Kräv formellt undantag från euron

Att Sverige idag har en egen valuta ochSkärmavbild 2013-11-14 kl. 21.43.49 en självständig riksbank är i hög grad Centerpartiets förtjänst. Partiets ställningstagande för kronan i folkomröstningen 2003 hade stor betydelse för utgången. Därför finns det all anledning för centerpartister att med stolthet visa på hur förutseende partiet var genom ställningstagandet för tio år sedan.

Glädjande är mot denna bakgrund att Centerpartiet i förslaget till valplattform inför Europaparlamentsvalet den 25 maj nästa år slår fast att ”euron inte ska införas som valuta i Sverige”. (Valplattformen ska behandlas och antas vid partiets förtroenderåd den 22 november.)

Erfarenheterna sedan folkomröstningen visar att argumenten mot euron håller och har blivit ännu starkare.  När finanskrisen bröt ut 2008 hamnade eurozonen i en kris som den ännu inte hämtat sig från. Euron har visat sig splittra i stället för ena de europeiska länderna.  Enligt opinionsundersökningarna från SCB är över 80 procent av svenskarna idag motståndare till euron. Fortsätt läsa

Nej till Europas Förenta Stater

En del av förslaget till idéprogram som också måste skrivas om, men som inte uppmärksammats särskilt mycket, är skrivningarna om EU. Här har programgruppen närmast slagit knut på sig själva.

Först uttalar man mot ökad makt till centralmakten och byråkratin i Bryssel, vilket är positivt, varefter man föreslår att rådet och dagens Europaparlament ersätts av ett tvåkammarparlament och att kommissionsordföranden/presidenten väljs i allmänna val. Man verkar inte inse att dessa förslag innebär ett centraliserat statsbygge, ett Europas Förenta Stater. Just gruppens förslag är ju statsbyggarnas våta dröm.

Det finns inget stöd vare sig inom centerrörelsen eller bland allmänheten för att göra Sverige till en delstat i Europas Förenta Stater. Vi behöver ett nära samarbete i Europa, men det ska vara ett i huvudsak mellanstatligt samarbete mellan demokratier, ett Nationernas Europa. Dessutom borde det nordiska samarbetet – som har en stor framtidspotential – ha en självklar plats i ett centerprogram.

Jag är överens med Centerpartiets utrikespolitiska taleskvinna Kerstin Lundgren som på sin blogg bland annat skriver:

Att gå den väg programförslaget antyder skulle spränga EU och kanske även Centerpartiet är min bedömning.

Det mycket som måste skrivas om i det förslag till idéprogram som har presenterats för att det ska bli ett tydligt centergrönt framtidsprogram. I det arbetet får delen om Europa inte glömmas bort. Gör om – gör rätt!

Stor osäkerhet om eurons framtid

Under den gångna veckan har jag deltagit i en mycket intressant studieresa med riksbanksfullmäktige. Vi har bland annat besökt Europeiska Centralbanken (ECB) och Deutsche Bank i Frankfurt och Bank of England i London. En slutsats som jag kan dra är att osäkerheten om hur krisen inom eurozonen ska kunna undanröjas är stor även i samarbetets centrum, Frankfurt. (Bilden från träffen med ECB:s ledning. Från vänster: Peter Praet, ledamot i ECB:s direktion, och Vitor Constancio, vice ordförande i ECB.)

Klart är att ECB arbetar hårt för att hålla samman ECB och möta de enorma utmaningar den felkonstruerade valutaunionen kämpar med. Vilket än resultatet av ansträngningarna blir väntar år av problem för medborgarna i de berörda länderna – men även vi som har varit kloka nog att behålla våra egna valutor kommer självfallet i hög grad att påverkas. Att det är en stor fördel att vi har kronan kvar och en självständig riksbank som kan sätta en ränta anpassad till svensk ekonomi är jag lika övertygad om som någonsin. Våra argument mot en euroanslutning inför folkomröstningen 2003 har – tyvärr – visat sig ännu starkare än vad vi trodde. Fortsätt läsa

Ett samarbetande Norden i Europa och världen

Idag är osäkerheten stor om hur det europeiska samarbetet kommer att utvecklas. Från Bryssel kommer propåer om att den enda vägen är mer centralisering, att bygga en federation, ett Europas Förenta Stater. Denna inriktning har för närvarande en svag förankring bland medborgarna.

Det är hög tid att diskutera både hur vi vill ha det framtida samarbetet i Europa och pröva om det är läge för ett närmare samarbete i Norden (kartan).

Inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 arbetade jag aktivt på nej-sidan. Jag var inte – som vi utmålades av förespråkarna för medlemskap – motståndare till europeiskt samarbete, men såg redan då hur starka krafter arbetade för att skapa en alltmer centraliserad statsbildning. En utveckling som ja-sidan för övrigt gjorde vad man kunde för att förneka. Det var naturligtvis taktik, det gällde att inte oroa väljarna. Nästan hela etablissemanget argumenterade för unionsinträde och hade stora resurser till sitt förfogande. Ändå vann ja-sidan med en ganska knapp majoritet.

Min vision 1994 var ett starkt och nära samarbetande Norden, som i sin tur samverkade med EU utan att vara en del av unionen. De nordiska länderna kompletterar varandra på ett bra sätt och skulle tillsammans ha en stark röst både i Europa och globalt. Länderna står nära varandra kulturellt och historiskt – och det finns en folkligt förankrad nordism. Därför var jag övertygad om att ett samarbetande Norden skulle bli en positiv kraft både internt och i det internationella samarbetet. Fortsätt läsa

Den 14 september – ett intressant och viktigt datum

 

Dagens datum, den 14 september, är viktigt på flera sätt. För nio år sedan, den 14 september 2003 beslutade svenska folket att behålla kronan som valuta – och om två år, den 14 september 2014, väljer vi våra representanter till kommuner, landsting och riksdag för den kommande mandatperioden.

Centerpartiet spelade en nyckelroll för att väljarna tackade nej till euron 2003 och partiet kan spela en viktig roll i valet 2014. Agerandet får stor betydelse för om man kan leva upp till parollen ”Ett hållbart val”. 

Idag – den 14 september – är det exakt nio år sedan svenska folket med klar majoritet sa nej till att skrota kronan för euron. Trots ett enormt resursöverskott lyckades inte euroförespråkarna övertyga väljarna om att det var någon fördel med att överge den nationella valutan. Nio år senare är majoriteten för att behålla kronan ännu mycket större, kring 80 procent skulle rösta nej i en ny folkomröstning. Problemen med den felkonstruerade valutaunionen under de senaste åren har fått fler att komma till insikt.

Centerpartiet gjorde en mycket viktig insats i euroomröstningen 2003. Genom att partiet såg att valutaunionen var centralistisk och felkonstruerad valde man att aktivt ställa sig på nej-sidan. Jag deltog i arbetet inom nätverket Europa ja – euro nej, där Lena Ek var vice ordförande. Det kändes bra att kunna bidra till kampanjen och fantastiskt att vara en del av den segrande sidan i folkomröstningen. För den skull finns det självfallet inga skäl att glädjas över dagens eurokris. Hur krisen än kommer att utvecklas kommer det att finnas stora problem att övervinna, exempelvis i form av arbetslöshet och sociala problem i olika europeiska länder. Fortsätt läsa

Barrosos enda svar: mer union

Föga överraskande kommer EU-kommissionsordförande José Manuel Barroso med det vanliga svaret när unionen krisar, mer union. Nu förklarar Barroso att EU ”måste bli en federation” (Europaportalen). Han har bestämt svaret innan vare sig medborgarna eller regeringarna har fått diskutera frågan. Som Karin Pettersson skriver i Aftonbladet under rubriken Barroso har fått storhetsvansinne; ”han glömde bara en liten detalj: det där med demokrati”.

Kommissionsordförande Barroso vill uppenbarligen spela i samma klass som USA:s president och kallade sitt tal igår inför Europaparlamentet för ”State of the Union”. Han säger alltså att EU måste bli en federation med exempelvis gemensamma skatter. Det handlar om såväl en ekonomisk som politisk union, alltså i praktiken ett Europas Förenta Stater. Inför EU-valet 2014 ska kommissionen presentera en plan för hur detta ska gå till. Detta kräver förstås omfattande fördragsändringar.  Fortsätt läsa

Folket klokare än etablissemanget

För åtta år sedan valde en klar majoritet av svenskarna att behålla kronan som valuta. Trots att större delen av den politiska eliten med socialdemokrater och moderater i spetsen förklarade att Sverige skulle marginaliseras i Europa utan euron och trots att enorma resurser satsades på ett ja från storföretagens sida höll medborgarna huvudet kallt och röstade nej.

Vi som arbetade för ett nej till euron förklarades som mindre vetande. Det hjälpte inte att flera av landets främsta ekonomer – Nils Lundgren, Sören Wibe och Stefan de Vylder för att nämna några – med goda argument varnade för att ge upp kronan för euron.

När svenskarna den 14 september 2003 röstade nej till euron var upprördheten stor inom etablissemanget. Svenska Dagbladets krönikör Richard Swartz fick ett vredesutbrott och förklarade att ”underklassen vill inte ha med detta Europa att göra; inte folk på landet, de utan utbildning, de som lever på bidrag, inte ´nej-tanter, inte de offentliganställda. Det hjälpte inte att överklassen var för Europa, folk i stora städer, de som reser och far, akademiker, LO och industri, eliten i de etablerade partierna.” (SvD 24/9 2003).

