Altinget 13 augusti 
Offentliga affärer 18 augusti
Vi lever i en mer orolig värld än på länge. I Kreml sitter en diktator som ägnar sig åt ett anfallskrig och i Vita Huset härskar en oberäknelig president. I flera europeiska länder växer oro och polarisering. I detta läge är ett närmare nordiskt samarbete viktigare än någonsin i modern tid. Vi behöver inse att ett samlat Norden kan påverka långt mer än varje enskild stat var för sig. De nordiska frågorna behöver med kraft lyftas in i samhällsdebatten – och resultera i konkreta politiska beslut.

Under andra världskriget och efter krigsslutet 1945 växte insikten om att ett samlat Norden skulle ha bättre möjligheter att stå emot aggression från omvärlden. Böcker skrevs och föredrag hölls runt om i de nordiska länderna. Föreningen Norden blev något av massrörelser i de nordiska länderna. Gunnar Ericsson (Astrid Lindgrens bror) var en av de många som vid den här tiden reste runt och argumenterade för ”Nordens Förenade Stater”. Denne bonde, nordist och riksdagsledamot (Bondeförbundet) argumenterade för ett Norden med gemensamt försvar och gemensam utrikes- och handelspolitik. Gärna i form av statsförbund eller förbundsstat. Han var före sin tid på många områden, även detta.

Den nordiska försvarsallians som diskuterades 1948 – 49 – och som var nära att förverkligas – syftade även till att de ingående länderna skulle agera som en gemensam kraft i utrikes- och säkerhetspolitiken. Försvarsalliansen gick dock i stöpet eftersom Danmark, Norge och Island valde att ansluta sig till det nybildade Nato och Finland bands vid VSB-pakten med Sovjet. Sverige valde i detta läge att stå fast vid alliansfriheten.

Idag vilar hela Norden, genom Finlands och Sveriges inträde i Nato, på samma säkerhetspolitiska och försvarspolitiska grund för första gången sedan Kalmarunionens tid. Om de nordiska länderna ska gå vidare mot ett närmare och fördjupat samarbete är upp till dem själva. Därför måste Nordenfrågorna på allvar in i samhällsdebatten. Det kan handla om att samordna ekonomisk politik, utrikes- och säkerhetspolitik, miljö- och energipolitik, liksom kultur- och språkpolitik. Kvarvarande och nytillkomna gränshinder behöver undanröjas för att öka den fri rörligheten.

Tillsammans är de nordiska länderna världens tionde eller elfte största ekonomi och kan påverka omvärlden långt mer än varje enskild stat. En möjlighet som det vore klokt att ta till vara.

Ett starkt Norden skulle få en mer inflytelserik röst i Europa, i FN och andra globala organisationer. Gemensamt kan länderna stärka den nordiska välfärdsmodellen och har kapacitet att bli en global förebild för en hållbar utveckling. Det hela underlättas av att länderna står varandra nära kulturellt, språkligt och politiskt.

De nordiska regeringarna har enats om visionen att Norden till år 2030 – om fem år – ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”. En positiv målsättning, men den måste omsättas i konkreta beslut för att bli trovärdig. Det är dags att sätta fart!

Det är bra att regeringarna har lyssnat till Nordiska rådets krav på att Helsingforsavtalet, samarbetets ”grundlag” från 1962, ska uppdateras och breddas. En utredning om detta har tillsatts. Innehållet behöver bli konkret när det gäller att föra in utrikes- och försvarspolitik i det nordiska samarbetet, men även på andra samhällsområden.

Själv ser jag gärna att Gunnar Wetterbergs förslag om att göra en förstudie för en nordisk förbundsstat snarast blir verklighet. Förbundsstaten Norden är mer realistisk idag än när Wetterberg lanserade tanken för femton år sedan. Jag skulle också gärna se att allmänna val införs till Nordiska rådet, vilket Föreningen Norden Danmark har föreslagit. Något som skulle medverka till att Norden får större plats i samhällsdebatten. Kan vi ha allmänna val till Europaparlamentet är det självfallet möjligt även till Nordiska rådet.

En förstudie kan förhoppningsvis komma fram till övertygande argument för att förverkliga förbundsstaten Norden. En nordisk förbundsstat behöver en författning, en folkförsamling med beslutsrätt i övergripande nordiska frågor och en gemensam regering. Når man inte ända fram kan man kanske komma en bra bit på väg och föreslå närmare samarbete i ett statsförbund. Ett samarbete som kan utvecklas vidare.

En nordisk förbundsstat måste bygga på ett underifrånperspektiv, där de ingående staterna och självstyrande områdena har ett stort självbestämmande. Federala stater som Schweiz och Tyskland kan ge inspiration.

Ländernas olika relationer till EU kan bli problem, men finns den politiska viljan bör även detta gå att lösa. Det samma gäller valutafrågan. Att en förbundsstat har en gemensam valuta är naturligt. Lösningen kan vara att hela Norden inför euron som valuta eller att man återupprättar myntunionen från 1870-talet med gemensam krona som valuta. Jag tror att en gemensam nordisk krona och en gemensam nordisk centralbank, som tar sina beslut utifrån förhållandena i Norden, är en bättre lösning än att bli beroende av beslut som fattas av Europeiska Centralbanken i Frankfurt. Norden skulle bli ett mer ”optimalt valutaområde” än euroområdet. De nordiska ländernas ekonomier kompletterar varandra väl.

En fördel när Norden samlas är att inget nordiskt land idag behöver känna sig som ”lillebror” eller ”storebror”. Samarbetet kan numera ske på likvärdig nivå.

Det är dags för en seriös diskussion om hur vi gemensamt kan bygga ett starkt Norden. Infinner sig den politiska viljan är möjligheterna goda. Processen kommer säkert att ta tid, men sätt fart nu! Ett starkt Norden är bra för oss själva, för Europa och för världen!

Håkan Larsson
Journalist och tidigare centerpartistisk riksdagsledamot.
Aktiv i Föreningen Norden och författare till boken ”Dags för Norden!”.