Idag står Kristdemokraterna, KD, med Ebba Busch i ledningen, för mer kärnkraft, för neddragning av biståndet och för centralisering. Jag minns när samma parti stod för andra värden, för förvaltarskap, för internationell rättvisa och makten nära människorna. KD:s utveckling är sorglig; frågan är vad som händer framöver.

——————–

Med tiden förändras samhället och därmed även de politiska partierna. Det behöver emellertid inte innebära att ett parti överger sin ideologi, sina grundläggande värderingar. Tvärtom är det viktigt att veta vilken grund ett parti står på och utgår ifrån i sina politiska ställningstaganden.

Idag är jag mest förundrad över Kristdemokraternas, KD:s, enligt min mening sorgliga utveckling. Redan när KDS (Kristen Demokratisk Samling) bildades i mitten på 1960-talet blev jag medveten om partibildningen. I min hemsocken Skärstad, Sveriges med frireligiösa bygd, blev nämligen så gott som alla pingstvänner plötsligt KDS:are, medan de flesta aktiva i Alliansmissionen även i fortsättningen valde Centerpartiet och missionsförbundarna Folkpartiet.

Lewi Pethrus partiprojekt var till en början lite virrigt och byggde främst på krav på fortsatt kristendomsundervisning i skolan och förbud mot aborter. Snart dök emellertid Alf Svensson upp som företrädare för det nya partiet och det började bli lite mer stadga. Jag minns fortfarande KDS-affischerna inför valet 1968 med budskapet ”Välj Alf, 29, till riksdagen”. Själv träffade jag Alf, som var lärare, såväl i realskolan i Gränna som senare på gymnasiet i Huskvarna. Han gav ett positivt intryck.

Själv engagerade jag mig i CUF, Centerpartiets Ungdomsförbund, och kom på så sätt alltmer in samhällsdebatten. CUF, den gröna ungdomsrörelsen, var en stark och offensiv organisation vid den här tiden. I olika sammanhang träffade jag också företrädare för övriga politiska ungdomsförbund, även KDU, KDS:s ungdomsförbund. Oftast framstod KDU vid den här tiden som ganska närstående CUF i de flesta frågor.

Gemensam kamp mot kärnkraft

Bild: Det fanns en tid då KDS var kärnkraftsmotståndare och i folkomröstningen 1980 arbetade för Linje 3, tillsammans med bland andra Centerpartiet.

Inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 var det naturligt att Centerpartiet och KDS samarbetade i Linje 3 om att fasa ut kärnkraften så snart som möjligt. Partierna hade en likartad syn på denna energikälla. I ledningen satt bland andra blivande centerledaren Lennart Daléus och KDU:s ordförande Mats Odell. Partiledarna Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson lärde under kampanjen känna varandra närmare.

Båda partierna varnade för vad det radioaktiva avfallet kunde innebära och pekade på att kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”, som professor Hannes Alfvén konstaterade vid centerstämman i Luleå 1973. KDS lyfte fram den kristna förvaltarskapstanken att människan har ett moraliskt ansvar att förvalta natur, miljö och resurser åt kommande generationer. En syn som även vi i centerrörelsen i hög grad delade.

Partisammanslagning på agendan
Efter kärnkraftsomröstningen, då många i de båda partierna lärt känna varandra, fortsatte diskussionerna om hur samarbetet mellan Centerpartiet och KDS skulle kunna utvecklas. Partierna stod alltså på många områden nära varandra och informellt fördes en diskussion om samgående. En idé var att KDS skulle bli en medlemsorganisation, motsvarande Broderskap hos Socialdemokraterna, inom centerrörelsen. Något som jag själv var ganska positiv till.

Inom båda partierna fanns emellertid olika uppfattningar och då föreslog Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson en valteknisk samverkan i valet 1985 som en lösning. Så blev det. Tack vare samverkan under det gemensamma partinamnet ”Centern” kunde Alf Svensson ta plats i Sveriges riksdag som första KDS:are i Centerpartiets riksdagsgrupp. Den tekniska valsamverkan blev dock en engångsföreteelse och två val senare, 1991, kunde KDS ta plats i riksdagen av egen kraft.

Under de här åren rörde sig KDS mot Kristdemokraterna i Tyskland och bytte namn Kristdemokraterna (KD). Alf Svensson blev biståndsminister i Carl Bildts regering 1991 och arbetade då aktivt för att Sverige skulle behålla ett högt bistånd kring en procent av BNI, för fattigdomsbekämpning och stöd till demokrati och mänskliga rättigheter. Alla människors lika rätt och värde var en grundprincip.

Ett i grunden förändrat parti
Idag funderar jag över hur KD under Ebba Busch har kunnat förflytta sig så långt ifrån de grundläggande värden partiet vilade på under Alf Svenssons tid. KD kan idag nästan betecknas som en mildare variant av Sverigedemokraterna. Det var Ebba som bjöd Jimmie Åkesson på köttbullelunch 2019 och därmed öppnade för Tidösamarbetet.

När det gäller kärnkraften har KD uppenbarligen övergivit förvaltarskapstanken. Partiet, med Ebba Busch i spetsen, verkar i stället ha hemfallit åt en närmast blind kärnkraftstro. Idag vill man satsa hundratals miljarder kronor av skattebetalarnas pengar på nya reaktorer samtidigt som man, tillsammans med övriga regeringen, har motarbetat förnybar energi, främst havsbaserad vindkraft. För mig är detta ett svårbegripligt agerande av ett tidigare linje 3-parti.

Så sent som för tio år sedan, 2016, ingick Kd i en bred energiuppgörelsen tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Moderaterna. Det var en kompromiss, men hade förutsättningar att ge Sverige en långsiktigt hållbar energipolitik. Ett par år senare hoppas Busch och Kristersson, KD och M, av och därefter blev det kärnkraft för hela slanten.

I logikens namn avskaffar Tidögänget först förbudet mot uranbrytning och därefter det kommunala. För att lugna befolkningen i berörda bygder, inte minst i Jämtland, ska man i stället utreda möjligheterna för kommunalt veto mot brytning i alunskiffer. Hur det går med det är förstås ingen som vet. Hade man menat allvar skulle man naturligtvis ha väntat med att avskaffa vetot mot uranbrytning tills vetot mot brytning i alunskiffer är på plats.

Undrar för övrigt vad Alf Svensson tycker om regeringens klartecken för gruva i Norra Kärr vid Vätterns strand, där bergarten för övrigt inte är alunskiffer. Ändå skulle en gruva vid Vätterstranden innebära ett direkt hot mot södra Sveriges största dricksvattenkälla. Alf har inlett möten mot gruvan och då bland annat konstaterat att ”Människan står inte över naturen, vi måste ha stor respekt för den”.

När det gäller biståndet har Tidöregeringen följt i Trumps fotspår och kraftigt skurit ned de resurser som går till fattiga länder. Idag har vi inte längre något enprocentsmål och jag förstår att Alf Svensson är besviken, inte minst mot sitt eget parti. Vart har värderingarna tagit vägen? Det är inte konstigt att allt fler inom KD:s tidigare kärngrupper inom frikyrkorna riktar kritik mot Busch & co. Många frikyrkopastorer menat till och med att partiet bör stryka ”krist” i partinamnet, enligt en undersökning i tidningen Dagen.

Centralisering
Ännu en fråga, där KD idag också är ute och cyklar är kravet på att avskaffa regionerna och centralisera vården till en statlig myndighet. Hur i hela friden tror man att en central myndighet i Stockholm skulle bli bättre på att ge förutsättningar än regionerna för en nära och väl fungerande vård i hela landet? Vad som krävs är mer resurser till vården – och en rättvisare fördelning.
Detta är bara några skäl till att jag uppfattar KD:s utveckling som sorglig. En gång i tiden stod Centerpartiet och KDS så nära varandra att en sammanslagning var aktuell. Någon sådan blev det dock inte, men en valteknisk samverkan som gav KDS en plats i riksdagen.

Frågan är förstås vad som händer framöver. Spekulationer pågår om att Kd kan komma att vilja samarbeta åt mitten om Tidögänget förlorar sin riksdagsmajoritet. Jag skulle heller inte bli förvånad, eftersom Ebba Busch är en skicklig maktspelare. Skulle hon se möjligheter att behålla en maktposition kan hon säkert öppna för överenskommelser med Centerpartiet och Socialdemokraterna. Men då bör man vara medveten om i vilken riktning hennes parti har vandrat under hennes ledning.