Norden är ”viktigare än någonsin” konstaterade författaren Bengt Lindroth när han föreläste hos Föreningen Norden i Östersund för ett par år sedan. I dagens oroliga omvärld är samarbetet ännu viktigare. Tillsammans kan de nordiska länderna bli både starkare och tryggare.
Mer än 500 år har gått sedan Kalmarunionens tid, men idag står Norden för första gången sedan dess på samma försvars- och säkerhetspolitiska grund. Något som bör underlätta en nordisk samling.
Flera gånger har ett samlat Norden varit nära att bli verklighet. Under skandinavismens storhetstid på 1860-talet var ett enande nära, men när Sverige-Norge inte gav Danmark militärt stöd vid Tysklands angrepp sköts visionen i sank. Under andra världskriget drog debatten om Nordens Förenta Stater i gång med ny kraft. Många menade att ett enat Norden skulle haft kraft att stå emot såväl Sovjets angrepp mot Finland som Nazitysklands ockupation av Danmark och Norge. Det talades om en ”nordisk väckelse”.
Bild: Boken ”Från Bullerbyn till Lidarrende” (Ekerlids) visar den mångsidige Gunnar Ericssons insatser på olika områden, inte minst Norden.
”Nordens Förenade Stater”
En engagerad nordist vid denna tid var Gunnar Ericsson, Astrid Lindgrens bror. Redan i slutet av 1930-talet verkade han, aktiv i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, för samarbete mellan landsbygdens ungdom över de nordiska gränserna. Senare spelade Gunnar en nyckelroll i stödet till Finland under andra världskriget. Han blev vän med den blivande presidenten Urho Kekkonen, började skriva krönikor i finska tidningar (på finska!), snart även i danska och norska tidningar. Gunnar reste runt och föreläste om ”Nordens Förenade Stater”. Hans vision såg ut så här:
Förbundsstaten borde inte vara en utopi, med tanke på den gemensamma kulturen och likheterna i språkligt och religiöst hänseende. Förbundsstaten skulle konstitutionellt och organiskt vila på de nordiska länderna med bevarade särdrag. Förbundsriksdag och förbundsregering skulle utgöra den sammanhållande kraften. (Politisk tidskrift 1/1943)
När planerna på en nordisk försvarsunion gick i stöpet 1949 sköts förbundsstaten ännu en gång på obestämd framtid och samarbetet tog andra former. Först efter järnridåns fall kunde man åter på allvar diskutera en nordisk samling. Då stämplades emellertid Norden som en föråldrad tanke.
Förbundsstaten Norden åter aktuell
2009 lyfte emellertid en annan Gunnar, historikern med Wetterberg i efternamn, in idén om en nordisk förbundsstat i debatten. Han fick till och med Nordiska rådets uppdrag att utveckla visionen i rådets årsbok och slog där fast:
Förbundsstaten Norden är en realistisk utopi. Det är en vision som ligger och väntar på handlingskraftig politik, över gränserna, både geografiskt och politiskt. (Förbundsstaten 2010)
Idén ansågs nu intressant, men avfärdades som orealistisk.
Bild: Gunnar Wetterberg skrev 2010 boken ”Förbundsstaten Norden”. Då ansågs den intressant, men orealistisk. Nu är ett samlat Norden mer realistiskt och möjligt att förverkliga.
Idag Norden mer realistisk än någonsin. Ett samlat Norden skulle bli världens nionde starkaste ekonomi, större än Rysslands. De nordiska länderna skulle kunna påverka långt mer tillsammans än varje stat var för sig.
Det börjar röra på sig…
Förhoppningsvis börjar det äntligen att röra på sig. Historikern Dick Harrison förespråkar en Kalmarunionen 2.0 – och i Almedalen anslöt sig Anders Adlercreutz, ansvarig för Nordenfrågor i Finlands regering, till idén. Toppen om han kan inspirera regeringarna till handling. På Aftonbladets ledarsida har Anders Lindberg lyft frågan om en nordisk förbundsstat – och stora nordiska företag har gått samman i ”Nordic Compass” för att driva på för ett närmare samarbete.
Dags att steg för steg börja göra verklighet av de båda Gunnars visioner. Ett starkt och samlat Norden är bra för oss själva, för Europa och världen!