Kategoriarkiv: Centerhistoria

Centerhistoria 7: Bonden som ledde det nya Polen

Vad många inte känner till är att Bondeförbundet/Centerpartiet är en del av en internationell rörelse av agrardemokratiska partier. Under åren kring sekelskiftet 1900 grundades agrarpartier/bondepartier såväl i Centraleuropa som i Norden. Under mellankrigstiden samarbetade dessa partier i Gröna Internationalen med gröna fanor och fyrklövrar som symboler.

Tillsammans med Kjell Dahle, norsk statsvetare och tidigare partisekreterare i Senterpartiet, har jag skrivit en bok om de agrardemokratiska partierna, Annerledes-Europa. Boken är ännu så länge enbart utgiven på norska. (Du kan beställa den här.) Här publicerar jag en text på svenska om den polske bondeledaren Wincenty Witos (bilden) som ingår i boken, en viktig pionjär i den agrardemokratiska rörelsen.

Det är fascinerande att besöka Witosmuséeti Wierzchoslawice utanför Tarnow i södra Polen. I detta enkla hus i bondbyn bodde en gång Polens premiärminister och bondeledare Wincenty Witos (1874-1945). En del av rummen ser ut ungefär som när Witos avled 1945, i andra finns hundraåriga gröna fanor med fyrklövrar och andra minnen från den polska bonderörelsens historia. Här känner man verkligen historiens vingslag…

Dagens polska folkrörelseparti PSL (ofta kallat bondepartiet), som sitter i Polens regering, är världens äldsta gröna centerparti. Witos hyllas än i denna dag som en mycket viktig föregångare av PSL – och det på goda grunder. Läs mer

Centerhistoria 6: Decentralisering och miljökamp

Efter ”partireformationen” i slutet av 1950-talet växte Centerpartiet under två decennier val efter val. Partiet blev starkare såväl bland sina traditionella kärngrupper på landsbygden som bland nya grupper i städerna.

Allt fler väljare attraherades av ett parti som offensivt arbetade för att hela landet ska leva och som tog ledningen i miljöarbetet. Partiordföranden Gunnar Hedlund (bilden) var i många frågor radikal och pådrivande.

Hela 1960-talet var en tid av stark framgång för det pånyttfödda Centerpartiet. Partiledaren Gunnar Hedlund blev en slagkraftig politisk stjärna och partisekreteraren Gustaf Jonnergård utvecklade centeridéerna och fördjupade centerideologin. Väljare strömmade till från olika håll.

Den socialdemokratiska regeringens centralistiska flyttlasspolitik gjorde att Centerpartiet blev en allt hårdare kritiker av den tidigare koalitionsbroderns politik. Människor kom i kläm när de tvingades lämna sina hembygder för jobb i de större städerna. Landsbygdens avfolkning blev ett allvarligt problem. Centerpartiet utvecklade därför den egna decentraliserings- och lokaliseringspolitiken som motvikt till centraliseringspolitiken. Läs mer

Centerhistoria 5: Partireformationen

 

Söndagens text handlar den omfattande ”partireformation” som Bondeförbundet/Centerpartiet genomförde under 1950-talet. Partiet utvecklade sin politik, bytte namn och breddades kraftigt organisatoriskt. Centerpartiet blev intressant för fler väljare, både på landsbygden och i städerna. Mellan 1956 och 1973 växte partiet kraftigt i varje val.

Världsmästartecknaren EWK visar med en av sina berömda teckningar hur ett ganska trött Bondeförbund bytte namn, utvecklade sin politik – och kom ut som ett intressant och offensivt Centerpartiet.

Efter andra världskriget minskade bondebefolkningen allt snabbare i takt med jordbrukets rationalisering. Valet 1948 innebar minskande stöd för Bondeförbundet och en diskussion om hur partiet skulle breddas ideologiskt och organisatoriskt startade. Partiets kärngrupp, bönderna, minskade i antal och en allt större del av medlemmarna i det organisatoriskt gigantiska ungdomsförbundet SLU hade inte längre någon direkt anknytning till modernäringen utan var arbetare, småföretagare eller akademiker.

Så vad göra för att alla skulle känna sig hemma i partiet? När stödet för Bondeförbundet fortsatte att sjunka och vid valet 1956 föll under tio procent upplevdes läget som allt mer akut. Såväl partiledningen – ordföranden Gunnar Hedlund, viceordföranden Lars Eliasson och partisekreteraren Gustaf Jonnergård – som ungdomsförbundet SLU, med ordföranden Johannes Antonsson i spetsen, insåg att det var hög tid att på allvar förnya och bredda det lite trötta partiet. Läs mer

Centerhistoria 4: Den tredje vägen

 

Bondeförbundet intog tidigt en centerposition i svensk politik. I början av 1940-talet tog ungdomsförbundet SLU initiativ till en ideologisk diskussion om ”den tredje vägen”. Inspiration till diskussionen kom från systerpartiet i Finland och centerideologen Santeri Alkio (frimärket på bilden). Tredjevägsdebatten fick stor betydelse för Bondeförbundets/Centerpartiets fortsatta utveckling.

