Det har utan tvekan hänt mycket inom Centerpartiet de senaste decennierna, inte minst idémässigt. Klart är att de uttalat liberala inslagen i partiets politik har blivit tydligare, inte minst genom inflytande från den marknadsliberala tankesmedjan Timbro. Jag har följt denna utveckling genom åren och vill här ge min bild. Det är inte minst viktigt när partiet nu står inför ett vägval; ska Centerpartiet även fortsättningsvis vara ett tydligt grönt och decentralistiskt – ekohumanistiskt – parti eller ska partiets politik bli mer uttalat (ny)liberalt? En diskussion som drivits till sin spets genom det framlagda förslaget till nytt idéprogram.

Efter valet 1994, då Socialdemokraterna återkom i regeringsställning, startades ett nätverk för unga borgerliga politiker. Initiativtagare var moderatriksdagsmannen Ulf Kristersson (numera socialförsäkringsminister) och Stockholmscenterns ordförande Michael Arthursson (numera Centerpartiets partisekreterare). Syftet var att bygga nätverk och stärka samarbetet mellan yngre politiker i de icke-socialistiska partierna.

Nätverket var knutet till den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, som sedan slutet av 1970-talet arbetade aktivt med opinionsbildning och för att, som inititativtagaren Sture Eskilsson (SAF:s informationschef) sa, ”vinna debatten”, det vill säga opinionen. Vid Timbro, som finansierades av Näringslivets fond (numera Stiftelsen Fritt Näringsliv), fick unga lovande personer från olika partier anställning. Det gällde även centerpartister. Centerpartiet hade dittills hållit distans till storkapitalet och dess organisationer, men i mitten av 1990-talet förändrades denna inställning hos en del av rörelsen.

Kampanj mot ”vänstervridningen”

Dick Erixon, centerpartistisk landstingspolitiker vid denna tid, knöts exempelvis till Timbro. Efter att Centerpartiet, med Olof Johansson i spetsen, inlett sitt samarbete med den socialdemokratiska regeringen om att sanera och få ordning på statsfinanserna, såg Erixon som sin uppgift att angripa det rödgröna samarbetet. Han inledde – tillsammans med ovan nämnda nätverk – en kampanj om att Johansson ledde en ”vänstervridning” av Centerpartiet och att partiordföranden borde avsättas.

Centerpartiets gruppledare i riksdagen Per-Ola Eriksson reagerade mot kampanjen och förklarade vid årsskiftet 1995/96 bland annat att:

Detta nätverks ambitioner om fortsatt blockpolitik och fördömande av blocköverskridande lösningar har inte mycket gemensamt med de värderingar som under årtionden har burit upp centerpartiet.

Eriksson hade rätt i att Centerpartiet vid olika tillfällen under 1900-talet, från sin position i politikens centrum, har haft kraft att ta ansvar för landet i kritiska situationer. Allra viktigast är krisuppgörelsen (”kohandeln”) 1933, då Axel Pehrsson Bramstorp och Per Albin Hansson enades om åtgärder för att minska arbetslösheten och underlätta för bönderna att få avsättning för sina produkter – och därmed räddade demokratin. Mellan 1995 och 1998 gjorde Centerpartiet en stor insats för landet genom saneringsarbetet, men det blundade det Timboanknutna nätverket för. Så här i efterhand kan man konstatera att det rödgröna samarbetet för att få ordning på statsfinanserna var mycket framgångsrikt. Centerpartiet vågade ta ansvar för Sverige, medan moderater och folkpartister ställde sig vid sidan.

Jag kommenterade detta som politisk chefredaktör på Östersunds-Posten. I en ledare den 11 januari 1996, där jag bland annat skrev:

Intressant i sammanhanget är att nätverket har direkta kopplingar till det moderaterna närstående opinionsföretaget Timbro, inte bara genom (moderatriksdagsmannen) Kristersson utan även genom den centerpartistiske landstingspolitikern Dick Erixon.

