Centerpartiet är det gröna, decentralistiska alternativet i svensk politik. Men politiken behöver tydliggöras för att få verkligt genomslag. Idag – när media främst frågar ”vilken statsministerkandidat” partiet stöder – måste centerrörelsen med kraft tydliggöra den egna idégrunden och sakpolitiken.

Att beteckna Centerpartiet som ”ett liberalt, borgerligt parti”, vilket idag är vanligt, skapar enligt min mening oklarhet. Dessutom är vi många centerpartister som inte känner oss bekväma med dessa beteckningar. Vi som har varit med länge och som studerat partiets historia vill hellre använda våra egna begrepp. Framgångarna mellan 1950- och 1970-talen byggde på att partiet tydligt stod för en grön, decentralistisk politik både i sak och i ord.

Centerpartiet står fortfarande i grunden för samma politik som inför det största framgångsvalet hittills 1973, då decentralisering och miljöansvar låg till grund för att en fjärdedel av väljarna valde centeralternativet. Detta är viktigt att tydliggöra i år, 2026, inför höstens val.

Grönt, rättvist och ansvarsfullt
Bondeförbundet och de agrardemokratiska systerpartierna i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för landsbygden, både för de självägande bönderna och övrig landsbygdsbefolkning. Redan från start utgick dessa partier från principer som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. I grunden var partierna ”gröna” eftersom principen för bönderna var att markerna skulle ”brukas utan att förbrukas”.

Året efter att Carl Berglund 1910 tagit initiativ till vad som skulle bli Bondeförbundet underströk han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti”, ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”. Några år tidigare hade Santeri Alkio, grundaren till det finska systerpartiet Agrarförbundet, understrukit att detta parti var ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Idén om ”tredje vägens politik” var född och grunden för centeridéerna lagd.

Bild: Polska PSL är världens äldsta gröna centerparti, grundat 1895. Redan från start var fyrklövern symbol.

Beteckningen ”borgerlig” användes aldrig vid den här tiden, eftersom begreppet har sitt ursprung i städernas borgerskap och borgarna i den gamla ståndsriksdagen. Bondeförbundets rötter fanns bland bönderna på landsbygden. 1929 valde rörelsen, först SLU och snart även Bondeförbundet, den gröna färgen efter inspiration från Gröna internationalen, de agrardemokratiska partiernas samarbetsorganisation.

Nej till blockpolitik
Nationellt fick Bondeförbundet verkligt genomslag genom krisuppgörelsen, ”kohandeln”, med Socialdemokraterna 1933. Genom denna överenskommelse kunde arbetslösheten slås tillbaka och böndernas ekonomi stärkas. Välfärdssamhället kunde börja byggas i samarbete mellan arbetarnas och böndernas partier.

En viktig konsekvens av krisuppgörelsen blev att den ännu sköra demokratin kunde stärkas och de högerextrema rörelserna slås tillbaka. Professorn och riksdagsmannen KG Westman (senare justitieminister) hörde till de bondeförbundare som under den svåra tiden i början av 30-talet aktivt bekämpade blockpolitiken, som en del krafter drev även då. I Svenska Landsbygden 29 december 1933 skrev han:

Jag bestrider starkt, att det i dessa tider är klokt att trumpeta ut slagordet ”borgerlig samling” och gräva upp en skyttegrav som stadigvarande stridslinje, murad med politisk betong utefter den linjen. I de allvarliga och för vårt folkhushåll bekymmersamma tider, som vi mött och som vi skola gå till mötes, vill jag hellre föreslå lösenordet ”medborgerlig samling”.

Bild: Krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1933 stärkte demokratin och lade grunden för välfärdssamhället. Bramstorp och Per Albin!

I slutet av 1930-talet utvecklade Bondeförbundet ett närmare samarbete med systerpartierna i Norden. Under andra världskriget, då Bondeförbundet och SLU gav omfattande stöd till Finland, utvecklades samarbetet med det finska systerpartiet ytterligare. Främst SLU:arna Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att ”tredje vägens politik” blev grunden även för Bondeförbundet. I förlängningen ledde detta till det kommande namnbytet till Centerpartiet.

Efter att Gunnar Hedlund blivit partiordförande förklarade han 1949 att Bondeförbundet inte bör binda sig ”vare sig vid ett definitivt borgerligt block eller så att vi ger Socialdemokraterna en känsla av att vi alltid står till tjänst när hjälp behövs”.

Bild: Bondeförbundet valde ”tredje vägen”, ett begrepp som hämtades från det finska systerpartiet. (Bild: EWK)

Centerideologen Jonnergård
Med Gustaf Jonnergård som ledande ideolog utvecklades centeridéerna. Han underströk att Centerpartiet stod på en egen idégrund och markerade mot såväl ”den gamla liberalismen” (nyliberalism), konservatism som socialism. I de få fall han använde begreppet liberalism var han noga med att understryka att det handlade om ”socialliberalism”; marknaden måste omges av ramar och styrmedel för att hindra koncentration och centralisering.

Under framgångsdecennierna mellan 1950- och 1970- talen, då Centerpartiet växte och breddades, blev begreppet decentralisering allt vanligare i betydelsen att hela landet skulle leva och utvecklas. Lokalsamhällesidén hämtades från det norska systerpartiet och fick stort genomslag i debatten. Det handlade om närhet – mellan boende, arbete och fritid. Lokalsamhällesidén medverkade till att Centerpartiet fick ökat stöd såväl bland de traditionella kärngrupperna på landsbygden som i städerna. Stad och land – hand i hand! 1973 fick Centerpartiet stöd av 25,1 procent av väljarna och 90 ledamöter i Sveriges riksdag!

1962 presenterade Centerpartiet sin första miljömotion. Motionen möttes med oförstående från övriga partier, men innebar att Centerpartiet blev landets första uttalade miljöparti. Miljöansvar blev därmed, tillsammans med decentralisering, tydliga grundprinciper för centerpolitiken.

Bild: Gustaf Jonnergård, den främste centerideologen.

På grund av den centralistiska politik den socialdemokratiska regeringen bedrev under 1960-talet, flyttlasspolitik och koncentration, kom Centerpartiet alltmer i opposition mot sin tidigare samarbetspartner. Decentralismen, att hela Sverige måste leva och utvecklas, blev ett framgångsrikt budskap. Gunnar Hedlund markerade samtidigt mot en tvåblockspolitik.

Jag vill inte dela upp det svenska folket i block och ställa dem mot varandra. Det hindrar kontinuitet och konsekvens. Det blir en ryckig politik. Uppslitande strider hindrar ofta de bästa praktiska lösningarna. Det blir bättre resultat om man kan samarbeta. Som centerparti har vi möjligheter att kunna verka för goda samförståndslösningar.

Ekohumanismen – centerideologin

Att Thorbjörn Fälldin från 1976 ledde en ”icke-socialistisk regering” (han undvek begreppet ”borgerlig”) innebar inte att företrädare för partiet använde blockretorik. Tvärtom fortsatte idédebatten att utvecklas, ofta genom program och inlägg i idétidskriften Politisk tidskrift. I början av 1980-talet lanserades begreppet ”ekohumanism” som beteckning på centerideologin. Begreppet lanserades av statsvetaren Hans Albin Larsson och historikern (senare riksdagsmannen) Erik Arthur Egervärn. 1990 skrevs ekohumanism in i partiprogrammet.

Hans Albin Larsson förklarade begreppet på följande sätt:
En ideologisk helhetssyn för vår tid fordrar en kombination av ekologisk helhetssyn och humanistisk människosyn, där det långsiktiga perspektivet träder i förgrunden.

Erik Arthur Egervärn utvecklade begreppet så här:
Ekohumanismen är en naturlig idébas för ett parti med sina rötter i bondesamhället. Bondens inbyggda insikt om att bruka utan att förbruka innebär ett ekologiskt förhållningssätt. Bondens individualism och tro på sin egen förmåga, kopplat till landsbygdens krav på samarbete, är utflöden av en humanism med både ansvarstagande och kollektiv solidaritet.

Karin Söder. Partiordförande vid den här tiden, instämde och lyfte även hon ekohumanismen:
Den gröna idén, ekohumanismen, centerns ideologi, är ett idésystem som lever och utvecklas med tiden. Den präglas av solidaritet och ansvar, inte bara för nuet utan också för framtiden, i den värld våra barn och barnbarn skall ta över.

Bild: Decentralisering – ja tack! Hela Sverige ska leva! (Bild: EWK)

Begrepp som tydliggör sakpolitiken
Kring millennieskiftet 2000 började emellertid begreppen ”liberal” och ”borgerlig” att användas av ledande centerpartister samtidigt som de egna begreppen alltmer glömdes bort. Dåvarande partiordföranden Lennart Daléus betecknade – till skillnad från sina föregångare – Centerpartiet som ett ”borgerligt mittenparti” och ledande företrädare för ungdomsförbundet CUF attraherades av de nyliberala idéerna, inte minst genom påverkan från tankesmedjan Timbro. Det blev vanligare att beteckna Centerpartiet som både liberalt och borgerligt, även i programtexter.

De här beteckningarna är egentligen ganska oklara och tolkas ganska olika. För min del instämmer jag med Jonnergård att ska ”liberalism” användas måste det understrykas att det handlar om socialliberalism. En marknad måste omges av ramar och styrmedel om den inte ska resultera i centralisering och koncentration. Om begreppet ”borgerlig” används som synonym till icke-socialistisk är det en sak, men i grunden är det en ohistorisk beteckning på Centerpartiet.

Jag är övertygad om att dagens centerrörelse kan hämta mycket inspiration från sin historia. Det gäller inte minst begreppen. Sakpolitiken behöver tydliggöras, något som kan underlättas om vi använder våra egna begrepp.

Bild: Decentralistknappen bars av tusentals centerpartister under 1970- och 1980-talen. Dags igen?!

I sak är Centerpartiet även idag ett grönt, decentralistiskt parti. Ett parti som vill ge alla delar av landet goda förutsättningar för att leva och utvecklas, ett parti som vill utveckla ett långsiktigt hållbart samhälle. Vad detta innebär i konkret politik måste förklaras på ett begripligt sätt. Sverige behöver mer centerpolitik!

Så låt oss understryka att Centerpartiet är ett grönt, decentralistiskt parti i politikens centrum! Både idégrunden och sakpolitiken behöver tydliggöras.