Handelskammaren i Stockholm är sedan länge känd för sin enögda storstadsvurm. Därför reagerade jag positivt när jag i somras (24 juli) kunde läsa ett inlägg från denna handelskammare med den lovande rubriken ”Vi måste krympa klyftan mellan landsbygd och stad”. Var ett omtänkande på gång?
Vid närmare läsning kan man emellertid konstatera att rubriken tyvärr inte höll vad den lovade. Vad artikelförfattarna, Maria Rankka och Andreas Hatzigeorgious, bekymrade sig för var främst att människor runt om ilandet ska hemfalla av samma typ av populism som resulterat i Brexit och valet av Donald Trump till USA:s president. De konkreta förslagen för att möta denna i och för sig befogade oro var det dock inte mycket bevänt med.
Texten genomsyras av storstadsnormen, underförstått att Stockholm är alltings centrum. Även när man kommer med positiva förslag som satsningar på infrastruktur och ett mer flexibelt strandskydd utgår man ensidigt från huvudstadens perspektiv. Målet är, som skribenterna formulerar det i inläggets sista mening att möjliggöra ”för ungdomar från hela Sverige att förverkliga sina drömmar i de växande städerna”. Att det finns unga, till och med i huvudstaden, som drömmer om ett bra liv på landsbygden kan man inte tänka sig.
Dagen efter Handelskammarens inlägg manifesterar DN:s egen ledarredaktion att man har fastnat i samma storstadsnormativa tänkande. Nu talas klartext redan i rubriken, ”Hela Sverige kan inte leva”. I DN-skrapan i Marieberg verkar man ha missat att huvudstaden är minst lika beroende av övriga landet som tvärtom.
Det går att se verkligheten annorlunda. Om man inser att stad och land är beroende av varandra förstår man också att politikens uppgift är att skapa likvärdiga (inte lika) förutsättningar för utveckling i landets olika delar. Vi som lever i Jämtland kan resa över gränsen till grannarna i väster för att med egna ögon se hur man kan ge bygderna livskraft.
I Norge förs en politik som inriktas både på blomstrande städer och levande bygder. Det handlar om att ”ta hela landet i bruk”. Hos grannarna i väster finns mycket inspiration och konkret politik att hämta på detta område. En förutsättning för framgång är dock att centralmakten överger sin gamla syn på norra Sverige som ett förråd, varifrån man kan hämta billiga råvaror i form av skog, mineraler, kraft och arbetskraft.
I Landsbygdskommitténs eniga betänkande finns en del hoppingivande förslag även om de är för snålt tilltagna. Måhända kan de ändå bidra till ett första trendbrott om regeringen följer upp förslagen i en någorlunda slagkraftig proposition.
Ett viktigt redskap i norsk distriktspolitik är de geografiskt differentierade arbetsgivaravgifterna, ett generellt system som omfattar såväl offentlig sektor som det privata näringslivet. Detta underlättar för de glesbefolkade regionerna att konkurrera på någorlunda likvärdiga villkor med tätbefolkade områden i storstadsområdena. Professor Reidar Almås vid Senter for Bygdeforskning i Trondheim underströk när han i somras besökte Östersund att differentierade arbetsgivaravgifter är ett effektivt och obyråkratiskt system som mycket väl kan införas i Sverige – om den politiska viljan infinner sig.
Landsbygdskommittén öppnar för differentierade arbetsgivaravgifter i 23 utvalda kommuner. Jag menar att systemet åtminstone bör omfatta hela inlandet från Torsby till Kiruna. I betänkandet säger kommittén även ja till avskrivning av studielån i de 23 kommunerna. Även detta bör åtminstone omfatta inlandet i sin helhet.
Ett effektivt förslag som inte finns med i Landsbygdskommitténs betänkande är att en del av vattenkraftens värden ska få stanna i de kommuner och regioner där produktionen sker. Idag går all beskattning av vattenkraften till staten. I Norge är det däremot en självklarhet att en del av värdena ska medverka till bygdens utveckling där produktionen sker. Detta system betyder mycket för kraftkommunerna. Så bör det självfallet vara även hos oss.
Våra största kraftproducenter Jokkmokk, Sollefteå och Ragunda hör absurt nog till landets fattigaste och högst beskattade kommuner. Invändningarna om att vi i stället har ett utjämningssystem håller inte; det finns ingen parameter i utjämningssystemet som har hänsyn till en kommun/region har släppt till sina forsar för den gemensamma kraftproduktionen.
Det är hög tid att bryta det ensidiga storstadstänkandet, inte minst i media. Byt den förhärskande storstadsnormen mot en politik där principen är ”stad och land, hand i hand”!
Håkan Larsson, Rödön