I samma ledare underströk jag min syn på Centerpartiets roll genom följande:

Förutom att få ordning på statens ekonomi gäller det under 1996 särskilt att pressa ned arbetslösheten och satsa kraftfullt på miljövänlig energi för att kunna avveckla kärnkraften.

Att centerpartiet fortsätter att självständigt ta ansvar och inte låter sig låsas in i ett borgerligt block är nödvändiga förutsättningar för att dessa målsättningar ska kunna bli verklighet.

På debattplats i ÖP fördes vid samma tid en diskussion mellan Erixon och förre chefredaktören för Skånska Dagbladet Gösta Håkansson. Håkansson gav Stockholmscentern beteckningen ”Timbrocentern”, som han menade hade åtagit sig ”en springpojksroll åt moderaterna och SAF”. Erixon svarade med att hävda att man agerade ”i Thorbjörn Fälldins anda”. Inför valet 1998 kandiderade Dick Erixon till riksdagen i syfte att ”peta” Olof Johansson, som han anklagade för vänstervridning.

Timbros ungdomsförbund…

Det var alltså under 1990-talet som den marknadsliberala tankesmedjan Timbro aktivt började sitt påverkansarbete gentemot ”unga, lovande politiker”. Timbro inriktade sig särskilt gentemot ungdomsförbunden och studentförbunden hos Centerpartiet, Folkpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna. År 2003 startade den så kallade Stureakademin, uppkallad efter initiativtagaren Sture Eskilsson, som för en billig penning fortfarande erbjuder engagerade och ”liberalt sinnade” studenter ett kvalificerat utbildningsprogram när det gäller ideologier och opinionsbildning. Utbildningen avslutas med en USA-resa, som ingår i deltagaravgiften.

Genom åren har det också blivit många seminarieövningar, där bland annat böcker av olika, mer eller mindre extrema, liberala tänkare var utgångspunkten. Timbro har under årens lopp givit ut böcker av bland andra Robert Nozick, Ayn Rand, Milton Friedman, Ludwig von Mises och F A Hayek.

Uppenbarligen lyckades Timbro genom sitt arbete inspirera en hel del yngre politiker, inte minst inom Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF). I september 2005 gick dåvarande förbundsordföranden Fredrick Federley så långt att han skrev fyra inlägg på sin blogg under rubriken ”Jag älskar Timbro”. Tonen är entusiastisk, nästan nyfrälst. CUF-ordföranden förklarar att Timbro är ”fria tankars hem” – en beteckning som tidigare använts av grundarna till den första studiecirkeln inom Svenska Landsbygdens Studieförbund, SLS (föregångare till Studieförbundet Vuxenskolan). Federley skrev:

Näringslivets tankesmedja Timbro är en av de bästa inrättningar som finns i Sverige. På få ställen kan jag känna mig så hemma som hos den så kallade Timbrohögern.

Han fortsätter:

Förutom att vi som gillar Timbro står ideologiskt vitt skilt från vänstern så kan vänsteretablissemanget aldrig förstå Timbro som institution. Detta av den enkla anledningen att man inte tvingas på åsikter. Man erbjuds att gå på seminarier, delta i debatter, Timbro ger ut litteratur och briefing papers som kan ligga till grund för åsiktsbildande – om du delar analysen.

Uppenbarligen delade Fredrick Federley Timbros analys och ansåg sig själv vara en ”högerman”. Jag minns att jag vid ett tillfälle försökte förklara för honom att Centerpartiet är ett mittenparti, ett parti i politikens centrum, vilket bland annat framgår av partiets namn. CUF-ordföranden hävdade dock med emfas att Centerpartiet är ”ett högerparti”. Federleys entusiasm över den marknadsliberala tankesmedjan gick så långt att han ville göra CUF till dess ungdomsförbund. Så här skriver han:

Själv skulle jag vilja säga att CUF är Centerpartiets och Timbros ungdomsförbund. Jag vill inte ha det inskrivet i några stadgar för det vore att förstöra en del av den dynamik som gör Timbro till en levande enhet. De band som finns ska vara via tanken och inte via formalia.

