Detta är en tidigare inte publicerad text, som jag författade för tolv år sedan, år 2000. Då var jag kritisk till att den dåvarande partiordföranden Lennart Daléus hade börjat beteckna Centerpartiet som ”borgerligt”. Det hade tidigare centerledare på goda grunder undvikit, eftersom Bondeförbundet/Centerpartiet dittills varit noga med att inta en självständig mittenposition, utifrån vilken partiet kunde samverka åt såväl vänster som höger för att påverka samhällsutvecklingen i önskad riktning.

Jag kanske inte skulle uttrycka mig exakt på detta sätt idag, men jag är fortfarande övertygad om att Centerpartiet måste tydliggöra sin självständiga roll i politikens centrum. Dagens hårda blockpolitik är ett allvarligt problem för Centerpartiet, men även för Sverige.

Affischen: Såväl Gunnar Hedlund, Johannes Antonsson som Thorbjörn Fälldin undvek att beteckna Centerpartiet som ”borgerligt”. I stället använde man positiva etiketter på den egna politiken, vid den tid då affischen publicerades markerade man ofta att man var decentralister i kontrast till centralister, såväl till höger som till vänster.

En granskning av Centerpartiets samarbetsmönster

En onödig etikettdebatt

Vid 1999 års centerstämma i Jönköping fick diskussionen om vilken etikett som bör sättas på partiets politik stort utrymme, alltför stor ansåg många. Att frågan fick så central plats i debatten berodde på att partiordföranden Lennart Daléus i sitt rikstingstal använde sig av begreppet ”borgerligt mittenparti” som beteckning på partiet. Tidigare centerledare har mestadels – på goda grunder – undvikit begreppet ”borgerlig” om det egna partiet och dess politik.

Om termen ”borgerlig” enbart ses som en synonym till ”icke-socialistisk” är begreppet måhända inte särskilt mycket att tvista om. Men om begreppet ses som ett sätt att markera Centerpartiets tillhörighet till ett ”borgerligt block” står det i strid med Centerpartiets historiska roll som ett självständigt och ansvarstagande parti i politikens centrum. Det är nämligen just genom denna självständiga roll och vägran att låta sig cementeras in i ett tvåblockssystem som Bondeförbundet/Centerpartiet har fått den nyckelroll partiet haft i svensk politik under 1900-talet.

Det kan också tilläggas att borgerlighetsbegreppet från början har sitt ursprung hos städernas borgerskap, borgarna i den gamla ståndsriksdagen, medan Centerpartiets historiska rötter återfinns bland bönderna på landsbygden. För många står också begreppet ”borgare” för den ekonomiskt styrande överklassen, i motsatsställning till den breda allmänheten, ”folket”.

Även ur dessa historiska perspektiv är det alltså felaktigt att beteckna Centerpartiet som ett borgerligt parti. Den politiska bonderörelsen, som utvecklats till Centerpartiet, byggdes som en folklig rörelse underifrån, ofta i strid mot städernas ”borgare”.

Sammantaget är det inte konstigt att olusten inför begreppet ”borgerlig” har varit – och är – utbredd inom Bondeförbundet/Centerpartiet genom decennierna. I ett yttrande till årets centerstämma i Skövde gör centerns partistyrelse en strikt uppdelning mellan etikettering och politiskt samarbete:

Eventuella etiketter har inget att göra med möjligheterna till politisk samverkan. Samarbete formas utifrån politikens innehåll, och vad som är politiskt angeläget och parlamentariskt möjligt i olika tidsperioder.

Gott och väl, men varför överhuvudtaget använda en sakpolitiskt och känslomässigt illa passande etikett som ”borgerlig” om centerpolitiken? En etikett som dessutom riskerar att göra centerpolitiken otydlig och ge en illussion om motsättningar som inte finns. För min del anser jag att det borde vara närmast självklart att centerrörelsen använder egna, positiva, etiketter när man beskriver den egna politiken. Centerpartiet är ett grönt, decentralistiskt och ekohumanistiskt parti. Det är beteckningar som räcker långt på 2000-talet!

Rödön i augusti 2000

Håkan Larsson

Fortsätt läsa →

I samband med krisuppgörelsen 1933 underströk Axel Pehrsson-Bramstorp (affischen), liksom Per Albin Hansson, till sambandet mellan arbetarnöd och bondenöd. Bramstorp hänvisade också till den polske bondepartiledaren Witos som uttryckt sig på liknande sätt. Det fanns under mellankrigstiden kontakter mellan de agrardemokratiska partierna i Norden och Centraleuropa.

Texten har tidigare publicerats i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

De fyra närbesläktade bondepartierna i Norden arbetade under andra förutsättningar än systerpartierna i Central- och Östeuropa, där agrarianismen utvecklades. Den svenske statsvetaren och bondepolitikern Thore Petersson har understrukit att ett bondepartis värden som förenar bondeideologier oberoende av tid och rum. Som exempel nämner han jorden som en förmedlare av frihet och rättvisa, en stark fosterlandskärlek som samtidigt låter andra nationer vara i fred, och en stark betoning av andliga värden i förhållande till materiella (Petersson 1953).

Vi har inte fördjupat oss i vad som är gemensamma drag i alla bonde- och agrarpartier i Europa. Vi har valt att koncentrera oss på partier som har haft starkt stöd in respektive länders bondebefolkningar, som själva har uppfattat sig som besläktade med varandra och som utifrån detta har samarbetat. På så sätt begränsar vi oss till att behandla de agrardemokratiska partierna i Central- och Östeuropa samt de fyra nordiska centerpartiernas föregångare. Frågan som ska besvaras är följande:

Hur mycket av agrarianismen i Central- och Östeuropas värdegrund fanns också mellankrigstidens ledande bondepartier i Finland, Sverige, Norge och Island? Fortsätt läsa →