Inlägg publicerad i Liberal debatt nr 4 2011:

Bondeförbundet/Centerpartiet har vid många tillfällen under sin hundraåriga historia spelat en nyckelroll i svensk politik. Det är ingen tillfällighet. Från en självständig mittenposition har partiet konstruktivt kunnat påverka utvecklingen.

Centerpartiet har förutsättningar att spela en nyckelroll även i 2000-talets Sverige. Men det kräver att partiet hämtar näring från sina gröna rötter och samtidigt ser framåt. Det gäller att tydliggöra den egna profilen, offensivt driva hjärtefrågorna och samtidigt konstruktivt samarbeta med andra partier för att nå resultat.

Liberal kärna

Redan från början finns en liberal kärna i centerideologin. Under 1800-talet var framstegsvänliga bondepolitiker som Anders Danielsson, Hans Jansson och Nils Larsson aktiva och pådrivande i reformeringen av Sverige. Denna ”landsbygdsliberalism” hade förmodligen lika stor betydelse för samhällsomvandlingen som liberala adelsmän som Johan August Gripenstedt, Lars Johan Hierta och Louis de Geer, vilka brukar lyftas fram i historieskrivningen.

Många av Bondeförbundets pionjärer hörde till den landsbygdsliberala strömningen. Det gäller partigrundaren Carl Berglund, ledare som Johan Andersson i Raklösen, Johan Johansson i Kälkebo och, inte minst, Axel Pehrsson Bramstorp (”den liberale agraren”). Berglund hade varit frisinnad landstingsledamot, medan de övriga hade en bakgrund som liberala riksdagsledamöter. Olof Olsson i Kullenbergstorp, som ledde partiet kring 1930, hade däremot varit ”högervilde” i riksdagen.

Varför valde Berglund, Raklösen, Kälkebo och Bramstorp att lämna Liberala Samlingspartiet för Bondeförbundet? Grunden var att de upplevde att liberalerna, liksom övriga partier, inte tog tillräcklig hänsyn till landsbygden och bondebefolkningen. ”Stadspartierna” var bara intresserade av att få landsbygdsbefolkningens röster, menade Berglund. Insikten om att otyglad marknadsliberalism leder till koncentration, centralisering och ökande klyftor fanns också med som skäl för att bilda partiet. De tidiga bondeförbundarna ansåg att det måste finnas sociala ramar för marknadskrafterna. Frihet måste kombineras med trygghet.

Grön international

Kring sekelskiftet 1900 bildades bondepartier, agrardemokratiska partier, såväl i Norden som i Öst- och Centraleuropa. Först var polska PSL 1895, ett parti som för övrigt idag sitter i regeringen. De agrardemokratiska partierna byggde på gemensamma värden som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Påståenden om att bondepartierna var ideologilösa intressepartier stämmer inte med verkligheten. Mellan världskrigen fungerade Gröna internationalen som samarbetsorganisation mellan de agrardemokratiska partierna. Bondeförbundet var aldrig formellt medlem, men fick såväl politisk inspiration som symboler – den gröna fanan och fyrklövern – via internationalen.

Bondeförbundet betecknades tidigt som ett ”naturligt centerparti”, ett samarbetsparti i politikens centrum. Genom krisuppgörelsen 1933 med Socialdemokraterna gjorde Bondeförbundet en historisk insats; arbetslösheten slogs tillbaka, småbönderna fick sälja sina produkter och grogrunden för antidemokratiska rörelser drogs undan. Axel Pehrsson Bramstorp och riksdagsgruppen ingick uppgörelsen trots motstånd från ordföranden Olsson i Kullenbergstorp, som satt fast i blocktänkande. Folkhemsbygget som följde blev ett gemensamt verk av Bondeförbundet och Socialdemokraterna (se bilden med Bramstorp och Per Albin).

Den tredje vägen

Under 1940-talet fick idéutvecklingen inom Bondeförbundet ny näring från partivännerna i Finland genom debatten om ”den tredje vägen”. Det handlade om att utveckla centeralternativ till såväl renodlad socialism som till renodlad kapitalism.

