Nu finns boken ”Från Bullerbyn till Lidarrende” i konkret form. Boken handlar om Astrid Lindgrens mångsidige bror Gunnar Ericsson (1906 – 1974). Tillsammans med Gunnars dotter Gunvor Ruhnström, hennes man Leif och Lauri Kontro har jag skrivit boken. Lauri och jag lärde känna varandra när vi var kollegor som förbundssekreterare i CUF respektive finska NKL.
Målsättningen med boken är att lyfta fram Gunnar Ericsson ”ur hans världsberömda systers skugga” som hans döttrar har sagt.
Gunnar var ”leknärmast” med sin ett år yngre syster Astrid. Han spelar en viktig roll i författarinnans böcker. Gunnar är förbilden för ”Lasse i Bullerbyn” och åtminstone delvis för ”Emil i Lönneberga”. Det är heller ingen tvekan om att han medverkade till att systern kom in på författarbanan, bland annat genom att se till att hon fick skriva sagor i Landsbygdens Jul och Mors Hyllning redan på 1930-talet.
En fantastisk insats gjorde Gunnar Ericsson som riksombudsman i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU) mellan 1936 och 1942. Han reste runt i hela Sverige och motiverade unga att starta SLU-avdelningar i nästan varenda socken. Verksamheten var bred; politik, studiecirklar, tävlingar, danser osv. Under Gunnars tid i SLU växte organisationen till över 100 000 medlemmar. SLU konkurrerade med SSU om att vara inte bara Sveriges utan hela den demokratiska världens största politiska ungdomsförbund.
Redan i slutet av 1930-talet var Gunnar också med om att utveckla kontakterna med Agrarförbundet i Finland, men även med organisationer i Danmark och Norge. Den språkbegåvade bondsonen började lära sig finska och snart både talade och skrev han flytande på det för de flesta svåra språket. Under andra världskriget blev Gunnar Ericsson en nyckelperson i stödet till Finland. Mest stolt var han över den omfattande Jordbrukshjälpen, att närmare 1000 unga svenska bönder varje vår och höst reste till Finland och hjälpte till på gårdarna när männen var vid fronten.
Gunnar Ericsson lär ha besökt Finland 52 gånger under kriget och blev nära vän med den blivande presidenten Urho Kekkonen. De båda badade ofta bastu när de träffades och hemma i Sverige startade Gunnar och SLU en bastukampanj. En finnbastu på varje gård eller i varje fall i varje by var parollen. Efter krigsslutet blev Gunnar fadder för det ungdomsförbund som Agrarförbundet bildade med SLU som förebild. Ett par år senare spelade han samma roll när norska Bondepartiet startade sitt ungdomsförbund. Under många år skrev han krönikor i såväl finska, danska som norska tidningar.
Gunnar Ericsson blev en engagerad och övertygad nordist. Efter krigets slut 1945 reste han runt i Norden och argumenterade för ”Nordens Förenade Stater”. Förutom att vara aktiv i SLU och Bondeförbundet blev han engagerad i Föreningen Norden. På hemmaplan i Vimmerby startade han en lokalavdelning (som fortfarande är aktiv) samtidigt som han var aktiv på riksplanet.
1948 blev Gunnar invald i Sveriges riksdag, där han företrädde Kalmar län till 1956. Även som riksdagsman var han mycket aktiv. Ofta var han före sin tid. Han föreslog övergång till högertrafik och att broar skulle byggas såväl över Kalmarsund som över Öresund. Först blev det nej och avslag, men så småningom han tiden ifatt Gunnars förslag och numera är de sedan länge verklighet.
Under riksdagstiden var Gunnar Ericsson mycket aktiv för att stärka och utveckla det nordiska samarbetet. Han var exempelvis idégivare till bildandet av Kulturfonden Sverige – Finland, som idag driver Hanaholmen utanför Helsingfors. Klart är att Gunnar under den här tiden intresserade Thorbjörn Fälldin för nordiskt samarbete – Thorbjörn blev senare ordförande för Föreningen Norden. Även Thorbjörns efterträdare som partiordförande Karin Söder engagerade sig det nordiska samarbetet.
Bild: Gunnar var en stor organisatör, men han hämtade även politisk inspiration från Finland. Agrarförbundets grundare Santeri Alkio hade slagit fast att de parti han grundat ”varken var socialism eller borgerlighet utan ett tredje”. Utifrån den positionsbestämningen utvecklades de nordiska agrarpartierna till decentralistiska centerpartier. Gunnar medverkade till att föra över ”tredje vägen” till Sverige. Här en bild av hans vän, tecknaren EWK.
Som riksdagsman ville Gunnar ha en hobby – och plötsligt var han konstnär. Det blev utställningar i exempelvis Wien och Helsingfors.
Efter två mandatperioder valde Gunnar att inte ställa upp för omval till riksdagen samtidigt som han fortsatte att vara aktiv i kommun- och landstingspolitiken för Centerpartiet. Redan under riksdagstiden hade han inlett arbetet med att, tillsammans med världsmästartecknaren EWK, varje år skriva en årskrönika där det som hänt flyttades 1000 år tillbaka i tiden, Svitjodböckerna. Parollen var ”svenska folkets urgamla rätt att sig själva beskratta” – och böckerna sålde i stora upplagor.
När Gunnar och EWK träffades i ett fritidshus norr om Västervik för att planera Svitjodböckerna hände det att de var ute och fiskade. EWK gjorde Gunnar till en så engagerad fiskare att han snart var ordförande för en av sportfiskeorganisationerna. När han engagerade sig var det fullt ut.
Lägg till detta att Gunnar ända fram till 1965 var bonde, prästgårdsarrendator på Näs. Visst hade han anställda och stort stöd av familjen, men han hann också att vara före sin tid på detta område. Han startade en kennel med collievalpar, prövade att odla raps och energiskog. Bland mycket annat.
Gunnar Ericsson gick bort som 68-åring, 1974. Under sin sjukdomstid såg han systern Astrids bok om ”Bröderna Lejonhjärta” som sin ”tröstebok”.
Gunnar var som framgått mycket mångsidig och hann med väldigt mycket under livstid. Han är väl värd att komma ihåg och inspireras av även idag. Det är därför vi har skrivit boken.
——
”Från Bullerbyn till Lidarrende, om Astrid Lindgrens bror Gunnar Ericsson” (Ekerlids förlag) består av tre delar:
Del 1, ”Ett Bullerbybarn söker sin väg”, av Gunvor Ruhnström och hennes man Leif
Del 2, ”Politiker i fred och krig” av Håkan Larsson
Del 3, ”Gunnar Ericsson ur finländskt perspektiv” av Lauri Kontro
Boken finns i bokhandeln eller kan köpas från Adlibris eller Bokus