Idag är Fredrick Federley riksdagsledamot och ledamot i den programgrupp som har tagit fram det omdiskuterade förslaget till idéprogram. Ordföranden Per Ankersjö i programgruppen hör också till de centerpartister som hämtat inspiration i Timbros verksamhet. Det är värt att påpeka att även partiordföranden Annie Lööf (då Johansson) var vice förbundsordförande under Federleys ordförandetid, då kontakterna med den marknadsliberala tankesmedjan var intensiva. Även idag är kontakterna omfattande och Hanna Wagenius, dagens CUF-ordförande står också för en långtgående marknadsliberalism.

Klart är att Timbro arbetar målmedvetet. Tankesmedjan förklarar på sin hemsida att uppdraget är att ”utveckla idéer och långsiktigt bilda opinion för marknadsekonomi, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle.” Det låter måhända bra, men av de böcker man ger ut och den verksamhet man bedriver är intrycket att det är den individuella friheten som är överordnad det mesta.

Nyliberalism contra socialliberalism

Timbro brukar betecknas som en ”nyliberal” tankesmedja i kontrast till ”socialliberalismen”, som är beredd att sätta sociala ramar för marknaden och som menar att staten har en större roll för att åstadkomma ett rättfärdigt samhälle. ”Nyliberalerna” själva brukar hävda att de står för ”den klassiska liberalismen” så som denna uttolkas av liberala pionjärer på 1700- och 1800-talen. Timbro har gett ut klassiska liberala tänkare som Frederick Bastiat, Adam Smith och Thomas Paine.

Under andra halvan av 1900-talet fick idéerna om marknadens fria spel och den minimala staten en pånyttfödelse. I Sverige fick dessa idéer beteckningen ”nyliberalism” i motsats till ”socialliberalism”, medan samma tankar i de engelsktalande länderna kallas för ”libertarianism”.

Nyliberalerna/libertarianerna anser att individens frihet är okränkbar och att staten i grunden är ond. Därför ska den vara så liten som möjligt. I sin extrema tolkning handlar det om en ”nattväktarstat”, där statens ansvar begränsas till rättsväsende och försvar. All annan offentlig verksamhet ska ombesörjas av medborgarna själva i privat regi. Ibland hävdas från libertarianskt håll att ”skatt är stöld”. Staten ska helt enkelt inte lägga sig i hur människor lever och organiserar sina liv. Utifrån denna syn kan rätten till månggifte motiveras, liksom att drogbruk och prostitution bör legaliseras, liksom  ett avskaffande arvsrätten.

Själva brukar libertarianerna beskriva sin ideologi ungefär så här:

Libertarianismen kan kortfattat beskrivas som den moralfilosofiskt grundade politiska uppfattningen att varje individ har och måste tillerkännas rätten att leva sitt liv i enlighet med sina egna val, förutsatt att hon inte försöker utöva någon form av tvång gentemot andra och därmed hindra dem från att på samma sätt leva i enlighet med sina val.

I den boken ”Den amerikanska högern” av Martin Gelin finns ett intressant kapitel om libertarianerna. Där kan man läsa uttalanden som att ”Vi behöver inte mer jämlikhet. Vi behöver mer ojämlikhet. För det är mer rättvist” (Arthur Brooks).  Ayn Rands böcker sprids i jätteupplagor och hennes idéer har inte sällan kultstatus.

En ledande libertariansk tankesmedja är Catoinstitutet i Washington. Dit är sedan länge Johan Norberg knuten. Norberg var tidigare anställd vid Timbro och anses av många som den främste nyliberale tänkaren i Sverige. Han är föreläsare vid Stureakademin, mycket produktiv och ger ut böcker i de mest skilda ämnen. Inför valet 2010 förklarade Norberg att han skulle rösta på Centerpartiet och idéprogramgruppen gav honom i uppdrag att skriva en essä om 1800-talets ”landsbygdsliberalism”, Tillbaka till rötterna, tankar om en jordnära liberalism. Syftet var att ”vässa liberalismen” inom Centerpartiet. Essän behandlades vid ett särskilt seminarium.

