Historia är intressant och viktigt

I mina studier av IMG_3035Bondeförbundets (Centerpartiets) historia hittade jag en liten skrift – De idélösas samfund – utgiven av SSU:s förlag Frihet 1931. Hela skriften går ut på att förtala Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU, dagens CUF) och Bondeförbundet, som påstås sakna alla idéer och vara helt ointresserade av att lösa samhällsproblemen. ”Den ungdom, som vill finna ett ideal att kämpa för, som vill söka en uppgift för sin längdan efter ett bättre samhälle – den ungdomen måste inom Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund känna sig hopplöst ensam och övergiven”, skriver författaren.

Den som läser skriften lite närmare kan dock snart konstatera att den verkliga orsaken till SSU:s nidskrift är att SLU inte bara attraherade bondeungdom utan också i allt högre grad unga lantarbetare, en grupp som Socialdemokraterna ansåg sig ha monopol på. Detta var ju en tid då SLU breddades och växte fram som en gigantisk folkrörelse på den svenska landsbygden. Fortsätt läsa

Centerhistoria 38: Inlåsning i högerblocket riskerar att kväva Centerpartiet

Centerpartiet i Sverige har mycket att lära av sina centergröna systerpartier för att återvinna styrka bland väljarna. Om detta skriver jag i ett inlägg som publicerats på Newsmill (5 maj 2013).

Centerpartiet har genom decennierna kunnat påverka den politiska utvecklingen i Sverige från en självständig mittenposition. Det bör vara utgångspunkten även idag. Inlåsning i ett högerblock riskerar att kväva partiet.

Nyligen blev det isländska Centerpartiet (Framsóknarflokkurinn) större än på decennier i valet till det isländska alltinget med nästan 25 procent av rösterna. Enligt de senaste opinionsundersökningarna i Finland har Centerpartiet (Suomen Keskusta) under sin nye ledare Juha Sipilä återtaget positionen som landets största parti med nästan 20 procent av väljarnas stöd. Det går alltså riktigt bra för flera av de nordiska centerpartierna just nu. Hur det går för norska Senterpartiet  – som likt svenska Centerpartiet sitter i regeringsställning – i höstens stortingsval återstår att se.

Fortsätt läsa

Centerhistoria 37: Den egna idégrunden gör Centerpartiet intressant

Den här artikeln har jag skrivit för att markera vikten av att Centerpartiet slår vakt om sin egen gröna – ekohumanistiska – identitet. Min uppfattning är att det är viktigt att ekohumanismen som beteckning på centerideologin. Centerpartiet står för en egen idétradition i svensk politik – och det är en tillgång vi bör vara stolta över.

Texten har även publicerats på Newsmill.

Även i partistyrelsens förslag till nytt idéprogramför Centerpartiet används beteckningen ”liberal” för partiets politik. Nu slås emellertid tydligt fast att partiets liberalism är ”social, decentralistisk och grön”, vilket är en förbättring jämfört med den nyliberala ton som präglade idégruppens förslag före jul.

Visst kan man med fog hävda att det har funnits en socialliberal kärna i Bondeförbundets/Centerpartiets politik under partiets hela historia. Frihet har kombinerats med rättvisa och samarbete. Däremot har partiet aldrig betecknat sig som liberalt i sina program, förrän i det nu aktuella förslaget till idéprogram. I stället har partiet varit mån om att använda egna begrepp, i de senaste programmen ”ekohumanism”. Fortsätt läsa

Centerhistoria 36: Hämta näring från de gröna rötterna – och förnya samtidigt partiet!

Förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet har lett till en intensiv diskussion inom och utom centerrörelsen. Ska partiet bli mer utpräglat liberalt eller ska partiet utveckla sin politik och ideologi utifrån sin egen unika centergröna idégrund? 

Jag förespråkar den senare vägen och visar i den här texten hur centerideologin har utvecklats sedan Bondeförbundets grundande för ett sekel sedan. De närmaste månaderna kan bli avgörande för vilken väg Centerpartiet väljer inför framtiden, i första hand inför valet 2014.

—————–

Jag är INTE nyliberal.

I ett nyliberalt samhälle är skolan, vården och omsorgen upp till människorna själva. Nattväktarstaten ska garantera människor säkerhet, men inte så mycket mer. Det är oerhört långt ifrån vad något etablerat parti i Sverige ställer sig bakom.

