Hur kan Vladimir Putin inbilla sig att han kan ena de östslaviska broderfolken genom ett förfärligt anfallskrig mot Ukraina? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Om den ryske presidenten ville ha ett nära och bra grannsamarbete med vad man i Moskva gärna kallar ”Lillryssland”, Malorussia, skulle han agerat på helt annat sätt. Nu riskerar han att ha skapat fientlighet mellan ryssar och ukrainare för generationer framåt.

Det går dock att få en viss insikt i hur presidenten i Kreml resonerar. I juli förra året publicerade han nämligen en lång artikel om ”Ryssarnas och ukrainarnas historiska enhet”, på ryska och engelska, på den egna presidenthemsidan. Jag har ägnat en stund åt att ta del av Putins tankar genom att läsa artikeln.

Bilden: Ryssland har utvidgats successivt. År 1462 ingick inte Ukraina i Moskvastyret och har under århundradena till stora delar haft en annan historia än Ryssland.

I sina ansträngningar att visa att ryssar, ukrainare och vitryssar/belarussier egentligen är samma folk går Putin tillbaka till ”Gamla Rus” som på 800-talet bildades av Rurik i Kiev. Att denne man var en viking, enligt legenden från Roslagen, nämner han dock inte utan understryker i stället att detta rike enade de tre östslaviska folken. Enande var/är också den ortodoxa tron. I sin historiska genomgång försöker han visa att så ska det vara genom tiderna även om litauer, polacker och svenskar från tid till annan har besvärliga inkräktare. Exempelvis utmålas kosackledaren Mazepa som lierade sig med Karl XII som en förrädare.

Att det vaknade en idé om att ukrainarna skulle vara ett folk, en nation, skild från ryssarna, var enligt Putin ett påfund av den polska eliten. Alla turer kring ett självständigt Ukraina åren efter ryska revolutionen 1917 ger han sin bild av. Att Lenin i den sovjetiska konstitutionen 1924 accepterade att Ukraina blev en delrepublik i Sovjetunionen betecknar Putin som ”en farlig, tidsinställd bomb”. Denna bomb utlöstes i december 1991, då Sovjetunionen upplöstes och delrepublikerna blev självständiga stater. Detta ser Vladimir Putin uppenbarligen som en stor katastrof, som han själv känner sig kallad att reparera.

Putin anser att upplösningen av Sovjetunionen innebar att många invånare plötsligt fann att de bodde utanför sitt historiska fosterland. Detta förstår inte ledarna i dagens Ukraina och deras utländska ”beskyddare”, menar han. Den ryske presidenten hävdar att Ukraina mot den här bakgrunden har blivit ”Europas fattigaste land”. Ukraina är inte rikt, men när det gäller köpkraft finns det flera länder som kan sägas vara fattigare.

Maidanrevolutionen i februari 2014 ser Putin som en katastrof, en statskupp, fastän han utnyttjade situationen till att rättvidrigt ta över Krim och ge stöd åt utbrytarrepublikerna i Donbass. Att detta agerande skapade starka motsättningar mellan Kiev och Moskva verkar han inte förstå. I stället angriper han regeringen i Kiev för att ”mytologisera och skriva om historien”. En skillnad som han inte förstår är också att Ukraina har utvecklats i demokratisk riktning, medan han själv har centraliserat makten i Ryssland till sig själv.

I artikeln hävdar Putin att ”radikaler och nynazister” gör sig breda i Ukraina och att ”lokala oligarker” har rånat Ukrainas folk och placerat sina stulna pengar i banker i väst. Att detta sker medan hans egna närstående oligarker i Ryssland – i mycket större omfattning roffar åt sig rikedomar – säger han ingenting om. Därefter gör han utläggningar om att Ukraina deltar i ett farligt geopolitiskt spel för att skapa en barriär mellan Europa och Ryssland, att man håller på att skapa ”anti-MoskvaRyssland”. Han attackerar också Ukrainas ortodoxa kyrka inte längre är underordnad patriarkatet i Moskva.

Att Ukraina, till skillnad från Putins Ryssland, aktivt arbetar för att bygga upp ett demokratiskt system förstår uppenbarligen inte den ryske presidenten som själv idag fungerar som en diktator. Han påstår i stället att det ukrainska politiska systemet i regi av västliga krafter håller på att bygga ett ”anti-Rysslandprojekt”.

I slutet på artikeln blandar han löften med hot mot Ukraina. Å ena sidan hävdar han att Ryssland är redo för dialog med Ukraina och respekterar ukrainarnas önskan att leva i ett fritt, säkert och rikt land. Å andra sidan understryker han hotfullt att ”vi kommer aldrig att tillåta att våra historiska territorier och folk nära oss kommer att användas mot Ryssland. Till de som vill göra ett sådant försök vill jag säga att på så sätt kommer de att förstöra sitt eget land.”

Nu har Putin omsatt sina hot i ett fruktansvärt anfallskrig. Han trodde uppenbarligen att många skulle hälsa de ryska trupperna välkomna, men ukrainarna visar att de vill försvara sitt land och sin demokrati. Den ryske presidenten är visat sig vara en brutal krigsförbrytare och kommer inte att gå till historien som en ny tsar över ett Stor-Ryssland.

Det finns en del likheter mellan de östslaviska folken och de nordiska folken. Språken är förhållandevis lika och med en delvis delad historia. Vi är många som vill fördjupa det nordiska samarbetet och skapa ett starkt Norden. Men om Sverige skulle agera som Ryssland och angripa Danmark militärt skulle detta skapa ett hat mellan folken som skulle vara svårt att läka under generationer framåt. Ett samarbete måste bygga på förtroende och ömsesidigt förtroende för att bli framgångsrikt.

Vad Vladimir Putin gör för närvarande är att med brutal militärmakt skapa hat och motsättningar mellan folk som han betecknar som broderfolk. Ett oförlåtligt övergrepp mot broderfolket. Inte nog med att han skapar förfärliga förhållanden i Ukraina och en största flyktingströmmarna i Europa sedan andra världskriget. Han isolerar också sitt eget land och sitt eget folk till ”ett nytt Nordkorea”. Vi får hoppas att det grymma krig som pågår snart tar slut.

Oberoende av utgången av kriget får vi hoppas för en mer demokratisk regering i Moskva. Det är en förutsättning för att de djupa sår som skapas för närvarande ska kunna läkas inom en rimlig tid. Europa och världen kommer att se annorlunda ut efter det som hänt – och händer.