Inlägg publicerat i Östersunds-Posten och Länstidningen.

En parlamentarisk kommitté för Sveriges landsbygder har tillsatts. Resultatet kan bli bra, men kräver i så fall verkligt nytänkande.

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht hävdar, tillsammans med kommittéordföranden Johan Persson och kommittéledamoten Anna-Caren Sätherberg, att en sammanhållen politik för landsbygden aldrig tidigare har utretts (ÖP 30 juni). Det är en sanning med viss modifikation. Genom åren har rader av utredningar och kommittéer kommit med förslag om hur hela landet ska kunna utvecklas. Problemet är att de ofta har stannat på papperet.

Ska den nu tillsatta kommittén få ett större värde än tidigare ”hyllvärmare” måste den också leda till konkreta politiska åtgärder.

De tre socialdemokraterna lyfter viktiga frågor som det är lätt att instämma i. Fler företag på landsbygden, jord- och skogsbrukets stora betydelse inte bara för landsbygden utan för hela Sveriges ekonomi, liksom att staten måste vara närvarande i hela landet. Åtgärder för att förverkliga dessa mål behövs i alla län och regioner.

I inlägget understryks också att Sveriges landsbygder är olika. Det är ett viktigt konstaterande. Utmaningar, förutsättningar och möjligheter skiljer sig i hög grad mellan exempelvis Jämtland och Skåne.

I århundraden har man i södra delen av landet, särskilt hos centralmakten i Stockholm, sett norra Sverige som ett område där man för en billig penning kan hämta råvaror och arbetskraft. Ska hela Sverige leva måste man en gång för alla göra upp med detta närmast koloniala tänkande

Åke Söderlind formulerade 1963 inställningen på följande sätt i boken ”Frågetecken i norr”:

”Denna kvardröjande uppfattning av Norrland som en råvaruproducerande koloni är den djupast liggande orsaken till att de norrländska strävandena att uppnå likaberättigande inte mötts med någon förståelse söderut.”

Tyvärr dröjer sig den här synen fortfarande kvar. Den stora utmaningen för kommittén blir att göra upp med detta synsätt.

Stora värden i form av vattenkraft, vindkraft, skog och malm produceras i skogslänen, men rikedomarna hamnar till största delen på andra håll. Vattenkraften är ett tydligt exempel. Att naturresursrika kommuner som Jokkmokk, Sollefteå och Ragunda ska tvingas kämpa med minskande befolkning, nedskärningar och landets högsta skattetryck samtidigt som de levererar miljardbelopp till statskassan enbart i fastighetsskatt på vattenkraftsanläggningar är absurt. En rättmätig del bör självfallet medverka till de berörda kommunernas och regionernas utveckling. På samma sätt som i våra grannländer. Kommittén kan med fördel inleda sitt arbete med att hämta inspiration från Norges framgångsrika distriktspolitik.

Min uppmaning till kommittén är; gör en gång för alla upp med det koloniala synsätt som medverkar till fortsatt centralisering och urbanisering. Vi behöver en offensiv politik för att ta hela landet i bruk!

Håkan Larsson, Rödön

Kommunfullmäktigeledamot (c ), Krokom

Styrelseledamot Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV)