Lär av historien för att gå framåt!

Lagom till Centerpartiets extrastämma i Helsingborg den 2 februari är det boksläpp av boken ”Gustaf Jonnergård, Sveriges ´längste´ partisekreterare (Ekerlids förlag). Yngve Sunesson och jag har varit redaktörer för den biografiska antologin om denne nyckelperson i centerrörelsens utveckling. Övriga författare i antologin är Hans Albin Larsson, Thomas Korsfeldt, B Ingemar Nilsson och John Dale.

Jag hoppas att den nya partiledningen, liksom centerrörelsen i övrigt, kan hämta inspiration från de unika framgångsåren då Jonnergård var ideologen och det var Gunnar Hedlund som framförde centerbudskapet byggt på decentralisering och miljöansvar.

Boken kommer att kunna köpas i bokhandeln eller beställas från Adlibris eller Bokus. Lägger nedan in ett inlägg som Yngve och jag har skrivit och skickat till centertidningar runt om i landet.

—————————————
Centerpartiet befinner sig i ett avgörande skede. Ska partiet kunna återvinna en nyckelroll mitt i det politiska landskapet? Hur kommer det sig egentligen att partiet förlorade stöd bland kärngrupperna på landsbygden trots att partiet i sak fortfarande står för en decentralistisk politik för utveckling av hela landet?

Detta är frågor som den valanalys som ska presenteras inom kort förhoppningsvis kan ge svar på. Men först ska en ny partiledning väljas vid extrastämman den 2 februari. En ledning som får till uppgift att leda partiets nystart utifrån slutsatserna i valanalysen. Fortsätt läsa

Nu skulle ”den breda mitten” behövas

Med pågående krig i Europa är det ingen överdrift att hävda den säkerhetspolitiska situationen för Sverige för närvarande är mycket allvarlig. Statsminister Kristersson betecknar den till och med som allvarligast sedan andra världskriget. Nu har han även dragit slutsatsen att oppositionspartiernas ledare ska bjudas in till överläggningar om säkerhetsläget på tisdag.

Det är bra om statsministern nu inser att Sverige måste samlas och visa enighet när världsläget ser ut som det gör. Synd bara att han inte förstod detta tidigare, före valet i höstas.

Bild: Så här glada såg Annie Lööf, Ulf Kristersson och Magdalena Andersson ut när de nyligen var på arbetslunch om Sveriges ordförandeskap i EU. En bild av hur ”den breda mitten” skulle kunna se ut.
(Bilden hämtad från Annies facebooksida.)

När centerledaren Annie Lööf argumenterade för samling i ”den breda mitten” förlöjligades hon från olika håll. Särskilt partierna till höger raljerade friskt när Annie talade om vikten av en bred regering med både Socialdemokraterna och Moderaterna – och där Centerpartiet också kunde ingå. Blockpolitiken var tydligen alltför cementerad. Fortsätt läsa

Sverige behöver ”den breda mitten”

En av de första gångerna jag träffade Annie Lööf (då Johansson) var i SVT:s studio i Stockholm efter valet 2006. Annie hade då kryssats in riksdagen av väljarna i Jönköpings län (förbi Margareta Andersson), medan jag av väljarna i Jämtlands län hade blivit förbikryssad (av Pelle Åsling). Jag fick lämna Sveriges riksdag, medan Annie tog plats där. Det kändes som något av ett epokskifte i Centerpartiet.

Om mindre än månad kommer Annie Lööf att lämna posten som Centerpartiets ordförande vid en extrastämma i Helsingborg den 2 februari. Annie har lett partiet sedan stämman i Åre 2011 då hon efterträdde Maud Olofsson. Det har varit både arbetsamma och omvälvande år.

Bild: Den här bilden togs för några år sedan vid ett av Annie Lööfs besök i Jämtland.
Jag har inte alltid har varit helt bekväm med den politik som mitt parti fört med Annie Lööf som centerledare. Främst har jag reagerat emot de nyliberala tendenser som under de första åren gjorde sig gällande i centerpolitiken. Annie ska dock ha heder av att hon strax efter sitt tillträde så tydligt satte stopp för de mer extrema förslagen som gruppen bakom nytt förslag till idéprogram ville göra till centerpolitik. Förslag som definitivt inte var förankrade bland medlemmarna. Då visade hon är en stark ledare. Fortsätt läsa

Kan Ryssland bli en vänligt sinnad demokrati?