Bondeförbundet hade tidigt intagit en mittenposition i svensk politik, men det var först i början av 1940-talet som positionen blev föremål för en omfattande och bred  idédebatt. Inspirationen kom från det finländska systerpartiet, agrarerna, med vilka främst ungdomsförbundet SLU inledde ett nära samarbete i slutet av 1930-talet. SLU stödde bland annat uppbyggandet av agrarernas ungdomsförbund, MNL (nuvarande NKL).

Den finländske partiveteranen Santeri Alkio betecknade redan 1908 agrarförbundet som ”ett reformvänligt centerparti”. Han förklarade i ett berömt uttalande att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Svenska SLU:are som riksombudsmannen Gunnar Ericsson och förbundssekreteraren Lars Eliasson inspirerades av partivännerna i Finland under sina många besök där under andra världskriget. SLU, med Eliasson som pådrivande kraft, lanserade i början av 1940-talet ”den tredje vägens politik” som beteckning för bondeförbundets självständiga mittenståndpunkt mellan socialism och låt-gå-liberalism. Begreppet var inspirerat från Alkios bevingade ord. Läs mer

Centerhistoria 3: Bonderomantik och rasbiologi

Under 1920- och 1930-talen fanns en romantisk bild av den svenske bonden inom Bondeförbundet. Det var bönderna som förde Engelbreckts frihetskamp på 1400-talet vidare in i vår tid (se bilden).

Samtidigt fanns ett utbrett rasbiologiskt tänkande i hela det svenska samhället. Men det är fel att, som en del kritiker under senare år, hävda att Bondeförbundet var ”brunare” än andra partier vid denna tid. Riksdagen inrättade i total enighet över partigränserna, ett statligt, rasbiologiskt institut i Uppsala. En verksamhet som becknades som vetenskap och fick stor betydelse för samhällsdebatten.

Kring sekelskiftet 1900 blomstrade nationalromantiken och nationalismen runt om i Europa. Varje stat med självaktning arbetade hårt för att stärka den egna identiteten genom att understryka de nationella kulturella traditionerna och lärde ut en mer eller mindre tillrättalagd historia. I vårt land gällde det att sätta Sverige och svenskarna i centrum, att i alla sammanhang lyfta fram ”svenskheten”. Naturen fick dessutom en viktig roll i svenska självbilden.

Till en början hade nationalismen en progressiv inriktning, den så kallade nationalliberalismen. Målsättningen var att samla nationen och bygga ett demokratiskt samhälle i en gemensam nationalstat, där alla var delaktiga. I denna anda genomfördes omfattande liberala reformer mellan 1850 och 1870, då grunden för ett sekel av svensk framgång lades. Ännu återstod dock många reformer, inte minst att införa allmän rösträtt. Fortfarande ställdes stora grupper utanför möjligheten att rösta i allmänna val, eftersom de inte hade tillräckligt stora inkomster eller ägde tillräckligt mycket. Den senare alltmer konservative författaren Verner von Heidenstam propagerade i fosterländsk anda för allmän rösträtt när han skrev de bekanta stroferna:

De är skam, det är fläck på Sveriges banér,

att medborgarrätt heter pengar. Läs mer

Centerhistoria 2: Folkrörelsebygge och konsolidering

Under 1920-talet växte Bondeförbundet kraftigt organisatoriskt. I så gott som varenda socken startade partiet och ungdomsförbundet SLU lokalavdelningar. Bilden: Rikstinget vid Alvastra 1934. Nu kunde rörelsen mobilisera många tusen aktiva till sina stämmor.

Efter sammanslagningen av de båda bondepartierna – Bondeförbundet och Jordbrukarnas Riksförbund – 1921 följde en tid av organisationsbygge och konsolidering. Stödet i valen låg under det kommande decenniet kring tio procent, men organisatoriskt utvecklades den politiska bonderörelsen hela tiden.

Huvudinriktningen för Bondeförbundets politik var rättvisa åt landsbygden. Partiet markerade vid stämman 1923 att man inte bara arbetade för bönderna utan för alla som levde och verkade på landsbygden. Partiet breddades. Stadgarnas första paragraf ändrades till följande formulering:

Bondeförbundet är en sammanslutning av Sveriges landsbygdsbefolkning, som avser att främja dess sociala, ekonomiska och kulturella intressen samt verka för en sådan politisk utveckling som är för landet gagnelig. Läs mer

Centerhistoria 1: Det började med en tidning

Jag har länge intresserat mig för Bondeförbundets/Centerpartiets historia och skrivit en hel del genom åren. Framöver kommer jag att publicera texter med detta ämna här på hemsidan. Den första kommer här:

Under det första decenniet efter sekelskiftet 1900 ökade frustrationen bland Sveriges bönder. Trots att bönderna fortfarande utgjorde den i särklass största samhällsgruppen upplevde de att deras politiska inflytande minskade. Lantmannapartiet, som var starkt under några decennier efter representationsreformen 1866, var nu i upplösning och allt mer lierat med industrihögern. Många bönder hade också engagerat sig i de liberala och frisinnade partierna, men dessa partier dominerades av ”stadsradikaler”. Inte heller den framväxande socialdemokratin upplevdes som något alternativ för modernäringens utövare.

