(Bilden: Victor Hugo Wickström, en av de tre stridbara publicisterna i Östersund kring sekelskiftet 1900)
Kring sekelskiftet 1900 gick det hett till i Östersund, i varje fall mellan tidningsredaktionerna. Här fanns tre mycket stridbara publicister som ledde var sin tidning. Häftiga debatter pågick nästan för jämnan med personangrepp och misstänkliggöranden. Ibland stämde redaktörerna varandra. Samtidigt var de på flera sätt pionjärer inom journalistiken.
Vilka var då dessa tre herrar? Agaton Burman startade redan 1877 Östersunds-Posten, den tidning som fortfarande existerar. Han var född i Dvärsätt, son till en kapten och den ende av de tre som hade vuxit upp i Jämtland. De flesta som har studerat skriverierna anser honom som en ganska sansad skribent som främst intresserade för Östersunds och Jämtlands utveckling.
Victor Hugo Wickström har på senare år väckt mer uppmärksamhet – och än mer blir det säkert när Kjell Albin Abrahamson kommer ut med sin bok om honom i höst, ”Att sticka ut – Victor Hugo Wickström, tidningsman, författare, gayaktivist”. Wickström var skomakarson från Hedemora som studerat i Uppsala, Lund, Berlin och Paris. Han betraktades av samtiden som en ”estetsnobb” och retade många genom sitt sätt att vara. Att han var öppet homosexuell gjorde honom ännu mer omstridd i denna viktorianska era.
Victor Hugo Wickström skrev en rad skönlitterära böcker samtidigt som han var redaktör på Jämtlandsposten. Att han var en radikal och frispråkig skribent kommer säkerligen Kjell Albins bok att visa.
Jag tycker att Wickström är intressant också för att han gjorde långa utlandsresor runt om i världen, vilket resulterade i flera böcker. I boken ”I öster- och västerled” från år 1900, som jag har läst med stort intresse, berättar han om sina resor till Ryssland, Kaukasus, Turkiet och världsutställningen i Paris. Det är knappast en överdrift att beteckna Victor Hugo Wickström som vår förste världsreporter. År 1904 valdes han dessutom in i riksdagens andra kammare, där han anslöt sig till liberalerna. Trots stora ambitioner blev hans politiska karriär ingen succé.
Den tredje Östersundsredaktören var Johan Saxon Lindström på Jämtlands Tidning. Liksom Wickström gillade han att resa till fjärran länder, men i övrigt var de på många sätt varandras antagonister. Dessutom konkurrerade deras tidningar i hög grad om prenumeranternas gunst.
Saxon var vegetarian och nykterhetskämpe, vilket säkert var en tillgång i Jämtland där nykterhetsrörelsen vid den här tiden var mycket stark. Politiskt rörde han sig ”mellan frisinne och socialism med ett stänk av anarkism”, enligt hans levnadstecknare Sven-Bertil Jansson. Han var kompromisslös och ständigt i polemik, ofta med Victor Hugo Wickström. Det är begripligt att Wickström blev upprörd när Saxon betecknade honom som ”pomaderad, parfymerad, slickad, ring-, berlock- och armbandsprydd som ett behagsjukt fruntimmer”
Det måste ha varit intressant att följa tidningsdebatterna i Östersund för så där 115 år sedan. Här användes ordet i hög grad som tillhygge både i politiska diskussioner och i personliga konflikter. I höst får vi en inblick i hur det kunde gå till när boken om Victor Hugo Wickström publiceras.