Under 1970- och 1980-talen deltog jag i ett flertal delegationsresor till dåvarande Sovjetunionen, i ungdomsdelegationer från CUF och landsrådet SUL. Jag var även med vid flera stora all-europeiska ungdomskonferenser vid Balatonsjön i Ungern med deltagande från hela Europa och från ungdomsinternationaler och olika politisk färg.

Vi insåg inte då att sovjetsystemet stod inför sitt fall i en nära framtid, men vi märkte ett stort intresse från deltagarna från öst att öka kontakterna och göra hål i järnridån. Avspänning låg i luften efter kalla kriget – och en sådan utveckling ville självfallet vi medverka till.

Bild: Gorbatjov öppnade Ryssland och järnridån föll. (Teckning av EWK)
Sedan kom Gorbatjov med glasnost och perestrojka. Berlinmuren föll och demokrati infördes successivt i de tidigare kommuniststaterna. Även Sovjetunionen upplöstes och många av de tidigare delrepublikerna vann sin självständighet. Det mesta verkade positivt.

Kring 1990 och några år framåt såg framtiden ljus ut. Demokratin hade segrat och nu stod samarbete på programmet i hela Europa. Även i Ryssland. Trodde vi. Lite mer än 30 år senare pågår ett krig i Europa.

Hur kunde det gå så fel?
Jag funderar, som säkert många andra, över hur vårt grannland i öster, Ryssland, ännu en gång har utvecklats i auktoritär riktning och nu i praktiken är en diktatur. Hur kan det komma sig att inte även Ryssland har blivit en samarbetande stat i ett demokratiskt Europa?
Fortsätt läsa

Det koloniala tänkandet lever i regeringskansliet

Före valet i september talade många vackert om landsbygden, inte minst de partier som nu ingår i nuvarande högerkoalitionen som regerar på Sverigedemokraternas nåd. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson lovade högkostnadsskydd för elen från 1 november, Jimmie Åkesson lockade väljare med tio kronor billigare diesel och Ebba Busch talade vackert om ”hjärtlandet” och bildade ett särskilt ”Bondeförbund”. Uppenbarligen trodde en hel del väljare på löftena och röstade därefter.

Bild: En stor del av Sveriges energi produceras i norr. Men mycket lite av de stora värden som produceras av vattenkraft och vindkraft stannar lokalt och regionalt. (Klicka på bilden för att lättare läsa.)

Efter valet, då löftesgivarna fick väljarnas förtroende att bilda regering, har föga eller inget av detta blivit verklighet. I stället för ett högkostnadsskydd för hela landet, ska hela 55 miljarder kronor delas ut retroaktivt till hushåll och företag i södra Sverige (bygger på konsumtionen 1 oktober 2021 – 30 september 2022). När pengarna kommer är dock fortfarande något oklart – och det är inte behovet som styr. Har man gjort av med mycket el, kanske slösat, får man mycket stöd.

Inget till norra delen av landet
Norra Sverige får ingenting även om elpriserna kraftigt höjs. Det verkar som att högerregeringen har hemfallit åt det gamla synsättet, med rötter i 1600-talet, att se norra delen av landet som ett förråd av billiga råvaror, ett närmast kolonialt tänkande. Kanske blev man inspirerade av dagarna på Tidö slott, som Axel Oxenstierna lät uppföra, när man förhandlade fram sitt samarbetsavtal. Det var under Oxenstiernas tid man i Stockholm började tala om att Sverige kanske inte behövde något Västindien när man hade Norrland… Att det inte finns något statsråd, bosatt norr om Borlänge, kan måhända också bidra till den nedlåtande synen. Fortsätt läsa

Lär av historien för att gå framåt!

Mycket tyder på att Centerpartiet befinner sig i ett avgörande skede. Ska partiet kunna återvinna en nyckelroll mitt i det politiska landskapet?

Valresultatet kräver en ordentlig självkritik. Hur kommer det sig egentligen att partiet förlorade stöd bland kärngrupperna på landsbygden trots att partiet i sak fortfarande står för en decentralistisk politik för utveckling av hela landet? Den pågående valanalysen kommer förhoppningsvis att ge svar och därför bli av största vikt för framtiden.