Annie Lööf var välgörande tydlig i sitt avståndstagande från nyliberalismen i sitt tal inför närmare 600 centergröna kommun- och landstingspolitiker i Örebro i förra veckan. Om partistyrelsen i övrigt är överens med partiordföranden, vilket det mesta tyder på, bör det inte bara innebära att de mest ultraliberala skrivningarna i det omdiskuterade förslaget till nytt idéprogram tas bort utan att hela det program som extrastämman i slutet av mars ska behandla får en mer varm och centergrön ton. I så fall kan det ändå på sikt komma något gott ut av den intensiva diskussionen de senaste veckorna. Fortsätt läsa

Centerhistoria 35: Centerpartiet in i Allians för Sverige

Valet 2002 blev en framgång för Centerpartiet. Efter några år med svaga och nedåtgående opinionssiffror ökade partiets stöd något. Den nya partiordföranden Maud Olofssons tal om att bekämpa ”den regionala och sociala klyvningen” vann gehör. (Bilden till höger)

För att utmana den trötta socialdemokratin om regeringsmakten tog Maud Olofsson 2004 initiativ till Allians för Sverige, ett samarbete som två år senare tog över regeringsmakten. Detta gav Centerpartiet möjligheter att direkt påverka politiken. Samtidigt har Moderaterna fått en dominerande roll inom Alliansen, inte minst på Centerpartiets bekostnad.

Snart sju år senare befinner sig Centerpartiet i ett avgörande läge. Partiet har bytt ordförande till Annie Lööf, men opinionsläget är mycket svagt. Frågan för framtiden är vilken väg Centerpartiet väljer inför valet 2014. Ska partiet vara ett liberalt parti bland andra eller ett tydligt grönt och decentralistiskt alternativ?

Efter partiledarskiftet 2001 fick Centerpartiet ny energi. Valrörelsen 2002 blev offensiv och nedgången bröts, åtminstone tillfälligt. Jämfört med valet fyra år tidigare ökade Centerpartiet med 1,1 procent till 6,1 procent. En viktig orsak var att nya partiordföranden Maud Olofsson tydligt slog fast att Centerpartiet bekämpade ”den sociala och regionala klyvningen” av landet. Väljarna kände igen partiet och fler valde att lägga sin röst på det gröna partiet. Fortsätt läsa

Centerhistoria 34: Idéutveckling under två decennier

 

Det har utan tvekan hänt mycket inom Centerpartiet de senaste decennierna, inte minst idémässigt. Klart är att de uttalat liberala inslagen i partiets politik har blivit tydligare, inte minst genom inflytande från den marknadsliberala tankesmedjan Timbro. Jag har följt denna utveckling genom åren och vill här ge min bild. Det är inte minst viktigt när partiet nu står inför ett vägval; ska Centerpartiet även fortsättningsvis vara ett tydligt grönt och decentralistiskt – ekohumanistiskt – parti eller ska partiets politik bli mer uttalat (ny)liberalt? En diskussion som drivits till sin spets genom det framlagda förslaget till nytt idéprogram.

Efter valet 1994, då Socialdemokraterna återkom i regeringsställning, startades ett nätverk för unga borgerliga politiker. Initiativtagare var moderatriksdagsmannen Ulf Kristersson (numera socialförsäkringsminister) och Stockholmscenterns ordförande Michael Arthursson (numera Centerpartiets partisekreterare). Syftet var att bygga nätverk och stärka samarbetet mellan yngre politiker i de icke-socialistiska partierna.

Nätverket var knutet till den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, som sedan slutet av 1970-talet arbetade aktivt med opinionsbildning och för att, som inititativtagaren Sture Eskilsson (SAF:s informationschef) sa, ”vinna debatten”, det vill säga opinionen. Vid Timbro, som finansierades av Näringslivets fond (numera Stiftelsen Fritt Näringsliv), fick unga lovande personer från olika partier anställning. Det gällde även centerpartister. Centerpartiet hade dittills hållit distans till storkapitalet och dess organisationer, men i mitten av 1990-talet förändrades denna inställning hos en del av rörelsen. Fortsätt läsa

Centerhistoria 33: En självständig centerrörelse

Ledare i Östersunds-Posten den 11 januari 1996

I dagens läge är det lätt att glömma det viktiga rödgröna samarbetet mellan Centerpartiet och Social-demokraterna för att få ordning på statens finanser mellan 1995 och 1998. Det är i hög grad tack vare detta samarbete som Sverige idag har god ordning på finanserna. Den här ledaren skrev jag i januari 1996 då samarbetet hade kommit igång på allvar.

Inom centerrörelsen har blockpolitiken aldrig varit någon älskad företeelse. Som grönt parti i politikens mittfält har centern under hela sin historia varit inriktad på att nå resultat – och då får inga konstlade blockeringar ligga i vägen.

