Idag är det tio år sedan Anna Lindh avled efter att ha blivit överfallen av en knivman på NK i Stockholm. Annas bortgång mitt i livet och mitt i värvet som Sveriges utrikesminister var inte bara en stor tragedi för hennes närmaste och hennes parti, utan för hela Sverige. Jag tror att utvecklingen i vårt land, särskilt det politiska samtalsklimatet, skulle ha blivit annorlunda om Anna Lindh inte mött mördaren.

Under några år kring 1980 arbetade jag tillsammans med Anna Lindh i Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd (SUL), ungdomsorganisationernas gemensamma organ för internationella kontakter. Anna var ordförande och jag var en av landsrådets två generalsekreterare.

Jag har många positiva minnen av samarbetet i SUL. Vi deltog i olika konferenser såväl i Norden som runt om i Europa. Det var en tid då kontakterna mellan ungdomsorganisationer på båda sidor av den fortfarande existerande järnridån utvecklades. Vi lärde oss mycket om förhållandena i öst och knöt värdefulla kontakter. Även om vi i början av 1980-talet inte kunde föreställa oss järnridåns nedmontering inom några år tror jag att de här kontakterna medverkade till att så skedde. Erfarenheterna från det ”all-europeiska ungdomssamarbetet” var säkerligen också värdefulla för Anna Lindh i hennes arbete som Sveriges utrikesminister ett par decennier senare.

I oktober 1981 arrangerade SUL en all-europeisk ungdomskonferens på SSU:s kursgård Bommersvik i Södermanland. Samma dag som konferensen samlades gick den sovjetiska ubåten U137 på grund utanför Karlskrona. Statsminister Thorbjörn Fälldin markerade med kraft att Sverige skulle försvara sitt territorium, ”Håll gränsen!”. På Bommersvik höll Anna Lindh ett tydligt tal som SUL-ordförande där hon protesterade mot den sovjetiska kränkningen. Delegaterna från Sovjets landsråd KMO blev upprörda och hotade att resa hem. Så småningom lugnade de dock ned sig och ungdomskonferensen kunde genomföras enligt planerna. Det var hursomhelst starkt av Anna att göra denna tydliga markering mot stormakten i öst.

Efter SUL-tiden träffade jag Anna Lindh flera gånger. När hon 1984 hade blivit SSU-ordförande gjorde jag en intervju med henne och CUF-kollegan Andreas Carlgren för Politisk tidskrift. Det blev ett mycket positivt samtal, där Anna och Andreas var eniga om att undvika hårda blocklåsningar. Båda var inriktade på samarbete över partigränserna, inte minst för att möta de ekonomiska problemen. Året därpå skrev Anna en artikel i Politisk tidskrift med den talande rubriken ”Framtidsfrågorna kräver uppluckring av blockpolitiken”.

På flera områden var vi som var aktiva i CUF och SSU på 1980-talet ganska överens. Det gällde inte minst miljöpolitiken, där Anna Lindh liksom centerrörelsen redan gjort markerade sitt motstånd mot kärnkraften. På andra områden fanns det däremot klara åsiktsskillnader. Anna Lindh var mer EU-positiv än de flesta CUF-are, en skillnad som fanns kvar när utrikesminstern 2003 starkt engagerade sig för euron, medan vi centerpartister tog ställning för att behålla kronan som valuta.

Blockpolitiken levde kvar i början av 2000-talet, då Anna Lindh satt i den socialdemokratiska regeringen som landets utrikesminister. Den var dock ännu inte lika hård som den blev senare. I slutet av 1990-talet kunde exempelvis Socialdemokraterna och Centerpartiet på förtroendefullt och framgångsrikt samverka för att få ordning på svensk ekonomi.

Jag tror att samtalsklimatet i svensk politik skulle ha blivit ett annat om Anna – som de flesta bedömare anser – hade efterträtt Göran Persson som socialdemokratisk partiordförande. I stället för att avgå blev Persson allt mer pamplik inför valet 2006, då allians för Sverige också hade bildats för att skapa ett tydligt regeringsalternativ. Blocklåsningarna skärptes och är fortfarande hårda, vilket i längden inte är bra för landet. Mordet för tio år sedan är på många sätt en tragedi.