”Hur sjutton ska en borgerlig EU-skeptiker rösta?”

Det är Nils Lundgren och Eva Nisser som ställer frågan i Svenska Dagbladet. De ger också svaret; kryssa en EU-kritiker på något av allianspartiernas listor. Nils och Eva har också sammanställt en lista på lämpliga EU-kritiska kryssobjekt. Det finns också en intressant enkätundersökning av riksdagskandidaterna, som kan läsas på www.eurofraganivalet.blogspot.com.

Jag är själv EU-kritiker och naturligtvis glad över att finnas med på listan. Vi vet ju att främst Folkpartiet agerar för att driva fram en ny folkomröstning om krona eller euro och då är det förstås mycket viktigt att det finns tydliga och konsekventa EMU-motståndare i Sveriges riksdag. Det är något att tänka på innan man går till valurnan.

För min del ser jag för närvarande ingen som helst anledning att ta upp eurofrågan. Utvecklingen sedan folkomröstningen 2003 har visat på värdet att ha en egen valuta och en riksbank som kan sätta en ränta som är anpassad till svensk ekonomi. Medan euron är i djup kris har Sverige den starkaste ekonomin inom EU. Att det i detta läge ändå finns röster som vill skrota kronan är svårbegripligt. Likaså är det obegripligt att den så viktiga eurofrågan överhuvudtaget knappast märks i valrörelsen – hittills.

Nils Lundgren väljer Centerpartiet

Problem! Alla borgerliga partier säger ja och amen till att flytta makten från svenska folket till Bryssel. Jag säger nej. Därför röstar jag på Centerpartiet som sa nej till euron och kryssar för Per Lodenius, som står tvåa på valsedeln i min valkrets och tycks ha en sund, folklig skepsis mot Bryssel.

Nils Lundgren, nationalekonom och tidigare EU-parlamentariker, i tidskriften Neo

”Kronan hyllas i utlandet”

Den svenska kronan stärks kronai förhållande till euron. Wall Street Journal hävdar till och med att kronan hör till Europas starkaste valutor. Kronan är alternativet till euron, skriver den inflytelserika tidningen. ”Kronan hyllas i utlandet”, konstaterar DN.

Att Sverige idag har förhållandevis sunda statsfinanser beror naturligtvis på att regeringen har hanterat finanskrisen på ett bra sätt, men det beror också på att vi har kvar en egen valuta och en riksbank som kan sätta en ränta som är anpassad till svensk ekonomi.

Eurokrisen visar med all tydlighet på föredelarna med att ha en egen valuta. Svenska folket fattade ett klokt beslut i folkomröstningen 2003. Inte bara utlandet utan även vi själva har anledning att ”hylla” kronan.

Löjligt och desperat

Jag är inte särskilt entusiastisk över dagens hårda, närmast cementerade, tvåblockspolitik. I stället för att de olika partierna talar om hur man vill utveckla och förändra samhället handlar politiken allt mer om vilket regeringsalternativ/block som kan bjuda över det andra inför valet. Nyanser och skillnader mellan partierna tonas ned – till nackdel för väljarna och demokratin. Nu är det tydligen maktspel mellan blocken som det handlar om.

Ett löjligt och närmast desperat exempel på detta är de rödgrönas utspel idag om att de kommer att satsa mer på välfärden än alliansen vad än regeringspartierna föreslår. I stället för att diskutera i sak kommer Sahlin, Wetterstrand/Eriksson och Ohly med överbud. Jag tror dock att väljarna är kloka nog att genomskåda dylika skenmanövrer.

Grekland tvingas lämna euron

Krugman

Greklands enda framkomliga väg är att devalvera – vilket innebär att landet måste lämna euron. Den som hävdar detta är inte vem som helst utan ekonomipristagaren Paul Krugman. Han utvecklar sina synpunkter i sin blogg hos New York Times.

Jag tror att Krugman har rätt. Det går inte att upprätthålla en konstruerad valutaunion, där de ingående länderna har helt olika ekonomisk situation. Tyskland kommer inte att vilja betala kostnaderna för Grekland och övriga PIIGS-länder. Därför kommer det ena landet efter det andra förmodligen att tvingas lämna den gemensamma valutan. Grekland står först på tur.

Vi i Sverige kommer naturligtvis att påverkas av konvulsionerna inom Euroland. Men vi ska vara oerhört tacksamma för att de svenska väljarna i folkomröstningen 2003 valde att behålla vår krona. Den är guld värd i dessa dagar.

Noll intresse för euron

Eurokramarna har det inte lätt just nu. Vid årsskiftet införde Sollentuna euron som parallellvaluta. Intresset från allmänhet och företag är emellertid noll, enligt VA.

Vi har all anledning att tacka majoriteten av de svenska väljarna att de var så kloka att de beslutade att Sverige ska ha en egen valuta och en självständig riksbank i folkomröstningen 2003. Hade Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund fått bestämma hade vi också varit instängda i Euroland och haft en Frankfurtstyrd valuta.

Glädjande starkt stöd för kronan

Svenska folket har tagit starkt intryck av de svåra problemen inom Euroland. Greklands djupa kris är bara toppen på isberget. Svenskarna är glada över att de i folkomröstningen 2003 valde att behålla en egen valuta, kronan, och en självständig riksbank.

Att det är så framgår med all tydlighet av SCB:s undersökning av eurosympatierna. Av undersökningen framgår att sympatierna för den Frankfurtstyrda valutan kraftigt har minskat. I maj 2010 är 60 procent motståndare till att skrota kronan, 27,8 procent kramar fortfarande euron, medan 12,2 procent inte vet hur de skulle rösta.

Till och med bland Jan Björklunds och Carl B Hamiltons folkpartister är motståndarna till euron fler än anhängarna. Ändå fortsätter säkerligen Björklund och Hamilton sin propaganda för att byta valuta.

Centerpartiet valde att stå på nejsidan i folkomröstningen om euron 2003 – och utvecklingen sedan dess har visat att det var ett helt riktigt ställningstagande. Idag är en stark majoritet bland centerväljarna motståndare till euron. Jag tycker att Centerpartiet nu bör agera tydligt för att visa på att kronan tjänar Sverige väl – även framöver.

Intressant utspel från Odell

Kommun- och finansminister Mats Odell har, enligt Norrbottens-Kuriren, gjort ett intressant utspel i helgen. Det positiva med utspelet är att norra Sverige ska få del av de värden vattenkraften genererar. Det negativa är att Odell, en gång vice ordförande för Folkkampanjen mot kärnkraft, betecknar kärnkraft som ”grön energi”. På den punkten är han helt ute och cyklar.

Jag tycker att det är positivt att en minister lyfter frågan om återbäring på vattenkraften, men det är förstås inte Odells egen idé som han påstår. I mer än tio år har Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV) arbetat för just detta. I riksdagen har Centerpartiet, Odells Kristdemokrater, Miljöpartiet och Vänsterpartiet varit positiva till tanken på att de bygder och kommuner som släppt till sina forsar också ska få en rättmätig del av de värden som genereras lokalt. Norge visar att detta är ett effektivt och bra sätt att motverka regional klyvning.

Hursomhelst hoppas jag att utspelet kan medverka till att föra upp frågan om hur de stora värden som det strömmande vattnet generar ska fördelas. Från FSV har vi föreslagit att minst hälften av den fastighetsskatt som staten tar in på vattenkraftsanläggningar, i år 2.9 miljarder kronor, går till de kommuner och regioner där vattenkraften finns.