Tillbaka till rötterna är en intressant essä, som ger en bra bakgrund till reformeringen av det svenska samhället under 1800-talet, då progressiva bondepolitiker spelade en viktig roll.

Däremot är det uppseendeväckande att Bondeförbundets/Centerpartiets egen idéutveckling sedan partigrundandet 1910 knappast har uppmärksammats alls av idégruppen. För min del anser jag exempelvis att Gustaf Jonnergård, den främste ideologen i rörelsens historia och en av männen bakom partireformationen och de stora centerframgångarna mellan 1957 och 1973, borde vara en självklar förgrundsgestalt när man beskriver Centerpartiets historia och värdegrund. Studerar man inte idéutvecklingen från Bondeförbundets grundande och framåt kan man missa att pionjärer som Carl Berglund och Axel Pehrsson Bramstorp faktiskt lämnade liberalerna bland annat för att man insåg att en ohämmad marknadsliberalism leder till centralisering och ökande klyftor mellan land och stad, liksom mellan olika grupper i samhället. Eftersträvar man ett rättvist och rättfärdigt samhälle krävs en stat som kan styra utvecklingen i den riktningen.

”Centern är inget Tea Party!”

Öppenhet mot omvärlden och för andra idéer är av stort värde. Samhället utvecklas och det bör självfallet påverka även idéutvecklingen. När påverkan emellertid blir så stor att den egna idétraditionen skjuts i bakgrunden finns det dock skäl att reagera. Jag menar att det finns en tydlig påverkan från nyliberalt/libertarianskt håll på det förslag till idéprogram som presenterades för jul. Tankesmedjan Timbro har uppenbarligen lyckats ganska väl i sitt påverkansarbete.

Redan i somras (9/7 2012) reagerade den tidigare riksdagsledamoten Pär Granstedt på Svenska Dagbladets Brännpunkt på ett inlägg av idéprogramgruppens ordförande Per Ankersjö. Under rubriken Idéer från amerikansk höger skrev Granstedt:

Ordföranden i centerns idéprogramgrupp signalerar en drastisk ideologisk omorientering, från det gröna, decentralistiska socialliberala parti som samlade en fjärdedel av väljarkåren bakom sig, till ett högerliberalt parti som vädjar om individualistisk egoism med löften om största möjliga utrymme för privat konsumtion på egna villkor.

Granstedt avvisade Ankersjös påstående om att hans synsätt skulle vara förankrat i centerns idétradition och underströk att Bondeförbundet/Centerpartiet varit ”medbyggare av välfärdssamhället efter kriget, förkämpen för solidaritet och sammanhållning lokalt, nationellt och globalt och banbrytare för miljöpolitik och regionalpolitik, med stärkt lokal och regional demokrati”.

Centern är inget Tea Party!, avslutade Pär Granstedt sitt inlägg.

När nu förslaget till idéprogram har presenterats är det tydligt att det finns grund för Pär Granstedts oro. Också förre centerledaren Olof Johansson har i ett inlägg (SVT Debatt 10/1 2013), Timbros infiltration ligger bakom centerkrisen, framfört liknande synpunkter. Även om företrädare för den mer nyliberala strömningen inom Centerpartiet indignerat tillbakavisar detta är det svårt att förneka inflytandet från den nyliberala tankesmedjan.

