EU-motståndet växer i Norge

En del förståsigpåare har förutspått att det endast är en tidsfråga innan Norge ansöker om medlemskap i EU. Men det är nog i så fall på mycket lång sikt, om det någonsin blir av. Och varför skulle norrmännen ha för skäl inordna sig i Europeiska unionen?

Enligt den senaste opinionsundersökningen från Sentio publicerad i Nationen,skulle 66,1 procent av de norska väljarna rösta nej till EU-medlemskap om det var folkomröstning idag, medan 25,3 procent skulle välja ja-sedeln. Det är det högsta stödet för ett nej som har uppmätts hittills.

Jag ser ett nära samarbete mellan Sverige och Norge, mellan Jämtlands län och Tröndelag, som väldigt viktigt framöver. Interregsamarbetet, där Norge deltar, är mycket viktigt. Men det gäller också att utveckla samarbetet på andra sätt. För Jämtlands län finns det en stor potential i ett närmare samarbete med Tröndelag inom ramen för Nordens Gröna Bälte, men det är bättre att samarbetet sker direkt utan att behöva gå via Bryssel.

Jag har full förståelse för att norrmännen inte vill avhända sig mer makt till EU genom ett medlemskap, men det får inte hindra ett närmare samarbete i Mittskandinavien. Låt oss stärka vår gemensamma region genom nära samarbete!

Hedra pionjärerna

Carl Berglund,högupplöstDen 1 december blir det exakt 100 år sedan Carl Berglund lade grunden till Bondeförbundet – dagens Centerpartiet – genom uppropet Bröder, låtom oss enas!, som publicerades i tidningen Landsbygden. Berglund ville samla bönderna, som vid den här tiden var splittrade mellan höger och vänster. På lite sikt lyckades han, det parti han tog initiativet till utvecklades till ett centerparti.

Västgöten Berglund var inte ensam om att ta initiativ till att samla bönderna politiskt kring sekelskiftet 1900. I Polen (som vid den här tiden var delat) fick det första bondepartiet/centerpartiet PSL redan 1895. Wincenty Witos blev så småningom det fria Polens premiärminister. I Bulgarien hette bondeledaren Aleksander Stambolijskij, i Tjeckoslovakien Antonin Svehla och i Kroatien kämpade brönderna Radic för böndernas intressen. Det var Witos, Svehla och Stambolijskij som 1921 grundade Internationella Agrarbyrån, den Gröna internationalen.

I Finland var Santeri Alkio agrarförbundets ideolog och i Norge var prästen Nils Traedal initiativtagare till Bondepartiet.

Alla de här partierna existerar idag i olika former. Det handlar om genuina gröna centerpartier med fyrklövern och gröna fanor som symboler. Tyvärr är partierna idag splittrade mellan olika politiska internationaler/partigrupper – trots att de har samma gröna rötter och borde samarbeta i dagens Europa.

Kjell Dahle och jag hoppas genom den bok vi arbetar med kunna medverka till att sprida information om bondepartiernas/centerpartiernas historia och utveckling.

På bilden Carl Berglund i Gimmene, mannen som 1910 tog initiativet till Bondeförbundet, dagens Centerpartiet.

Mitten växer i Norge

SentrumLiksom i Sverige har de norska mittenpartierna, sentrumspartierna, haft det ganska kämpigt på senare år. Tidigare fanns ett tydligt ”sentrumsalternativ” med Senterpartiet, Kristelig Folkeparti och liberala Venstre. För närvarande har partierna valt olika samarbetsmönster. Senterpartiet ingår i den rödgröna regeringen, medan Kristelig folkeparti och Venstre är i opposition.

Ibland diskuteras emellertid förutsättningarna för att återupprätta sentrum som regeringsalternativ. Ska det finnas någon realism i en sådan utveckling måste väljarstödet dock växa. Måhända finns det nu tecken i den riktningen. Enligt en opinonsundersökning som publiceras i Nationen har alla tre sentrumspartierna fått ökat väljarstöd på sistone. Senterpartiet är störst med 6,9 procent.