Swartz frågade vidare ”vem kom på den dumma idén att folkomrösta om euron?” Han menade att ”alla kan begripa att det är en alldeles för komplicerad fråga för att kunna överlämnas till den direkta demokratin”. På DN:s  ledarsida förklarade Niklas Ekdal bittert att folkomröstningar var ”en del av ett politiskt systemfel”.  I stället efterlyste han ”professionell myndighetsutövning”. Fortsätt läsa

Sverige har inga skäl att ansluta sig till ”stabilitetsunionen”

För att utveckla samarbetet mellan de länder som har infört euron föreslog EU-toppmötet i förra veckan en ny ”europakt” eller ”stabilitetsunion”. Syftet är främst att skärpa budgetkontrollen och hindra att enskilda euroländer missköter sin ekonomi. I förlängningen innebär detta ytterligare ett steg i federal riktning – på tyska villkor.

Sverige har kvar sin valuta, kronan, ordning på sin ekonomi och ingen anledning att underordna sig denna europakt. I respekt för beslutet i folkomröstningen 2003 borde detta vara en självklarhet, särskilt som av allt att döma en mycket stor majoritet, 80 procent enligt SCB, motsätter sig en euroanslutning. Ledande folkpartister, Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson, gick emellertid omgående ut i Svenska Dagbladet och krävde en svensk anslutning till överenskommelsen. Det är minst sagt utmanande. För min del anser jag att det är hög tid att Centerpartiet, som aktivt bidrog till att nej-sidan segrade i folkomröstningen 2003, säger ifrån och klargör att partiet inte kan medverka till en anslutning till europakten. Däremot bör Sverige, via IMF, bidra till att ge lån till de skuldtyngda länderna – som vi brukar göra när länder kommer på obestånd.

I en klargörande artikel på söndagens DN debatt tillbakavisar docenten i statskunskap Daniel Naurin folkpartisternas påståenden om att Sverige skulle hamna ”utanför” om vi inte ansluter oss till europakten. Vi har valt att stå utanför euron och kan inte tappa ett inflytande vi inte har. Tvärtom visar Naurin att forskningen har klargjort att det faktum att Sverige, Danmark och Storbritannien har kvar sina nationella valutor inte har inneburit minskat inflytande. Sverige och Danmark tillhör tvärtom de länder som har större inflytande än vad de borde ha i förhållande till sin storlek. Fortsätt läsa

Mer makt till Bryssel – nej tack!

JoschkaTysklands tidigare utrikesminister, miljöpartisten Joschka Fischer, darrar inte på manchetten. Låt oss tala klarspråk, skriver han i en krönika i Dagens Nyheter:

Ingenting annat än ett Europas Förenta Stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen.

EU-eliten hoppas alltså att kunna använda den allt djupare skuldkrisen till att åstadkomma det de inte har lyckats med på demokratisk väg, nämligen att centralisera allt mer makt till EU-institutionerna i Bryssel, att bygga ett Europas Förenta Stater. Utan att vara konspiratorisk kan man till och med befara att man har planerat att använda sig av en kommande eurokris för att tvinga fram det statsbygge medborgarna är emot. Förre ordföranden i EU-kommissionen Romano Prodi skrev öppet om detta i en krönika i Financial Times i maj förra året:

When the euro was born everyone knew that sooner or later a crisis would occur. It was inevitable that, for such a bold and unprecedented project, in some countries (even the most virtuous ones), mistakes would be made and unforeseeable events occur.

Och vid en kris kan EU gå framåt, menade Prodi, liksom nu Fischer. I praktiken handlar det då om att flytta mer makt från medlemsstaterna till Bryssel. Det är en utveckling som majoriteten av medborgarna i Europa definitivt inte önskar, men som EU-eliten ändå hoppas kunna driva fram i en krissituation.

Fortsätt läsa

Greklands kris är eurons kris

(Inlägg, publicerat i Länstidningen den 29 juni 2011)

Den ekonomiska och politiska krisen i Grekland fördjupas. Mycket tyder på att landet är på väg mot ett ekonomiskt sammanbrott. EU och IMF har ingen annan medicin att erbjuda än nedskärningar, utförsäljningar och höjda skatter, vilket orsakar medborgarnas raseri.

Den grekiska tragedin förvånar inte. Landet tog sig in i Euroland med hjälp av manipulerade och förskönande siffror om läget i ekonomin. Utbredd korruption och en illa fungerande, alltför stor, statsapparat har gjort läget än värre. Fortsätt läsa