Jag tror att det ligger mycket i vad vice partiordföranden Martin Ådahl konstaterade i ett inlägg i Aftonbladet, nämligen att det inte räcker med att vara emot Sverigedemokraterna även om det är helt rätt i sak. Markeringarna mot Sd ledde uppenbarligen till att partiets ställningstaganden i olika sakfrågor kom i skymundan och inte nådde fram till väljarna. Lägg till detta Sd:s och de blivande regeringspartiernas populistiska löften om kraftigt sänkta bränslepriser och högkostnadsskydd för elen säkert drog en hel röster. Löften som efter valet visar sig ha föga med verkligheten att göra.
Bilden: Daniel Bäckström, stark kandidat till posten som ny partiordförande för Centerpartiet. 
Fortsätt läsa

Kärnkraft dominerade på EU-debatt…

Lyssnar på riksdagens partiledardebatt som skulle handla om EU, men som lika mycket handlade om kärnkraft, Kristerssonregeringens hjärtefråga. Att bygga nya reaktorer verkar vara en allt övergripande fråga. Då blir det inte mycket av diskussion om EU fastän det var dagens tema.

Jag blir provocerad när Sveriges statsminister Ulf Kristersson slirar på sanningen och angriper den tidigare regeringen och Centerpartiet för att ha lagt ned kärnkraften och därmed förorsakat de höga elpriserna i södra delen av landet. Att det var kraftbolagen själva som beslutade lägga ned två reaktorer i Ringhals och två i Oskarshamn på grund av bristande lönsamhet och att de höll på bli gamla och krävde stora investeringar för att drivas vidare har han fullständigt förträngt.

Än värre är att statsministern totalt glömmer att hans parti, Moderaterna, för sex år sedan, 2016, var med i en bred energiöverenskommelse med Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Kristersson och hans parti är faktiskt delaktiga i den energipolitik som förts i Sverige de senaste decennierna. Energiuppgörelsen var en kompromiss, som innebar inriktning på mer förnybar energi, men som också öppnade för nya reaktorer. Kraftbolagen har dock inte sett ny kärnkraft som någon lönsam och bra investering. Fortsätt läsa

Hur blev det så här?

I dessa dagar funderar jag ibland över varför det har gått så illa att vi åter har ett förfärligt krig i Europa. Hur kunde Putin roffa åt sig närmast diktatorisk makt och därefter få för sig att anfalla grannlandet Ukraina?

Jag har inget konkret svar, men inser hur naiva jag och många andra var efter murens fall 1989 – och Sovjetunionens upplösning ett par år därefter. Nu skulle alla Europas stater, inklusive Ryssland, bli fria och demokratiska. Trodde vi. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama gjorde sitt berömda uttalande om ”historiens slut”, nämligen att efter Sovjetunionens fall skulle hela världen enas om marknadsekonomi och liberal demokrati. Idag kan vi konstatera att det var fria fantasier.

Bild: Boris Jeltsin och efterträdaren Vladimir Putin. Båda har ett stort ansvar för att Ryssland inte blev den demokrati och rättsstat många hoppades och trodde på under 1990-talet.

Utbyte under 1970- och 1980-talen

Själv minns jag de delegationsresor till Sovjet som jag deltog i under 1970- och 1980-talen. Såväl CUF (Centerns Ungdomsförbund) som SUL (Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd) hade utbyte med de sovjetiska ungdomsorganisationernas landsråd, KMO. Jag var med i båda sammanhangen. Vi fick besöka inte bara Moskva utan även städer som Leningrad, Tallinn, Tibilisi och Dusjanbe. Vi tog också emot unga sovjetiska medborgare i delegationer som besökte Sverige. Det var både intressant och informativt.
Fortsätt läsa

Kärnkraft är ingen lösning

Länstidningen 10/11 
Östersunds-Posten 14/11
Idag är Sverige bland de länder i Europa som exporterar mest el. Det kan man inte tro om man bara lyssnar till debatten i media. Samtidigt är det ingen tvekan om att vi behöver öka elproduktionen för att klara den nödvändiga gröna omställningen.