Jag anser att det är viktigt att visionen om ett mittenalternativ hålls levande såväl i Norge som i Sverige. I grunden vill en stor del av väljarkåren ha ett alternativ såväl till vänster som till höger. Förutsättningarna för politiken kan snabbt förändras – och då kan ett mittenalternativ återfå sin forna glans.

På bilden senterledaren Liv Signe Navarsete, kommun- och regionalminister. I bakgrunden Lars Peder Brekk, vice partiordförande och jordbruksminister.

Bramstorp lade grunden till folkhemmet

Under Almedalsveckan köpte jag den nyutkomna bokserien Bramstorpbildom Sveriges statsministrar. Jag är intresserad av vilka idéer och engagemang som har drivit de män som lett vårt land fram till hur det ser ut idag. (Någon kvinnlig statsminister har vi ännu inte haft.) Den nya bokserien ger en bra överblick över de män som lett Sveriges regering sedan mitten av 1800-talet.

Redan på färjan från Visby till Nynäshamn plöjde jag böckerna om Axel Pehrsson Bramstorp och Thorbjörn Fälldin, skrivna av Lotta Gröning respektive Olle Svenning. Gröning och Svenning är som bekant framgångsrika journalister med socialdemokratisk bakgrund, men det hindrar inte att de har skrivit två mycket bra och, som jag tycker, rättvisande böcker om två av våra främsta centerledare.

Lotta Grönings bok om Axel Pehrsson Bramstorp är ett värdefullt bidrag till bilden av en av de nyckelmän som lade grunden till det svenska folkhemmet. Grönings bild av bonden från Söderslätt överensstämmer till stora delar med min egen bild. Axel Pehrsson Bramstorp kom från små omständigheter och spelade en central roll i uppbyggnaden av såväl den politiska som den ekonomisk-fackliga bonderörelsen. Han vågade ta ansvar för landet genom krisuppgörelsen (kohandeln) med Socialdemokraterna (och Per Albin Hansson som blev hans nära vän), trots att den dåvarande partiledaren Olof Olsson i Kullenbergstorp var motståndare till en uppgörelse.

Jag ser krisuppgörelsen som en oerhört viktig historisk insats av Bondeförbundet. Tack vare detta samarbete befästes den svaga svenska demokratin och folkhemmet kunde börja byggas.

Bramstorop var, som Gröning skriver, ”en ideologisk praktiker”. Hans grundideologi var att alla skulle ha det bra. Därför var det naturligt för honom att de stora samhällsgrupperna, bönder och arbetare, skulle samarbeta för att bygga ett gemensamt välfärdssamhälle. Han var framtidsoptimist, tog tidigt till sig modern teknik och medverkade till att stärka kvinnornas ställning i det svenska samhället.

Senare i år firar Bondeförbundet/Centerpartiet sina första 100 år. Det var den 1 december 1910 som Carl Berglund i Gimmene utanför Falköping publicerade det upprop som tre år senare resulterade i bildandet av Bondeförbundet. Till sekeljubiliéet i höst kommer Centerpartiet att ge ut en bok om partiets första 100 år. Jag är med i redaktionskommittén och är glad över att den bild av Axel Pehrsson Bramstorp som Lotta Gröning ger i hög grad överensstämmer med den bild av denna bondehövding och statsminister som vi ger i jubileumsboken. Detsamma gäller Olle Svennings bok om Thorbjörn Fälldin. Till den boken återkommer jag.

På bilden Axel Pehrsson Bramstorp i talarstolen. Han var en stor politisk ledare, men hans tal var ofta snåriga och inte alltid så lätta att förstå.

Tankar efter Almedalen

EskilAlmedalsveckan är slut för i år. Den enda vecka under året då Sverigebilden skapas utanför Stockholm – även om det är samma makthavare och samma medier som står för nyhetsförmedlingen som under årets övriga 51 veckor.

