 1974)

Trettio år efter mordet på Sveavägen lever Olof Palmes minne fortfarande i hög grad. Otaliga artiklar har publicerats i media de senaste dagarna. Själv minns jag en dag som denna den enda intervju jag gjorde med honom. En intervju som publicerades i Politisk tidskrift (centerrörelsens idé- och debattidskrift) på hösten 1974.

Jag kommer ihåg när Guy Ehrling och jag gick upp på Statsrådsberedningen för att möta statsministern nästan som det vore igår trots att det är 42 år sedan. Vi togs emot av pressekreteraren Pär Fagerström i väntan på att Palme skulle få tid för oss. Det var ju egentligen fantastiskt att statsministern tog sig tid att låta sig bli intervjuad av två unga spolingar från ett annat partis ungdomsförbund.

Som unga CUF:are var vi naturligtvis nervösa inför mötet med landets statsminister. Vi hade kritiserat honom för att inte gå tillräckligt långt i stödet till Vietnam, för hans kärnkraftspolitik och för att han inte gillade lokalsamhällesidén. När Olof Palme väl satt mitt emot oss så verkade han emellertid nästan blyg. Nervositeten försvann och det blev ett lågmält och givande samtal.

Ett förändrat land

När jag nu läser PT-intervjun är det lätt att inse att Sverige har förändrats i grunden sedan 1970-talet. Världen såg också annorlunda ut för 40 år sedan.

Olof Palme förklarade för oss att socialdemokratins strategi var att demokratisera det kapitalistiska samhället i etapper. Det första delmålet var den politiska demokratin med allmän rösträtt, det andra den sociala demokratin, avskaffande av arbetslösheten och införande av välfärd för alla. Dessa etapper ansåg statsministern var uppnådda.

”Nu återstår den tredje, den ekonomiska demokratin”, förklarade Palme. Hur skulle då denna demokratiseringsprocess då gå till?, frågade vi.

Statsministern förklarade att denna tredje etapp av demokratiseringen skulle ske dels genom ”planmässig hushållning under demokratisk medverkan”, dels genom ”ökat inflytande för de anställda”.

”Den ekonomiska demokratiseringen är den största demokratiserings- och decentraliseringsprocess som har satts igång i det här samhället”, sammanfattade han.

Med dagens perspektiv kan man konstatera att mycket också hände under Olof Palmes tid som statsminister. Vi fick lagar om anställningsskydd och medbestämmande (MBL), men sedan trasslade socialdemokratin sig in i den olycksaliga löntagarfondsdiskussionen.

Idag kan vi konstatera att samhället ser ganska annorlunda ut. Demokratin måste ständigt återvinnas på olika plan. Inte heller de två första etapper som Olof Palme, när vi intervjuade honom 1974, ansåg vara uppnådda är för alltid garanterade. Intressant är att Olof Johansson, senare centerledare, i en kommentar till PT-intervjun kritiserade Palme för detta synsätt och underströk att ”demokrati skapar man inte en gång för alla”.

Global genklang

Olof Palme var utan tvekan på flera sätt en stor politiker. Främst var det förstås på den internationella arenan. Han gav som ingen annan vare sig tidigare eller senare Sverige en tydlig röst i världen och hade mod att kritisera våld och förtryck så att det gav genklang globalt. För detta både hyllades och hatades han. Jag menar för min del att han gjorde en mycket viktig insats för solidaritet och rättvisa som ledare för en liten nation.

Inrikespolitiskt hade Olof Palme hård konkurrens, särskilt av Thorbjörn Fälldin. Han gjorde, enligt min uppfattning, flera stora misstag som att för lång tid binda Sverige vid kärnkraften och sedan trixa med tre linjer i folkomröstningen 1980.

Olof Palme medverkade till en olycklig cementering av blockpolitiken genom sin ofta oförsonliga och arroganta inställning till Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet. Klyftan mellan de båda folkrörelsepartier som i hög grad tillsammans byggt det svenska folkhemmet vidgades under dessa år.

Även om det även senare har funnits perioder då socialdemokrater och centerpartister åter har kunnat samverka, främst under saneringen av svensk ekonomi i slutet av 1990-talet, är blockpolitiken fortfarande ett allvarligt hinder för breda politiska uppgörelser. Jag skulle i dagens läge med en svag regering och svag opposition gärna se öppningar för breda uppgörelser. Det vore att agera i landets intresse.