Det blir ingen ansökan om 
vinter-OS i Stockholm och Åre om åtta år, 2022. Den politiska majoriteten i Stockholms Stadshus sätter stopp för planerna. Därmed fortsätter det svenska OS-schabbel vi har vant oss vid.
Hade den socialdemokratiska regeringen 2006 insett värdet av ett vinter-OS är det troligt att Östersund och Åre, i stället för ryska Sotji, denna vinter skulle stått värd för världens idrottsungdom. Det skulle inte bara varit en fantastisk fest utan också ett lyft för regionen.
Ansökan för OS 2014 föll när s-regeringen med idrottsminister Bosse Ringholm i spetsen vägrade att ge de nödvändiga statliga garantierna. Detta trots att idrottsrörelsen ville satsa, liksom Jämtlandskommunerna. Även näringslivet visade positivt intresse. Internationellt fanns ett starkt stöd för att Sverige äntligen skulle få stå värd för olympiska vinterspel. Förutsättningarna var bättre än någonsin.
Ringholm var emellertid obeveklig. Jag hade själv flera diskussioner med honom i riksdagen men förstod egentligen inte hans avoga inställning när OS-chansen nu verkligen fanns.
I alliansens första regeringsförklaring 2006 förklarade statsminister Reinfeldt att Sverige skulle satsa på stora internationella arrangemang – och vad skulle då vara bättre än ett OS? Jag hörde till dem som trodde att regeringen menade allvar, men blev snart besviken. Den moderata idrottsministern Lena Adelsohn-Liljeroth har reflexmässigt avvisat alla propåer om en OS-ansökan. Då har det inte hjälpt att andra regeringsföreträdare, främst de centergröna, haft en mer positiv inställning.
Det är därför förståeligt att Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) valde ett nytt upplägg – Stockholm, i samverkan med Åre – för en ansökan om OS 2022. Men när politikerna i huvudstaden inte ställer upp, lika lite som idrottsministern, går det inte nu heller.
Vi får hoppas att Sotji-OS främst blir en idrottsfest, men risken är att spelen mer kommer att förknippas med korruption, miljöförstöring och skenande kostnader. Ska OS kunna utvecklas vidare kommer ett nytänkande att bli nödvändigt. Hur kan spelen utvecklas på ett socialt och miljömässigt hållbart sätt till rimliga kostnader? I Jämtland finns förutsättningarna. Och vill vi själva delta i OS kanske Sverige också någon gång ska bjuda igen?
Som Lasse Lindqvist skriver (ÖP 18/1) är ett OS främst en näringspolitisk fråga med idrotten som scen. För Jämtland och Mittskandinavien skulle ett arrangemang i den här skalan betyda en fantastisk injektion investerings- och sysselsättningsmässigt.
När Sverige inte söker OS 2022 är det troligt att Norge får arrangera sina tredje vinterspel. Blir det inte så bör de båda länderna agera gemensamt för att det ska bli möjligt att arrangera olympiska spel i två länder. Ett jämt-trönderskt vinter-OS vore det ultimata. Ingen annan region har bättre förutsättningar att stå värd för ”the best games ever”.
Så låt OS-drömmen leva vidare.
Håkan Larsson, Rödön
Riksdagskandidat för Jämtlands län ( c )
Texten är publicerad som debattinlägg i Östersunds-Posten.