Jag tycker att Almedalen är ett fantastiskt åsiktstorg. Här finns politiker av alla kulörer, PR-folk, näringslivsföreträdare, fackförbund, ideella organisationer av många slag – och journalister förstås. Men ska man få uppmärksamhet i denna djungel tar man till vansinnestilltag som att som Gudrun Schyman bränna 100 000 kronor.

Ett valår som i år är partiledarnas tal viktigare än vanligt. Åhörarna var också fler än vanligt. Jag lyssnade till Maud Olofsson, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand/Peter Eriksson. Alla talen var utan tvekan av ganska hög kvalitet.

Jag reagerar emellertid mot att partierna använder en så stor del av tid och kraft till att svartmåla motståndarnas politik. Det vore bättre om de med engagemang och kraft presenterade sina egna förslag och sina egna visioner om framtiden för Sverige.

I grunden står exempelvis de båda gröna partierna, Centerpartiet och Miljöpartiet, nära varandra. De är båda mittenpartier, men ingår nu i två olika block. Sakpolitiskt finns många frågor, särskilt på miljöområdet, där de borde kunna komma överens. Dagens hårda blockpolitik driver emellertid partierna till att attackera varandra i stället för att finna områden där de skulle kunna samverka. Vi får se hur det blir i framtiden. Spännande nya konstellationer kan uppkomma fortare än vad vi kanske tror idag.

Hursomhelst är det trevligt att vara i Visby under Almedalsveckan. Man träffar många gamla och nya vänner. Här kan man ge sig i samspråk med ministrar och andra potentater i samhället utan några problem. På bilden ser vi jordbruksminister Eskil Erlandsson i samspråk under Centerpartiets kväll i Almedalen i onsdags.

En fascinerande vecka i Almedalen

LenamflDet är ingen tvekan; Almedalsveckan är en fascinerande upplevelse. Här samlas politiska företrädare av alla kulörer, journalister, näringslivsprofiler, lobbyister, PR-konsulter och föreningar av alla sorter på samma plats, innanför Visbys medeltida murar. Nästan 1 400 aktiviteter av alla de slag genomförs under några dagar.

Ibland har jag tyckt att det är konstigt att all uppmärksamhet riktas mot Almedalen under några sommardagar. Men nog är det ändå bättre att världen speglas från Visbys horisont en gång under året än att svensk nyhetsförmedling och debatt ska präglas av Stockholmsperspektivet under hela året. Själv anser jag att åtminstone public service borde ta på sitt ansvar att upprätta en central nyhetsredaktion på någon annan plats i landet än på Gärdet i Stockholm. Själv föreslog jag i en riksdagsmotion att antingen Aktuellt- eller Rapportredaktionen utlokaliseras till Östersund. Världsbilden präglas faktiskt av var man har sin utkikspunkt.

Hursomhelst gillar jag att vara i Visby under Almedalsveckan. Här kan man lyssna till och själv delta i debatter av olika slag. På bilden ser vi en av dagens debatter, om svensk utrikespolitik. I det gassande solskenet deltog f v Fredrik Malm, fp, Lena Ek, c, Ulla Andersson, v, och Leif Pagrotsky, s. Tillsammans åstadkom de en intressant och innehållsrik diskussion.

Perspektiv på centerhistorien

I år fyller Centerpartiet 100 år. Den 1 december är det exakt ett sekel sedan Carl Berglund i Gimmene utanför Falköping publicerade uppropet Bröder, låtom oss enas! i tidningen Landsbygden. Då kommer en bokfilm och Bondeförbundet/Centerpartiets utveckling genom decennierna att publiceras. Jubileumsfilmen En härlig tid, där partiledarna genom seklet kommer till tals, finns redan.

