För åtta år sedan valde en klar majoritet av svenskarna att behålla kronan som valuta. Trots att större delen av den politiska eliten med socialdemokrater och moderater i spetsen förklarade att Sverige skulle marginaliseras i Europa utan euron och trots att enorma resurser satsades på ett ja från storföretagens sida höll medborgarna huvudet kallt och röstade nej.

Vi som arbetade för ett nej till euron förklarades som mindre vetande. Det hjälpte inte att flera av landets främsta ekonomer – Nils Lundgren, Sören Wibe och Stefan de Vylder för att nämna några – med goda argument varnade för att ge upp kronan för euron.

När svenskarna den 14 september 2003 röstade nej till euron var upprördheten stor inom etablissemanget. Svenska Dagbladets krönikör Richard Swartz fick ett vredesutbrott och förklarade att ”underklassen vill inte ha med detta Europa att göra; inte folk på landet, de utan utbildning, de som lever på bidrag, inte ´nej-tanter, inte de offentliganställda. Det hjälpte inte att överklassen var för Europa, folk i stora städer, de som reser och far, akademiker, LO och industri, eliten i de etablerade partierna.” (SvD 24/9 2003).

Swartz frågade vidare ”vem kom på den dumma idén att folkomrösta om euron?” Han menade att ”alla kan begripa att det är en alldeles för komplicerad fråga för att kunna överlämnas till den direkta demokratin”. På DN:s  ledarsida förklarade Niklas Ekdal bittert att folkomröstningar var ”en del av ett politiskt systemfel”.  I stället efterlyste han ”professionell myndighetsutövning”.

Så där höll sura ja-sägare på. Folkmajoriteten hade inte följt höga vederbörandes direktiv. Ännu fem år senare (Europaportalen 22/5 2008) hävdade Johnny Munkhammar, numera moderat riksdagsledamot, att ”fördelarna (med euron) är större än vad som tidigare verkade vara fallet och riskerna med att vara med för Sveriges del närmast obefintliga”. Munkhammar underströk att tillväxten i euroländer som Spanien, Irland och Grekland var högre än i Sverige. Jojo…

Så uttrycker sig de gamla euroförespråkarna inte 2012. Samtidigt som krisen djupnar börjar medieetablissemanget inse att de hade fel när man försökte pressa folket att rösta ja. ”Det som inte fick hända kan vara på väg att ske”, skriver Peter Wolodarski i DN (1/6). ”Europa har slagit in på en kamikazekurs som ser ut att leda mot att euron bryts sönder.”

I Expressen (1/6) förklarar Anna Dahlberg att ”sällan har så många haft så fel. Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande. Det måste också gälla euron.”

Verkligheten visar att valutaunionen är felkonstruerad. Länder som Grekland, Spanien och Irland har haft en alldeles för låg räntenivå som ECB i Frankfurt satt med utgångspunkt från Tysklands ekonomi. Först blev det lånefest men när festen var över stod dessa länder med en extrem skuldbörda som innebär ekonomisk katastrof – och eurosystemet gör de nästan omöjligt att ta sig ur den.

Även om vi påverkas av eurokrisen bör vi vara oerhört tacksamma över att de svenska väljarna 2003 höll huvudet kallt och inte lät sig pressas in i eurozonen. Vi har kronan kvar och en riksbank som kan sätta en ränta som är anpassad till svensk ekonomi. Det ger oss en större självständighet och ett bättre utgångsläge för framtiden än om vi hade varit en del av Euroland.

Håkan Larsson, Rödön

Aktiv i nätverket ”Europa ja – euro nej” inför folkomröstningen 2003

Ordförande för Centerpartiet i Krokom och ersättare i riksbanksfullmäktige