Västgötabonden Carl Berglund (bilden) på Gimmene gård utanför Falköping hörde till dem som upplevde splittringen i ”högerbönder” och mer liberala ”vänsterbönder” som ett stort problem. Själv hade han under några år representerat de frisinnade i landstinget i Skaraborgs län, men kommit fram till att det bästa vore att samla bönderna i ett parti. I den ”bondepolitik” som Berglund agiterade för fanns en dos romantik. Bönderna och landsbygden representerade viktiga samhällsvärden och måste därför ha en egen stark politisk representation. Jordbrukarna var ”landets kärna och märg”, som Bondeförbundet kan komma att understryka under decennier framöver. Läs mer

Lyssna till Görel Thurdin!

Just nu pågår något av mediadrev mot Annie Lööf, Centerpartiets ordförande sedan förra året. Partiets djupgående problem handlar emellertid inte i första hand om personfrågor – Annie gör så gott hon kan – utan mer om att partiet har klara identitetsproblem. Jag anser för min del att partiet måste finna tillbaka till sina gröna, decentralistiska rötter för att offensivt kunna gå framåt och åter växa sig starkt.

Den uppfattningen är jag inte ensam om. Görel Thurdin, miljöminister och vice partiordförande under 1990-talet har författat en intressant artikel som inlägg i Centerpartiets framtidsdiskussion, där hon uppmanar partiet att göra en ”u-sväng”. Hon menar att Centerpartiet ”behöver möta sin historia igen och fundera över vilka grundläggande värderingar det var som gjorde att partiet växte”. Det är lätt att instämma; den som inte är tryggt förankrad i sina rötter har svårt att möta framtiden på ett framgångsrikt sätt.

”Centerpartiet behöver ingen liberaliseringsvåg”, skriver Thurdin. ”Vi har varit frihetsälskande och det behöver inte alls jämställas med liberal. Frihet får ingen utan trygghet. Frihet för individen existerar inte för otrygga människor.” Läs mer

Aktuella böcker om den gröna centerhistorien

Det känns bra att de två bokprojekt jag har varit engagerad i de senaste åren nu har resulterat i konkret form. Särskilt som böckerna känns mycket bra.

Kjell Dahle och jag har under flera år samlat material om de gröna agrarpartierna/centerpartierna i Europa. Inspirationen fick vi från Thore Petersson, som 1951 skrev en artikelserie om de här partierna i Politisk tidskrift. Kjell och jag träffade Thore för några år sedan och han har därefter följt vårt bokprojekt. Tyvärr fick Thore inte uppleva när Annerledes-Europa (Pax forlag) kom ut inför norska Senterpartiets 90-årsjubileum för lite mer än en månad sedan. Han avled i somras, 93 år gammal.

Annerledes-Europa sätter in de nordiska centerpartierna i ett europeiskt sammanhang – vilket aldrig skett tidigare. Du som är intresserad av de gröna centerpartiernas unika position har goda skäl att läsa boken. Du kan beställa den här. På bilden flankerar min medförfattare Kjell Dahle och jag själv Senterpartiets partiordförande Liv Signe Navarsete, som deltog vid presentationane av boken.

Det andra bokprojektet är det svenska Centerpartiets jubileumsbok, 100 år av handlingskraft (Jengel förlag), som presenterades vid ett seminarium på hundraårsdagen av Carl Berglunds upprop Bröder, låtom oss enas!. Boken ger en bra bild av centerrörelsens utveckling under ett sekel och är väl illustrerad. En given julklappsbok till politiskt intresserade! Beställ den här!

Mot nya mål efter valet

Valrörelsen är över och räkningen av kryss pågår på länsstyrelsen. Jag har fått ett starkt stöd och många kryss, men ”krysskungen” Pelle Åsling ser ändå ut att få överlägset flest. Han verkar vara outstanding i kryssning i hela landet. I morgon kväll vet vi slutresultatet.

Själv försöker jag komma in i någorlunda normala banor igen och ta igen alla uppgifter jag har skjutit framöver under den intensiva valrörelsen. Bland annat ska jag nu läsa korrektur på Centerpartiets jubileumsbok 100 år av handlingskraft (Jengel), som ska utkomma den 1 december. Då är det exakt ett sekel sedan Carl Berglund i Gimmene publicerade sitt upprop Bröder, låtom oss enas! i tidningen Landsbygden. Ett upprop som ledde till bildandet av Bondeförbundet.

Jag har ingått i redaktionen och kan utlova en läsvärd och väl illustrerad jubileumsboken. Att lära känna de gröna rötterna är oerhört viktigt för att Centerpartiet ska kunna hävda sin unika roll i svensk politik och åter växa sig starkt. 100 år av handlingskraft kommer att bli ett välkommet redskap för att många ska lära känna vår intressanta och viktiga historia.