Det norska Senterpartiet är tio år yngre – och firar alltså sitt 90-årsjubileum i år. Partiet gav ut ett omfattande historiskt verk i samband med sitt 80-årsjubiluem, men Kjell Dahle uppmärksammar jubiléet i en krönika i tidningen Sentrum. Hvor annerledes?, frågar han sig. Fortsätt läsa

Finska Centerpartiet inspirerar

Skärmavbild 2010-06-12 kl. 22.33.53Centerpartiet i Finland har haft en hel del problem på sistone. Tveksam valfinansiering, medlemssiffror och statsministerns/partiordförandens privatliv har förorsakat en hel del diskussioner.

Ingen kan dock ta ifrån Centern i Finland att partiet verkligen är en levande folkrörelsen. Partistämmorna är en gigantisk tillställning med ett par tusen ombud från alla delar av landet. Här konkurrerar olika kandidater om såväl partiordförandeposten som posten som partisekreteare. Ingenting är avgjort på förhand. En sådan folkrörelse inspirerar.

Matti Vanhanen avgick idag som Centerpartiets ordförande – och därmed Republiken Finlands statsminister. Till Mattis efterträdare valdes Mari Kiviniemi, som därmed också axlar posten som statsminister. Mari valdes med 1.357 röster mot 1.035 för andremannen Mauri Pekkarinnen, Det blir intressant att se om den nya centerledaren kan reda upp de problem som Centerpartiet har haft på sistone. Hon bör ha goda möjligheter att lyckas.

Till partisekreterare valdes Timo Laaninen. Jag träffade Timo inför folkomröstningen om EU 1994, då han satt i ledningen för nej-sidan i Finland. Det är intressant att han nu får denna viktiga post och det lovar gott för framtiden.

Borg förblindad av euron

BorgFinansminister Anders Borg har utan tvekan skött sitt värv väl under finanskrisen. Ändå verkar han inte ha insett att en gemensam valuta i ett område med helt olika ekonomiska förutsättningar är en tokig idé. En rad ekonomer som den brittiska tidningen Sunday Telegraph. refererade i Svenska Dagbladet,  har talat med tror däremot att euron i nuvarande form inte kommer att existera om fem år.

Den djupa ekonomiska krisen i Grekland har förstärkts av att landet haft en alldeles för låg ränta under lång tid. Det gäller även övriga krisländer som Spanien, Portugal och Irland. Detta har kunnat ske på grund av den ”genomsnittsränta” som Centralbanken i Frankfurt har fastställt för hela eurozonen.

Utvecklingen inom Euroland har hittills blivit ungefär som kritikerna har varnat för. Att Sverige har kvar en egen valuta och därmed kan föra en självständig penningpolitik och sätta en ränta som är anpassad till svensk ekonomi har varit och är en stor fördel. Ändå är den svenske finansministern uppenbarligen ideologiskt förblindad av tanken på en gemensam valuta i Europa. Men verkligheten kommer förhoppningsvis så småningom att öppna ögonen även på honom.

Bra agerande i Europaparlamentet

lena och christianpiratIIStarka krafter i Europaparlamentet vill, som jag tidigare skrivit, utvidga datalagringsdirektivet ytterligare. Nu vill man lagra även sökmotorer, alltså kartlägga hur människor exempelvis ”googlar” på nätet.

Sådan kontrollnoja är oacceptabel även om man syftet kan tyckas vällovligt. Det är hursomhelst glädjande att Centerpartiets EU-parlamentariker Lena Ek agerar tillsammans med Piratpartiets Christian Engström för att sätta stopp för denna olustiga utveckling. I en gemensam fråga till kommissionen vill de ha svar på om datalagringsdirektivet är förenligt med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Det är bara att hoppas att Lena Ek får gehör i sin kamp för den personliga integriteten. På motsatt sida har hon exempelvis kristdemokraten Alf Svensson och moderaten Anna Maria Corazza Bildt som sväljer inte bara datalagringsdirektivet utan också utökningen till att omfatta sökmotorer.