På torsdag och fredag, 16-17 juli, håller EU toppmöte i Bryssel. Ett av de kanske viktigaste någonsin. Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, kommer säkert att använda sin auktoritet – och den är stor – för att driva igenom den ”återhämtningsfond” som hon och Frankrikes Emmanuel Macron har konstruerat – och som med alla medel backas upp av EU-kommissionen.
Det hävdas att det handlar om solidaritet med de länder som drabbats hårdast av coronapandemin. Visst behöver vi solidaritet och samarbete för att ekonomin ska återhämta sig, men det är knappast enda syftet. Merkel och Macron vill nämligen även använda krisen för att rädda den felkonstruerade valutaunionen EMU – och i förlängningen ta nya steg i statsbygget. I skuggan av krisen hoppas unionens mäktigaste politiker kunna ta EU närmare ett Europas Förenta Stater.
Leif Pagrotsky (tidigare handelsminister), Lotta Fogde (tidigare statssekreterare) och Lars Anell (tidigare EU-ambassadör) menar i klartext att återhämtningsfonden är ”en dimridå för att rädda euron” (Expressen 8/7). De konstaterar att den föreslagna fördelningen av fondmedlen inte utgår från konsekvenserna av pandemin utan främst syftar till att rädda EMU. I ett annat inlägg (SvD 16/6) pekar Anell på att ”Italiens tillverkningsindustri har formligen massakrerats av att vara instängd i samma valuta som Tyskland”. Efter 20 år med gemensam valuta har Italien förlorat 20 procent av sin köpkraft jämfört med Tyskland och så kan det inte fortsätta.
Även länder som sagt nej till den gemensamma valutan – som Sverige – ska vara med och finansiera räddningsaktionen för euron. Men det talar man tyst om. EU ska, enligt planerna, låna 750 miljarder euro (närmare 8 biljoner kronor), varav 500 miljarder euro ska delas ut som bidrag och 250 miljarder som lån. Sveriges regering har, med en bred riksdagsmajoritet bakom sig, understrukit att fonden i främst bör bygga på lån.
Väljarna röstade 2003 med klar majoritet nej till att skrota kronan för euron. Ska vi då vara med och finansiera valutaunionens problem? Det handlar om stora summor för de svenska skattebetalarna, mellan 100 och 200 miljarder kronor plus lånegarantier. Jag anser inte det.
EU ska låna det mesta av den enorma summan, som är tänkt att återbetalas av kommande generationer fram till 2058. I paketet ingår emellertid även att EU ska skaffa ”egna medel”, en utvidgning av EU:s beskattningsrätt som ”riskerar att i grunden förskjuta förhållandet mellan EU och medlemsstaterna i federal riktning” (Johan Lindholm, professor i rättsvetenskap, SvD 6/6). När EU tar ett avgörande steg mot att bli en fiskalunion, en skatteunion, tar man också ett avgörande steg mot att utveckla EU till en förbundsstat. För detta finns inget folkligt stöd.
Visst krävs kraftfulla åtgärder för att stimulera ekonomin i Europa. Men det bör inte ske till priset av nya steg i centralistisk och federalistisk riktning. Särskilt som en diskussion om vilket europeiskt samarbete vi önskar knappast ens existerar. EU-toppmötet i slutet av veckan kommer kanske att ge en signal om vilken framtid som väntar. De närmaste månaderna blir hursomhelst av stor betydelse för framtiden.
Håkan Larsson, centerpartist på Rödön
Självklart ska vi samarbeta om utvecklingen och framtiden i EU efter coronan, precis som vi gör i varje medlemsland.. Återhämtningsfonden är en del i den processen. Men när man synar den närmare ser det mer ut som en jättestor räddningsaktion för euron och ett program för en framtida utveckling av EU mot en finansunion, statsbildning, en EU-stat. Någon sådan diskussion har inte förts och är inte heller något folk pratar om.
Jeg har med stor interesse lest din artikkel. Som utdannet statsviter (Cand. Polit.), mangeårig ansatt i Senterpartiets Studieforbund og nå som vara til den norske Foreningen Norden, følger jeg nøye med på det som rører seg i våre naboland og EU. Det var en ulykke at Sverige gikk inn i EU, men forstår at landbruket i Sverige betyr langt mer enn i Norge. Det er forskjell på å være en eksport- og en importnasjon. Likevel tror jeg at ditt (vårt) standpunkt i EU-saken er langt mer bærekraftig (for å bruke et mye misbrukt begrep).
Som tidligere styreleder for det senterpolitiske forlaget Cultura med utgivelse av politiske bøker og tidsskriftet Senit (Senterbevegelsens ideologiske tidsskrift), jobbet jeg aktivt for å frigjøre Senterpartiet fra borgerlig samarbeid og for å berede grunnen for det rød/grønne regjeringsalternativet. Paradoksalt nok har dere samme konstellasjon i Sverige, men der Centern utgjør et ”borgerlig”/liberalistisk pressmiddel overfor Socialdemokratene. Dessverre har jeg i avisinnlegg i norsk presse måttet fastslå at det norske Senterpartiet for tiden ikke har noen parallell i noe annet land. Det er tungt å måtte innrømme, men POLITIKK ER DET MULIGES KUNST. Jeg vil derfor gjerne starte et samarbeid med deg for å styrke vårt syn. (Jeg er nå pensjonert, men fortsatt meget aktiv. I min bostedskommune fikk vi rød/grønt samarbeid etter å ha hatt ordfører fra Høyre og nå sist Fremskrittspartiet i 20 år, samt at vi har fått Venstre over skillelinjen til oss, slik at kommunen styres av ordfører fra Arbeiderpartiet, varaordfører fra Senterpartiet, og der SV, Rødt, Miljøpartiet og Rødt inngår i flertallskoalisjonen.)
Med vennlig og solidarisk hilsen Jan Håkon Brotnov
Etterlyser svar, Håkan Larsson
Med vennlig hilsen
Jan Håkon Brotnov
Etterlyser svar.
Med vennlig hilsen
Jan Håkon Brotnov