Under de senaste decennierna har det emellertid höjts kritiska röster som har menat att centern blivit alltför inordnat i ett moderatlett borgerligt block. Särskilt ungdomsförbundet, CUF, har genom åren kritiserat blocktänkandet och högersamarbetet hårt. Fortsätt läsa

Centerhistoria 32: Budgetsanering och partiledarskifte

Vid valet 1994 återkom Socialdemokraterna som regeringsparti. Under de närmaste åren samarbetade Centerpartiet med regeringen om att sanera statsfinanserna. Det var ett tufft men viktigt arbete, som partiet i efterhand har all anledning att vara stolt över.

Under det rödgröna samarbetet om att få ordning på ekonomin var Olof Johansson Centerpartiet ordförande. Inför valet 1998 efterträddes han av Lennart Daléus (bilden), som när han valdes vid stämman i Sunne lanserade begreppet Den nya mitten.

Valet 1994 innebar att Socialdemokraternaåterkom i regeringsställning med Ingvar Carlsson som statsminister. Ny finansminister blev Göran Persson. Mycket återstod fortfarande att göra när det gällde att sanera statens ekonomi. Skuldkrisen i ekonomin var ännu inte övervunnen.

Centerpartiet med Olof Johansson i ledningen var berett att ta ansvar för landet och inledde förhandlingar med regeringen. I de förhandlingar som följde kom även gruppledaren i riksdagen Per-Ola Eriksson att spela en central roll. Resultatet blev att Socialdemokraterna och Centerpartiet våren 1995 inledde ett nära ekonomiskt-politiskt samarbete för att få bort budgetunderskotten och därmed ordning på statsfinanserna. Det var ett tufft men viktigt arbete. Fortsätt läsa

Centerhistoria 31: Ny regeringssamverkan och EG-oro

Efter valet 1991 inträdde Centerpartiet åter i regeringen, som nu leddes av den nye moderatledaren Carl Bildt. Mandatperioden kom att präglas dels av ekonomisk kris, dels av diskussionen om huruvida Sverige skulle söka om inträde i EG eller inte. Centerrörelsen var, liksom opinionen i övrigt, starkt delad i frågan.

Bilden: Centerledaren Olof Johansson utfrågas på CUF-stämman 1994 av journalisterna Håkan Larsson, Östersunds-Posten och Anders Ljunggren, Laholms tidning. Båda tidigare i ledningen för ungdomsförbundet CUF.

Kring 1990 rådde växande oro i ekonominoch därmed även i samhällsdebatten. Trots högkonjunktur var statsfinanserna i oordning. Hushållen skuldsatte sig i många fall över öronen genom att ta ”billiga” bostadslån och konsumera med hjälp av de allt mer spridda kreditkorten. Bakgrunden var att kreditmarknaden hade avreglerats och politiken visste ännu inte hur situationen skulle hanteras. Grunden för den ekonomiska krisen några år senare var lagd.

Den socialdemokratiska minoritetsregeringen vände sig nu åt olika håll för att få majoritet för olika förslag och reformer. Även internt inom Ingvar Carlssons regering fanns tydliga spänningar, inte minst mellan Carlsson och finansministern Kjell Olof Feldt. I februari 1990 avgick regeringen sedan arbetsmarknadsministern Mona Sahlin föreslagit lönestopp och strejkförbud. Ett rosornas krig blossade upp. Fortsätt läsa

Centerhistoria 30: En brytningstid i parti och samhälle

1980-talet var en omvälvande tid i det svenska samhället, men också inom centerrörelsen. Thorbjörn Fälldin lämnade partiordförandeposten och följdes först av Karin Söder och därefter av Olof Johansson.

Miljö- och energifrågorna var viktiga, men även sociala frågor lyftes fram. En viktig fråga, där Centerpartiet vann framgång, var att matmomsen sänktes från 25 till 12 procent. På affischen vice partiordföranden Görel Thurdin med matkasse och krav på halverad matmoms.

I slutet av 1985 informerade valberedningensordförande Inge Pettersson Thorbjörn Fälldin om att man inte tänkte föreslå att han skulle omväljas som partiordförande vid stämman året därpå. Fälldin reagerade direkt, sammankallade en presskonferens och förklarade att han omgående lämnade sin post. Det var knappast vad valberedningen hade tänkt sig.

Förste vice ordföranden Karin Söder trädde in som tillförordnad ordförande, ett val som konfirmerades av partistämman i juni 1986. Därmed blev Karin Söder, som tidigare varit den första kvinnliga utrikesministern, också den första kvinnliga partiledaren i Sverige. Redan året därpå tvingades hon emellertid att lämna partiordförandeposten på grund av sjukdom. Hon efterträddes då av vice partiordföranden Olof Johansson. Fortsätt läsa