Söndagens möte i Orrgården i Oviken var en mäktig manifestation. Bygdens folk hade gått man och kvinna ur huse för att visa sitt motstånd mot den pågående uranjakten i hembygden. Kanadensiska och australiska bolag tror sig kunna göra storkovan genom att exploatera uranet i det tjocka alunskifferlagret i området. Att en urangruva i denna jordbruks- och kulturbygd vid Storsjöns strand skulle förorsaka en enorm miljöförstörelse verkar man inte bry sig om i prospekteringsbolagens kontor på andra sidan jordklotet.
Kommunerna i Jämtland har entydigt slagit fast att man kommer att använda det kommunala vetot om brytning av uran skulle bli aktuell. Men bolagen spekulerar ändå cyniskt i att lagstiftningen kommer att ändras. Därför arbetar vi inom centerrörelsen i länet för en skärpning av minerallagen så att kommunerna kan sätta stopp redan vid prospektering och provborrning efter uran. Frågan kommer upp vid stämman i Örebro om några veckor. Dagens uranjakt skapar oro runt om i de jämtländska bygderna.
Olov Holmstrand gjorde en mycket kunnig genomgång av läget när det gäller kärnkraft och uranbrytning inför ett par hundra Ovikenbor i Orrgården. Han slog fast att EU:s Euroatomfördrag inte innebär att Bryssel kan tvinga oss i Sverige att bryta uran, men om vi börjar bryta denna ”dödens sten” kan läget bli annorlunda. Uranet bör alltså stanna i marken.
Jag håller helt med Olov Holmstrand, men är starkt kritisk till att det föråldrade Euroatomfördraget fortfarande gäller. Att detta fördrag från 1957 finns med som bilaga är ett av flera skäl till att jag är starkt kritisk till det nu aktuella Lissabonfördraget. Får jag förtroende att företräda Sverige i Europaparlamentet kommer jag att arbeta för att Euroatomfördraget ersätts av ett fördrag för samarbete om att utveckla förnybar energi. EU skulle på så sätt kunna stärka sina insatser för att påskynda omställningen till ett långsiktigt hållbart samhälle och på så sätt möta klimathotet på ett konstruktivt sätt.
Per Hansson har skrivit en bra och tänkvärd ledare om manifestationen i Östersunds-Posten.
Hej Håkan,
Den oro du pratar om bör förädlas till kraftfullt motstånd, men kan dessvärre också mynna ut i handlingsförlamning.
Osäkerheten om hela områdets framtid gör att inflyttare tvekar och företagssatsningar skjuts upp.
Det är nödvändigt att få tydliga signaler om att det politiska systemet inte kommer att acceptera brytning av den typ som planeras. De signaler som kommit -också från Centern- under senare tid; ja till etablering av nya reaktorer och vägran att agera för kommunalt veto mot prospektering går ju i rakt motsatt riktning.
Jag har stor respekt för din kunskap och integritet och kommer naturligtvis att kryssa dig i EU-valet. Men hade hellre än att skicka dig till Bryssel velat se dig i Sveriges riksdag. Ingen jämtländsk ledamot har tydligen kurage att riskera sin status i partiet genom att företräda den tydliga viljan hos sina väljare i frågorna om kärnkraft och uranbrytning.
Hej själv Håkan!
Tack för tänkvärda synpunkter. Jag håller med om att det nu krävs en ordentlig mobilisering mot uranjakt och dubiösa signaler från politiken. Risken är förstås att kampviljan så småningom kan utvecklas till handlingsförlamning. Här i våra bygder har vi fantastiska möjligheter i form av god miljö och gott om plats – och dessa förutsättningar får inte förödas av brytning av uran, ”dödens sten” som indianerna säger.
Vi här i Jämtland får ta ledningen. Jag kommer att göra vad jag kan för att för att ändra minerallagen så att det går att få stopp uranjakten redan på prospekteringsstadiet. Dessutom gäller det förstås att arbeta för förnybar energi och motverka kärnkraft. Kampen går vidare, som vi sa förr i Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen.