Alla inlägg av Håkan

Marknaden behöver ett starkt samhälle med muskler

Bild 1: Gustaf Jonnergård är centerrörelsens främste ideolog genom tiderna. Han var tydlig om innehållet i centerideologin. (Bild av EWK).

Bild 2: Häftet ”Decentralisera framtiden” av Gustaf Jonnergård är väl värd att läsa även i dagens situation.

Att Sverige, Europa och världen kommer att se annorlunda ut efter coronakrisen råder ingen tvekan om. Det kommer att finnas ett ”före” och ett ”efter” den globala pandemin, men ingen vet ännu hur länge det dröjer tills vi befinner oss ”efter”.

Inget hindrar dock att vi diskuterar vilka slutsatser som bör dras, tvärtom. Klart är att den svenska beredskapen för en kris av den här digniteten var bristfällig. När nästa kris, en pandemi eller någonting annat, kommer måste vi vara bättre förberedda. Frågan är inte om det kommer nya kriser utan när.

Efter kalla krigets slut på 1990-talet infann en naiv tro om att världen skulle präglas av evig fred och ständig tillväxt. Särskilt Sverige drabbades av denna naivitet, en del menar att vårt land var ”fredsskadat” av ha lyckats hålla sig utanför krig i två hundra år och nu trodde att hela världen skulle uppleva samma lycka. Grannlandet Finland, med andra erfarenheter, tänkte längre än så.

Resultatet blev att Sverige drastiskt avrustade såväl det militära som civila försvaret. Varken invasionsförsvar eller värnplikt behövdes, vi skulle ha militären till internationella FN-insatser. Beredskapslagren kostade bara pengar, reades ut eller kastades. De skulle ju ändå inte behövas. Läs mer

Respektera folkviljan – för oss inte in i euron bakvägen!

2003 folkomröstade de svenska väljarna om vi skulle ha kronan som valuta även framöver eller om vi skulle övergå till euron. Folkviljan var tydlig; närmare 55 procent röstade nej, medan 43 procent ville skrota kronan. Detta trots att ja-sidan hade långt större resurser till sitt förfogande i folkomröstningskampanjen.

Ställningstagandet har tjänat oss väl och alla undersökningar visar att stödet för euron är ännu lägre idag. Ändå görs försök att på olika sätt göra Sverige beroende av euroområdet och Europeiska Centralbanken i Frankfurt. Det senaste exemplet är Riksbankens remissyttrande över utredningen ”Sverige och bankunionen” (SOU 2019:52), där majoriteten i direktionen uttalar sig för att Sverige bör ansluta sig till EU:s bankunion.

Bankunionen bildades efter eurokrisen 2010-12 för att skapa en bättre beredskap vid nästa kris för den gemensamma valutan. Den består bland annat av en gemensam mekanism för tillsyn av bankerna. För euroländerna är det obligatoriskt att vara med i bankunionen, men även övriga EU-länder kan ansluta sig om de så önskar.

För Sverige skulle ett medlemskap innebära ytterligare suveränitetsavsägelse till EU-systemet. En del av de uppgifter när det gäller banktillsynen som idag sköts av Finansinspektionen skulle överföras till bankunionen, där Europiska Centralbankens ECB-råd har det avgörande inflytandet – och där Sverige inte har någon representation. I praktiken centraliseras makten till de mäktigaste euroländerna, främst Tyskland och Frankrike. Dessutom skulle Sverige vid ett medlemskap tvingas lägga mångmiljardbelopp till en fond knuten till bankunionen. Läs mer

”En bra läkare för sjuka tider”

Bilden: Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, ordförande för Centerpartiet PSL, framstår allt mer som den främste utmanare till Andrzej Duda som Polens president.

Om tre veckor – den 10 maj – tänker det polska regeringspartiet Lag och rättvisa, PiS, tvinga polackerna att välja president. Trots att det borde vara självklart att skjuta upp valet tills coronakrisen har passerat. Något som oppositionen kräver och även en majoritet av väljarna anser enligt flera opinionsundersökningar.

PiS starke man, partiordföranden Jaroslaw Kaczynski, ser emellertid det nuvarande läget som lämpligt för att ytterligare stärka sin makt. Kaczynski bedömer uppenbarligen att coronan gör det lättare för den nuvarande presidenten Andrzej Duda, som snällt följer hans direktiv, att bli omvald. Under nuvarande förhållanden är det i praktiken bara Duda som kan bedriva valrörelse. Hans budskap förs ut genom public service, de radio- och TV-kanaler som numera i praktiken är styrda av det högernationalistiska regeringspartiet. Oppositionens kandidater kan inte arrangera valmöten och får i hög grad lita på sociala medier för att nå ut till väljarna. Demokratin sätts i andra hand.

För att kunna genomdriva presidentvalet har PiS nyligen lyckats ända vallagen så att alla ska rösta via posten. Om detta är möjligt i praktiken återstår att se.

Helt säkra ska nog varken Kaczynski eller Duda vara på att deras utstuderade taktik kommer att lyckas. Oppositionens kandidater har diskuterat om de ska bojkotta valet, men ingen har hoppat av. Inriktningen har från början varit att de olika partierna och partikoalitionerna ställer upp sina egna kandidater i första omgången och att man i andra omgången samlas bakom den oppositionskandidat som får störst stöd i första omgången. Detta förutsätter dock att inte Andrzej Duda får egen majoritet den 10 maj. Läs mer

Gedigen bok om omstritt statsråd

KG Westman satt i Sveriges regering under såväl första som andra världskriget. För eftervärlden är han mest känd som ansvarig minister för ingrepp i pressfriheten, ”ministern som drog in tidningar”, under andra världskriget. Men det finns mycket mer – och mer positivt – att säga om denne intressante man. Därför är det värdefullt att Veine Edman har skrivit en så gedigen biografi över honom; ”Statsråd i krigstider, KG Westman, Bröderna – Vännen och välgöraren” (Atremi). Bröderna Karl Allan, bonde och riksdagsman, och Karl Ivan, diplomat, får också vara med i boken. Likaså välgöraren Henrik Westman, som bröderna inte var släkt med trots samma efternamn.

Karl Gustaf (KG) Westman och hans bröder växte upp i en postmästarfamilj i Linköping. Fadern, postmästaren, var dock inte särskilt framgångsrik. Han blev avstängd från sin tjänst och var djupt skuldsatt vid sin bortgång. Godsägaren Henrik Westman på Valla var däremot förmögen och kom att bli KG:s välgörare. Tack vare lån och bidrag från godsägaren kunde KG genomföra framgångsrika studier i Uppsala. Som 34-åring utnämndes han 1910 till professor i rättshistoria. Redan dessförinnan hade han fått uppdraget att revidera och bearbeta realskolans historiebok ”Fäderneslandets historia” (Lilla Odhner), vilket blev en livslång uppgift.

I Uppsala var KG Westman tidigt aktiv i den politiska debatten. Från början intog han ganska konservativa ståndpunkter, bland annat som aktiv i föreningen Heimdal. 1914 blev han ecklesiastikminister i Hjalmar Hammarskjölds så kallade ”kungaministär”. Denna regering kallades så eftersom den hämtade sitt stöd hos kungen och inte hos riksdagen. Intressant nog hämtade KG råd hos sin nära vän, konstnären Anders Zorn innan han sa ja till utnämningen. Och han var inte okritisk till kungen. Läs mer

En annan värld väntar efter Corona

Inlägg, publicerat i Östersunds-Posten 23 mars 2020

Vi befinner oss i en världsomfattande pandemi som också är en samhällelig kris. Världen kommer att se annorlunda ut efter Coronakrisen. Frågan är hur. Några tvärsäkra påståenden om framtiden kan ingen göra.

Däremot kan vi konstatera att Sveriges krisberedskap är bristfällig. Såväl politik som myndigheter gör ändå storartade insatser för att minimera smittspridning och samhällsskador, men förutsättningarna är verkligen inte de bästa.

Efter järnridåns fall trodde många på en fredlig och krisfri värld. Sverige började rusta ned både det militära försvaret och civilförsvaret. Sedan andra världskriget hade vi byggt upp ett nät av beredskapslager av vitala varor i hela landet. Det mesta avvecklades. På 90-talet fanns över 4000 intensivvårdsplatser, idag är de under 600.

2004 arrangerade jag och en riksdagskollega ett seminarium om vikten av självförsörjning med mat. Då fick jag sura kommentarer om att när vi var med i EU skulle vi inte tala om självförsörjning. Idag har de flesta kommit till insikt om hur viktigt jordbruket är, men ännu har inte mycket hänt i praktiken.

Finland har agerat annorlunda. Under påverkan av historiska erfarenheter har landet behållit såväl värnpliktsförsvar som beredskapslager. Lägg till detta att Finland fortfarande har en självförsörjning av mat på ungefär 80 procent, medan den svenska har fallit under 50 procent. Läs mer

40 år efter kärnkraftsomröstningen – nu kommer den förnybara energin!

Idag är det exakt 40 år sedan svenska folket folkomröstade om kärnkraften. Jag minns detta med dubbla känslor.

Kärnkraftsmotståndet var en bred och stark folkrörelse. Jag var själv en mycket aktiv del i denna rörelse. Efter centerstämman i Luleå 1973 var jag med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften (ASK) som utvecklades till Folkkampanjen mot kärnkraft. Inför folkomröstningen den 23 mars 1980 hade denna Folkkampanjen breddats och utvecklats till en bred folkrörelse som kunde mobilisera tusentals människor till olika demonstrationer och aktioner. Inom centerrörelsen studerade många tusen energifrågor och engagemanget var enormt. Själv fick jag möjlighet att arbeta på Linje 3:s kansli med att göra tidningen Nej tack!

Samtidigt minns jag folkomröstningen som en manipulation med folkviljan. Kärnkraftsförespråkarna delade upp sig i två linjer, Linje 1 och Linje 2, och fick många väljare att tro att Linje 2 var en slags lagomlinje. Dessutom påstod båda linjerna att de på sikt ville avveckla kärnkraften fast de först skulle fördubbla antalet reaktorer från sex till tolv. Egentligen var hela upplägget en manipulation med folkviljan.

Idag, 40 år senare, kan vi konstatera att kärnkraften äntligen är på väg ut, även om det finns en del kärnkraftsromantiker som talar om nya generationer kärnkraft. Det är de förnybara energikällorna som är hållbara och har framtiden för sig. Samma kloka argument som vi framförde inför folkomröstningen för idag exakt 40 år sedan!
Bilden: Centerrörelsen med Thorbjörn Fälldin i spetsen har spelat – och spelar – en nyckelroll i den gröna energiomställningen.

Min farmors mormors farmors farmors far Johan Georg från Bayern…

Nu vet jag vem som var min farmors mormors farmors farmors far! Han hette Johan Georg Lütze och var född i Schweinfurt, Bayern, i södra Tyskland. Om detta hade jag ingen aning – men släktens egen forskare i tidigare generationer, Claes Axelsson, har klarat ut även detta.

Länge trodde vi att vår släkt var så ursmåländsk som bara är möjligt. Men tack vare Claes och hans Jenny får man veta spännande saker om tidigare generationer. Förra året avslöjade de att en anfader på min farfars mors sida var en finsk svedjefinne vid namn Hytiänen och kom till Hulan i östra Skärstad kring år 1600. Där försvenskades snart släkten och glömde sina finska rötter.

Nu har Claes alltså visat att vi även har en bayersk anfader. Denne Johan Georg Lütze föddes 1683 och gick ung i militär tjänst hos kurfursten av Sachsen. Trettio år gammal tillfångatogs han av Karl XII:s trupper och skickades till Sverige. Karolinerarmén behövde förstärkas och de tyska fångarna gick i svensk tjänst. Johan Georg blev löjtnant i Boijes sachsiska infanteribataljon.

Efter Karl XII:s död och därmed den svenska stormaktstiden slut skickades många av de tyska soldaterna tillbaka till Tyskland, men Johan Georg stannade kvar i Sverige. I sitt andra äktenskap gifte han sig med kyrkoherdedottern Catharina Wietia och bosatte sig i Siggarp i Skärstad. Där har uppenbarligen många i de senare generationerna därefter levt sina liv.

Ju äldre man blir desto mer intresserad blir man av vilka ens förfäder och förmödrar var. Hur har man hamnat här, frågar man sig. Jag tycker att det är spännande att få den ena pusselbiten efter den andra. Tack vare Claes och Jenny vet vi nu att det såväl finns en finsk svedjebonde som en soldat från Bayern bland de som har delat sin gener till oss som lever idag.

Hopp för Polen

Bilden: Kosiniak-Kamysz, en polsk tiger, president 2020?
Samtidigt som varje steg i den amerikanska presidentvalskampanjen redovisas i svenska medier är det i stort sett tyst om presidentvalet i vårt grannland Polen. Detta trots att det som händer söder om Östersjön är av stort intresse även för oss.

Jag har mer eller mindre aktivt följt polsk politik sedan 1980-talet och då främst utifrån vad som händer inom det polska agrardemokratiska och gröna Centerpartiet PSL (Polska folkpartiet). Under 1990-talet hade det svenska och övriga nordiska centerpartier ett nära samarbete med PSL inom ramen för International Network of Centre Parties (INC). Tyvärr finns idag knappast några kontakter på partinivå, vilket rent ut sagt är sorgligt.

Personligen har jag dock följt vad som händer inom PSL, i hög grad med hjälp av min vän Andrzej Mroz. Under 2019 besökte jag Warszawa två gånger och träffade då bland annat den färgstarke partiordföranden Wladyslaw Kosiniak-Kamysz. Min förhoppning är förstås att partikontakterna mellan de genuina gröna centerpartierna ska återupptas på olika nivåer.

Nyckelroll i polsk politik

Bilden: Entusiasm vid valkonventet. I mitten Wladyslaw Kosiniak-Kamysz tillsammans med sin fru Paulina.
Just nu spelar Kosiniak-Kamysz och PSL en nyckelroll i polsk politik. PSL-ledaren är en av de starkaste kandidaterna till presidentposten. Många bedömare tror att han har störst möjligheter att utmana den sittande presidenten Andrzej Duda från det högernationella och allt mer auktoritära regeringspartiet PiS (”Lag och rättvisa”). Presidentvalets första omgång är den 10 maj. Om ingen av kandidaterna då får mer än 50 procent av rösterna blir det en andra omgång ett par veckor senare mellan de två kandidater som fått störst stöd.

I lördags drog Kosiniak-Kamyszs kampanj igång med full kraft. Mycket hög stämning med mycket folk på valupptakten/valkonventet i Rzeszow. Parollen är ”Nadzieja dla Polski”, Hopp för Polen. Det är helt tydligt att förhoppningarna är stora på att PSL-ordföranden ska bli framgångsrik i presidentvalskampanjen. Han går också framåt i opinionsundersökningarna.
Följ gärna Kosiniak-Kamyszs facebooksida för presidentvalskampanjen! Läs mer

En statsminister på besök

Det är inte var dag Sveriges statsminister är i Krokom, men häromkvällen hände det. Stefan Löfvén var på gott humör när han framträdde i Hissmofors Folkets hus. En lokal där han kände historiens vingslag eftersom hans föregångare Per Albin Hansson och Olof Palme båda uppträtt från samma scen. Att ett porträtt av Allan Edwall hänger över talarstolen gör inte saken sämre.

En sådan här afton blir det förstås mycket socialdemokratisk retorik. Jag tycker dock att det fanns flera positiva markeringar i statsministerns anförande. Han talade mycket om ”det starka samhället”, men markerade att det inte handlar om statlig centralstyrning utan om gemenskap i bygden, byn och staden. Det lät nästan som lokalsamhällesidén. Men det krävs nog lite mer för att övertyga. Läs mer

Vår föränderliga tid

Det har hänt mycket på 30 år. Både hos oss i Sverige och i vår omvärld. När kommunismen plötsligt föll och järnridån öppnades trodde de flesta på att den liberala, demokratiska demokratin var framtiden både i väst och öst. Idag kan vi konstatera att utvecklingen inte riktigt stämmer med förhoppningarna 1989/1990.

Under helgerna har jag studerat flera intressanta böcker om vår samtidshistoria. Några av dem handlar om högerpopulismens framgångar de senaste decennierna. Konturerna av en annan framtid har successivt vuxit fram såväl i vårt land, i Europa som i världen i övrigt.

Polen och Ungern

Den första boken är Hotet mot demokratin, högerpopulismens återkomst i Europa och USA (Historiska media) av Martin Gelin och Erik Åsard. Särskilt intressanta tycker jag att Åsards genomgångar av den auktoritära utvecklingen i Polen och Ungern är. Vi får följa såväl Lag och rättvisas (PiS) som Fidesz väg till makten i Warszawa och Budapest.

Även om de högerpopulistiska, ”illiberala”, ledarna Jaroslaw Kaczynski och Victor Orban har olika framtoning står de på många sätt för samma politik. Så snart deras partier har fått makten i regeringskanslierna har arbetet på att koncentrera makten till sig själva dragit igång. Rättsväsendet har börjat styras politiskt samtidigt som kontrollen har tagits över medierna, främst public service, vilka har omvandlats till rena propagandakanaler för makten. Tusentals statstjänstemän och journalister, som inte ansetts tillräckligt lojala, har förlorat sina jobb. Längst har utvecklingen i centralistisk och auktoritär riktning gått i Ungern. Läs mer