I Almedalen bjöd Annie Lööf in övriga partiledare inom Alliansen till sin hemby Maramö utanför Värnamo. Syftet var att diskutera hur allianssamarbetet ska kunna förnyas inför valet 2014. Till en början var responsen från de manliga partiledarkollegorna sval, men i lördags tackade statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldt ja till inbjudan genom ett inlägg på DN Debatt.

Reinfeldt går långt i sitt inlägg när det gäller samordning av allianspartierna inför nästa val. Han vill ha gemensamma arbetsgrupper för att utveckla alliansens gemensamma politik, ett gemensamt valmanifest och dessutom en gemensam idéplattform. Dessutom föreslår han en valkommitté med ansvar för alliansens gemensamma valkampanj.

Detta är mycket långtgående förslag som – om de fullföljs – mer skulle ge bilden av ett gemensamt alliansparti än av fyra självständiga partier som går till val om två år. Det skulle vara fatalt särskilt för Kristdemokraterna och Centerpartiet. Fredrik Reinfeldt räknar säkert med att detta gynnar hans egna moderater, som ju kraftigt har stärkt sin position på övriga regeringspartiers bekostnad sedan regeringsskiftet 2006.

Ur de övriga allianspartiernas synvinkel, inte minst Centerpartiets, är det ett högt spel att ge sig in i förhandlingar om en gemensam politik. Kompromissar man om sina hjärtefrågor före valet blir det svårt att profilera den egna politiken och motivera varför en väljare ska lägga sin röst på något av de mindre regeringspartierna. Jag anser att partierna bör gå till val på sina egna program utifrån sin egen grundläggande ideologi och inte kompromissa före valet. Detta inte minst i respekt för väljarna.

Jag hade förståelse för att Maud Olofsson 2004 tog initiativet till att samla de övriga tre partierna i Högfors för att markera att det fanns ett regeringsalternativ till de trötta och oinspirerade Socialdemokraterna under Göran Persson. Det blev ju också regeringsskifte två år senare och förnyat förtroende för alliansregeringen fyra år senare. Men det har också lett till att det stora allianspartiet kraftigt har vuxit på övriga partiers bekostnad. Det är en utveckling som man måste dra slutsatser från.

Jag tror för min del inte att dagens hårda, närmast cementerade, blockpolitik ligger i landets intresse, än mindre i Centerpartiets intresse. Det går inte någon hög blockmur mitt genom den svenska väljarkåren. Överenskommelser över den konstlade blockgränsen i centrala frågor ligger i landets intresse. Sverige är unikt i jämförelse med våra grannländer när det gäller hård blockpolitik – och det är definitivt inget att vara stolt över.

Centerpartiet har utifrån en självständig position i politikens centrum ofta genom sin hundratvååriga  historia kunnat spela en nyckelroll i svensk politik. Från denna position har partiet vid olika tillfällen kunnat samverka såväl med socialdemokrater som med partierna till höger utifrån de sakpolitiska förutsättningarna. Utan denna självständiga mittenposition hade partiet varken kunnat ingå den historiska krisuppgörelsen 1933 eller bilda en icke-socialistisk regering 1976. Ett senare exempel på vad ett självständigt mittenparti kan åstadkomma är när Centerpartiet tog ansvar och var med och sanerade svensk ekonomi mellan 1995 och 1998.

Jag hoppas Annie får ett trevligt möte med partiledarkollegorna i Maramö. Men jag hoppas också att hon och den övriga centerledningen inte kompromissar bort Centerpartiets gröna och decentralistiska profil och identitet. När Fredrik Reinfeldt föreslår en gemensam idéplattform gäller det att vara på sin vakt och säga ett entydigt nej. Det har Kristdemokraternas Göran Hägglund varit klok nog att göra – och det bör Annie Lööf också göra. Dagens regering består av fyra olika partier och inte av ett moderatlett högerblock. Väljarna i valet 2014 måste få ta ställning till ett tydligt centergrönt alternativ.

I våra grannländer Danmark, Norge och Finland går partierna ut till väljarna var för sig med egna program inför valen – och därefter bildas regeringar utifrån hur medborgarna röstar. Så borde det vara även hos oss. Att kompromissa före valet inskränker väljarnas demokratiska möjligheter.