Bild: affisch från en av Barsebäcksmarscherna. Tyvärr åter aktuell.
Det finns goda förutsättningar för att på förhållandevis kort tid öka produktionen av förnybar energi; vind, sol och bioenergi. Även vattenkraften kan effektiviseras en del. Lägg till detta att lagringsmöjligheterna för el snabbt förbättras. Kristerssonregeringen förefaller ändå fixerad vid att bygga ny kärnkraft. För mig är detta obegripligt. Det verkar som om regeringspartierna M, Kd och L i allians med Sd har förträngt alla problem med denna energikälla. Man borde fundera en gång till.

  1. Att bygga kärnkraft tar lång tid. Nya reaktorer kan inte tas i drift förrän om ett eller ett par decennier. Olkiluoto 3 i Finland skulle enligt planerna ha tagits i bruk 2009, men är ännu inte i full drift.
  2. Kärnkraft är dyr och kommer att bli ännu dyrare. Att bygga ny kärnkraft är långt dyrare än ny vind-, sol- och bioenergi.
  3. Kärnkraftverk är sårbara. Reaktorer kan bli mål i krig och för sabotage med förfärliga konsekvenser. En lärdom av kriget i Ukraina.
  4. Hela kärnbränslekedjan innebär risker och miljöhot. Ska uran brytas i Sverige? Tjernobyl och Fukushima har faktiskt inträffat. Att föreslå nya reaktorer i Barsebäck är en provokation mot de danska grannarna. Köpenhamn ligger bara två mil bort.
  5. Kärnkraftens mest radioaktiva avfall måste förvaras avskilt från allt liv i tiotusentals år. Ska framtida generationer tvingas ta hand om ännu mer högaktivt avfall? Att kärnkraft är en ”ren” energikälla som regeringsföreträdare påstår är ren lögn.

Fortsätt läsa

Ett tydligt grönt, decentralistiskt parti behövs även idag!

Den regeringsförklaring som Ulf Kristersson läste upp från riksdagens talarstol i tisdags var i princip lika tom på förslag när det gäller landsbygden som i Tidöavtalet några dagar tidigare. Att ”hela Sverige måste ges förutsättningar att leva” låter vackert men vad tänker regeringen göra mer än att sänka reduktionsplikten? Ett förslag som för övrigt inte bara drabbar klimatet utan i förlängningen också landsbygden.

Som bland andra LRF har visat finns stora möjligheter att öka produktionen av biodrivmedel och biogas, men då måste det finnas ekonomiska förutsättningar. Centerförslaget om att slopa skatten på biodrivmedel som blandas in och aktivt understödja den gröna omställningen. Regeringen gör i det här fallet tvärtom.

Bra är att Kristersson konstaterar att det svenska skogsbruket är centralt för svenskt klimatarbete. Frågan är de vad detta konkret innebär. Det återstår att se om de vackra orden betyder i verkligheten. I övrigt är jord- och skogsbruk, de gröna näringarna, bortglömda. Edvard Hollertz går så långt i en ledare i tidningen ATL att han betecknar regeringsdeklarationen som ”ett jordbrukspolitiskt svek”.

Vad som också är allvarligt är att ingen av ministrarna i Ulf Kristerssons regering är bosatt norr om Borlänge. Nästan två tredjedelar av landets yta är utan direkt representation i landets regering. Detta innebär att det till stora delar glest befolkade delarna av norra Sverige inte har någon direkt representation. Risken är uppenbar att urbant tänkande från de tätare befolkade delarna av södra Sverige kommer att dominera.
Bildtext: Även på 2020-talet kan Centerpartiet hämta inspiration från Gustaf Jonnergård, Sveriges mest framgångsrike partisekreterare.

Själv frågar jag mig exempelvis om den nytillträdda regeringen är beredd att äntligen medverka till att en rättmätig del från vattenkraft, vindkraft och andra naturresurser äntligen ska få stanna i de bygder och regioner som levererar dem. Eller kommer norra Sverige att fortsätta att ses som ett förråd av billiga råvaror även framöver?

Centerpartiet som står för en politik för att ta hela landet i bruk, för att det ska finnas likvärdiga förutsättningar i alla delar av landet, behöver nu ladda om för att kunna bedriva en aktiv oppositionsparti. Först måste partiet, på alla nivåer, dock noga begrunda det dåliga valresultatet och analysera orsakerna till att budskapet i sakfrågorna inte nådde fram till många i partiets traditionella kärngrupper på landsbygden. Fortsätt läsa