Timbros vd Markus Uvell är också föga överraskande entusiastisk över förslaget till idéprogram. I ett inlägg i Dagens Industri 11/1 2013, Vad centerdebatten borde handla om, menar Uvell att ”det är en stor sak att ett svenskt parti faktiskt sätter personlig frihet och marknadsekonomi före mycket annat”. Han applåderar att Centerpartiet skulle ha övergett tanken att ”ekohumanismen måste överordnas marknadsekonomin”, något som tvärtom gör mig och många andra upprörda. Markus Uvell är hursomhelst tydligt nöjd med förslaget till idéprogram, men verkar samtidigt lite oroad över att programmet inte kommer att vara lika extremt liberalt när ombuden och stämman har sagt sitt.

Jag hoppas för min del att Markus Uvell blir besviken. Centerpartiet är ”inget Tea Party”, som Pär Granstedt skrev. Visst ska ett parti vara öppet för intryck från det omgivande samhället, men de egna idéerna och den egna värdegrunden måste vara utgångspunkt i förnyelsearbetet. För Centerpartiet handlar de om att i första hand hämta näring från de gröna rötterna för att offensivt kunna möta framtidens utmaningar. Jag anser för min del att begreppet ”ekohumanism” är en relevant beteckning på den gröna centerideologin även i dag och framöver.

Ekohumanism – en utmärkt beteckning

Den pågående intensiva debatten på alla nivåer inom centerrörelsen kommer att få stor betydelse för framtiden. Reaktionerna mot de mest utmanande förslagen, som ibland betecknas som ”ultraliberala”, är mycket omfattande. Riksdagsledamoten Kerstin Lundgren, som också är partiets utrikespolitiska taleskvinna, går så långt i ett inlägg på DN debatt (10/1 2013), Jag säger nej till programmets helhet, att hon skriver:

För mig blir det nu helt avgörande om Centerpartiet med frihetsbegreppet som bålverk vill omforma Sverige till ett mer socialdarwinistiskt samhälle med maximal frihet för marknaden eller om vi ser att uppdraget är grönt, frihetligt och solidariskt.

Jag är övertygad om att en stark opinion runt om i Sverige som delar Kerstin Lundgrens uppfattning. Frågan är om Centerpartiet även fortsättningsvis i sin politik ska kombinera frihet med rättvisa, trygghet, miljöansvar och decentralisering. Om partistyrelsen är lyhörd mot medlemmarna runt om i landet och presenterar ett mer socialt ansvarstagande programförslag för ombuden till stämman kan det komma någonting bra ut ur den nuvarande diskussionen. Om däremot den nyliberala inriktningen, där friheten för individen och marknadens fria spel är överordnade mål i partiets politik riskerar många genuina centerväljare att känna sig främmande för sitt parti med fatala följder.

Centerpartiet har genom decennierna utvecklat en egen grön idégrund, där frihet och trygghet förenas med decentralisering och miljöansvar. Detta kan sägas vara en socialliberal ideologi, men någon liberal retorik har aldrig använts i tidigare centerprogram. Partiet har i de senaste programmen använt den utmärkta beteckningen ”ekohumanism” för sin egen, unika ideologi. Det bör vi göra även i kommande idéprogram.

Det är gott och väl att partiordföranden Annie Lööf på DN Debatt (11/1 2013) förklarar att ”Vi är inga nyliberaler utan ett folkrörelseparti”och dessutom tar avstånd flera av de mest aparta förslagen i idéprogramförslaget, men ska folkrörelsen känna sig hemma i partiet även framöver – och dessutom växa – krävs en omfattande genomarbetning av hela förslaget. Även vice partiordföranden Anna-Karin Hatt har skrivit en intressant artikel om idéprogramförslaget, Det nya idéprogrammet ska inte sära ut och skapa ett smalare parti.

När detta skrivs står vi inför en spännande tid för centerrörelsen. Min förhoppning är att vi kan hämta näring från våra egna gröna rötter och samtidigt förnya partiet. Det råder ingen tvekan om att Sverige behöver ett tydligt grönt och decentralistiskt parti för livskraft i hela landet även framöver.  Frihet ska kombineras med rättvisa, miljöansvar och decentralisering – och då är nyliberalismen inte mycket att hålla i handen.