Debatten ledde fram till ”partireformationen”, då Bondeförbundet breddades och bytte namn till Centerpartiet. Den unge Nils G Åsling förklarade 1959 att partiets linje innebar ett ”avståndstagande både från socialismens övertro på staten och från den klassiska liberalismen, vars konsekvenser historien visat är koncentration av den ekonomiska makten till ett fåtal händer”.

Decentralisering blev parollen som satte fart på den gröna vågen. Gunnar Hedlund, som ledde reformeringen av partiet, förklarade att det handlade om att ge makten till folket och att alla delar av landet skulle ges förutsättningar till utveckling. I bakgrunden fanns ideologen och partisekreteraren Gustaf Jonnergård som formulerade centeridéerna mer slagkraftigt än någonsin tidigare.

Inte bara kärngrupperna på landsbygden utan även arbetare, tjänstemän och småföretagare i städerna sökte sig nu till partiet. Allt fler såg Centerpartiet som det självklara alternativet till den centraliseringspolitik som den socialdemokratiska regeringen bedrev vid denna tid. När Centerpartiet på 1960-talet förde upp miljön på den politiska agendan blev partiet ännu mer attraktivt, inte minst för de unga. Den framväxande miljörörelsen vände sig till det gröna partiet, särskilt sedan partiet efter 1973 tog ställning mot kärnkraften.

Decentralisering och miljöansvar

Med decentralisering och miljöansvar som drivkrafter fick Centerpartiet snart stöd av en fjärdedel av väljarna. Thorbjörn Fälldin kunde efter valet 1976 bryta det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet och bilda en icke-socialistisk regering.

Regerandet tog kraft men centerideologin fortsatte att utvecklas. På 1980-talet lanserades ”ekohumanism” som beteckning för den gröna centerideologin. Historikern Erik Arthur Egervärn, en av männen bakom beteckningen, förklarade 1985 vad det innebär:

Ekohumanismen är en naturlig idébas för ett parti med sina rötter i bondesamhället. Bondens inbyggda insikt om att bruka utan att förbruka innebär ett ekologiskt förhållningssätt. Bondens individualism och tro på sin egen förmåga, kopplat till landsbygdens krav på samarbete, är utflöden av en humanism med både ansvarstagande och kollektiv solidaritet.

I Centerpartiets partiprogram från 2001 används ekohumanism som beckning på den gröna centerideologin. Det finns en liberal kärna i ideologin, men denna kärna kompletteras med decentralisering och miljöansvar. Man kan tala om en ”varm och grön socialliberalism”, men varför inte med stolthet i första hand använda den egna beteckningen ekohumanism för att tydligt understryka den egna identiteten.

Centerpartiet har under senare år i landets intresse samarbetat såväl med Socialdemokraterna om att sanera svensk ekonomi under 1990-talet som med partierna högerut i alliansregeringen från 2006. Detta kan man göra utifrån sin mittenposition. Dagens hårda blockpolitik passar inte särskilt väl för ett ansvarstagande centerparti. Breda uppgörelser i landets intresse måste vara möjliga även framöver.

Grön politik för det goda livet

Utmaningen för Centerpartiet är att åstadkomma en framgångsrik nystart. Att Sverige behöver ett självständigt, grönt mittenalternativ även i vår tid råder ingen tvekan om, ett parti som arbetar för att ge alla delar av landet möjligheter att utvecklas och som månar om miljön. Är det något parti som har förutsättningar att leda den gröna omställningen och överbrygga den regionala klyvningen av landet är det Centerpartiet.

För att nå framgång bör Centerpartiet träda ut ur alliansskuggan, hämta näring från de gröna rötterna och gå till offensiv i framtidsfrågorna. Kort sagt formulera en centergrön berättelse om framtidens Sverige, en grön politik för det goda livet. Samtidigt behöver partiet breddas för att alla ska kunna känna sig hemma i folkrörelsen.

Den gröna tråden är tydlig i centerrörelsens idéutveckling från Berglunds upprop 1910 fram till idag. Ett tydligt frihetligt, decentralistiskt och grönt mittenparti fyller en viktig roll även idag. Ekohumanismen behövs på 2000-talet!