Den här krönikan är publicerad i the Business Magazine Scandinavia, www.thebm.se. Läs gärna detta intressanta magasin, som också finns i tryckt form.

Bilden visar jämtländska forbönder på väg till marknaden någon gång på 1700-talet.

I februari 1683 färdades 1 176 slädar över fjällen från Jämtland till marknaden i Levanger i Tröndelag. Den urgamla forbondehandeln var mycket omfattande vid denna tid och bönderna fortsatte att utveckla handeln över gränsen i ytterligare ungefär 200 år. Tusentals jämtar besökte under seklernas lopp varje år marknaderna i Levanger och Trondheim – och en hel del trönder kom till Gregoriemarknaden på Frösön.

Att Jämtland och Härjedalen genom Brömsebrofreden 1645 blev svenskt territorium innebar inte att handeln stoppades av den nya riksgränsen – även om centralmakten i Stockholm, liksom borgerskapet i de norrländska kuststäderna, ibland gjorde idoga försök i den vägen. Jämtlandsbönderna var lika mycket affärsmän som jordbrukare och det fortsatte de med. Enligt författaren Carl-Göran Ekerwald kan varannan arbetsför vuxen jämte ha befunnit sig i Levanger, när det var marknad. Levanger sågs som Jämtlands hamn ut i världen. Under tiden höll bondhustrurna ställningarna hemma på gårdarna, vilket gav ”jamtstorschan”, de jämtländska kvinnorna, en starkare ställning än på andra håll.

De personliga relationerna mellan jämtar och trönder var omfattande. Att man gifte sig över gränsen var vanligt. På 1700-talet lär många av borgarna i Trondheim ha haft jämtländska rötter. Ibland sökte sig ungdomar över gränsen för att finna arbete – och det gällde åt båda hållen allt efter hur konjunkturerna utvecklades.

Vad var det då som forbönderna handlade med? Från Jämtland hade de med sig smör, fläsk, vadmal, koppar och järn. I Levanger och Trondheim hämtade de salt, sill och annan fisk, men även ”lyxvaror” som siden, vin och tobak till Gregoriemarknaden på Frösön. Hästhandeln var också omfattande.

Handel i öst och väst

Jämtlandsbönderna idkade inte bara handel i västerled. I praktiken sysslade de med en triangelhandel, eftersom de också var frekventa besökare på marknaderna längs Norrlandskusten, i Bergslagen och Mälardalen. Linne från Hälsingland var exempelvis en vanlig handelsvara.

Till en början handlade det om byteshandel, men så småningom vann penningekonomin insteg. Jämtlandsbönderna handlade med pengar tidigare och i större utsträckning än allmogen på andra håll. Många blev förhållandevis förmögna. Utländska besökare på 1700-talet förundrades över att bondhustrurna i Jämtland till och med bar sådan ”lyx” som sidensjalar.

Olof Larsson (1763-1827) i Tullus var en av de mest framgångsrika forbönderna. Varje år gjorde han ”färdmansresor” till marknaderna i Levanger, Hedemora och Stockholm. Som den framgångsrike affärsman han var, skapade han en för sin tid stor förmögenhet. Sonen Lars Olofsson (1787-1843) handlade i stor skala med sill, som han köpte i Levanger och Trondheim, och fågel och vilt från Jämtland. Varorna sålde han sedan med god förtjänst i städer som Falun, Uppsala och Stockholm. Åtminstone vid ett tillfälle reste han ända till Hamburg med sina varor. Där inhandlade han franska tapeter, som fortfarande pryder väggarna i Talmansgården i Tullus.

Lars Olofsson använde inkomsterna till att utveckla jordbruket men också till att starta en av de första industrierna i Jämtland; ett ”järnmanufakturverk” i Vaplan. Där tillverkades allt mellan järnspik och papper. Denna industri, Andritz Waplans, är fortfarande 173 år senare, en av länets viktigaste industrier. Lägg till detta att Lars Olofsson var en stor långivare i bygden – före bankernas tid – och under några år i slutet av 1820-talet representerade han norra Jämtlands domsaga i riksdagens bondestånd. En forbonde hade många strängar på sin lyra.

Talmannen från Tullus

Den tredje generationen är emellertid den hos eftervärlden mest bemärkte i Tullussläkten. Nils Larsson (1822-1896) sysslade liksom sin far och farfar med jordbruk och handel, men främst är det som politiker han har gått till historien. Redan som 26-åring deltog han i opinionsarbetet för allmän rösträtt (för män), vilket var mycket radikalt för sin tid. Två år senare, 1850, valdes han in i riksdagen, där han snart blev en ledande progressiv kraft inom bondeståndet.

Nils Larsson spelade under flera decennier en nyckelroll i reformeringen av det svenska samhället. Han medverkade till att formellt förverkliga den frihandel och den näringsfrihet som de jämtländska bönderna hade kämpat för genom seklerna. Den 4 december 1865 kunde han dessutom, som bondeståndets siste talman, slå klubban i bordet och konstatera att bönderna i Sverige enigt hade tagit ställning för att den uråldriga ståndsriksdagen skulle ersättas av ett modernare tvåkammarsystem. Demokratin hade tagit ett steg framåt även om mycket fortfarande återstod.

På alla områden var Nils Larsson tyvärr inte lika framgångsrik. Han ville jämställa Norge med Sverige i unionen och att vara ”norgevän” var inte populärt i inflytelserika kretsar i Stockholm. När Nils Larsson 1870 i riksdagen stod värd för författaren Bjørnstierne Bjørnson, var det många storsvenskar som rynkade på näsan. ”Norskarna få ej krusas utan böra styras med starka tyglar – och piska”, förklarade exempelvis den annars reforminriktade finansministern J A Gripenstedt. Hade Nils Larsson lyckats i ambitionen att likställa brödrafolken, är det inte säkert att det hade blivit någon unionsupplösning 1905.

När järnvägen på 1880-talet började transportera varor över gränsen, stannade de jämtländska forbönderna snart hemma. De kunde inte konkurrera med sina foror med ”järnhästarna” på Meråkerbanen. Till en början medverkade järnvägen ändå till att samarbetet över gränsen fortsatte att utvecklas. Inte minst investerades det friskt på båda sidor av riksgränsen. Affärerna blomstrade ett tag till.

Unionsupplösningen drabbade Jämtland

Efter brödrafolkens skilsmässa bröts så småningom den positiva utvecklingen. Makthavarna såväl i Stockholm som i Oslo tänkte ensidigt nord- syd och nya gränshinder tornade upp sig. Att det också fanns en stor potential i gränsöverskridande öst- västsamarbete glömdes bort. Jämtland och Härjedalen drabbades förmodligen hårdare av unionsupplösningen än någon annan region på den skandinaviska halvön.

I dag är samarbetet mellan Jämtland/Härjedalen och Trøndelag åter i stark utveckling. Många jämtar och härjedalingar arbetar hos grannarna i väster och tusentals trönder har skaffat fritidsboende i ”Östtröndelag”, där gränshandeln också blomstrar. Nu reser dagligen tusentals människor över gränsen i båda riktningarna. Potentialen i ett närmare samarbete är stor, särskilt om de kvarvarande gränshindren förpassas till historien. Meråkerbanen ska dessutom äntligen rustas, moderniseras och elektrifieras.

Varför inte utveckla samarbetet i forböndernas anda utan att i alla lägen fråga centralmakten i Stockholm och Oslo om lov – eller Bryssel för den delen? Jämtar och trönder har i mycket framtiden i egna händer. Vi lever mitt i Skandinavien, mitt i världen. De gamla forbönderna såg inga gränser och visar vägen mot framtiden.