Alla inlägg av Håkan

Kristdemokratiskt kärnkraftshaveri

Att ledaren för Kristdemokraterna skulle komma ut som kärnkraftsaktivist hade jag aldrig trott för några år sedan. Efter att ha hört lördagsintervjun i P1 med Ebba Busch Thor kan jag dock konstatera att hon uppenbarligen tror att kärnkraftsvurm ska ge hennes parti ökat stöd. Några sakskäl är svåra att se.

I mitt stilla sinne funderar jag över hur hennes partivänner, tidigare generationer av kristdemokrater, som var med i arbetet i Linje 3 inför folkomröstningen 1980 och, liksom jag, ville fasa ut kärnkraften ur energisystemet ser på dagens partiledares blinda reaktortro. Ett viktigt argument mot kärnkraften för KDS:arna den gången, och för många av oss andra, var att slutförvaringen av det radioaktiva avfallet inte var löst. Att producera högaktiv radioaktivitet som måste hållas avskild från allt liv i hundratusentals år stred inte minst mot den kristna förvaltarskapstanken. Faktum är avfallsproblemet ännu inte är löst, även om det finns omstridda planer på en slutförvaring i Östhammar.

Varken avfallet eller andra risker med kärnkraft verkar dock bekymra Ebba Busch Thor. Hon vill att politiken ska ge sig in och styra i den breda energiuppgörelsen. Vattenfall ska beordras att köra Ringhals 1 och 2 vidare mot företagets vilja. Att Vattenfalls vd Magnus Hall har konstaterat att reaktorerna är gamla och att det är olönsamt att rusta dem för fortsatt drift efter 2020 bryr hon sig inte om. Ett nytt uppseendeväckande hugskott från kd-ledaren i lördagsintervjun är dessutom att kärnkraften ska göras till en EU-fråga. Enligt Busch Thor bör EU ta fram en gemensam standard för godkännande av reaktorer och för att ta fram ny kärnkraft. Sedan ska Bryssel uppdra åt två av medlemsländerna att hantera de här frågorna åt hela Unionen. Man tar sig för pannan. Läs mer

Nyttiga perspektiv på rasbiologin

Inte sällan attackeras Centerpartiet i den dagspolitiska debatten för att ha en ”brunfärgad” historia. Som slagträ används ofta formuleringar i föregångaren Bondeförbundets program från 1933. Där sägs bland annat följande: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”. Självfallet är detta en motbjudande formulering, som Centerpartiet för övrigt många gånger har tagit avstånd ifrån. Ändå upprepas anklagelserna av politiska motståndare.

Sanningen är att hela det svenska samhället var präglat av dessa uppfattningar under de första decennierna av 1900-talet.

Jag har nu läst en viktig, nyutkommen bok om den kanske viktigaste ideologen bakom rasbiologin Gustaf Retzius, ”Skallmätaren, Gustaf Retzius – hyllad och hatad” (fritanke.se) av Nils Uddenberg. Det är på många sätt en fantastisk bok som ger inblick i hur den svenska akademiska eliten levde under andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Boken ger en mycket upplysande bild om tidsandan under denna epok.

Gustaf Retzius far och farfar var båda professorer och han gifte sig med Anna Hierta, dotter till den kände liberale tidningsmannen och entreprenören Lars Johan Hierta, mannen bakom Aftonbladet. Gustaf och Anna var liberaler som arbetade för arbetarnas rättigheter, stöttade fackföreningar och kvinnosakskvinnor samtidigt som de drev sociala projekt. På äldre dar kom de dock på kant med en del av sina tidigare åsiktsfränder.

Under en period ägde de Aftonbladet, där Gustaf skrev många texter. Läs mer

Ett starkt Norden bra för oss alla!

Kan vi åter lyfta upp det nordiska samarbetet på den politiska agendan? Ett starkt Norden skulle vara bra inte bara för oss själva utan också för Europa och världen i övrigt.
Inför valet till Europaparlamentet den 26 maj bör vi även fundera över hur vi vill se samarbetet i Norden i framtiden. Det vore fatalt om så mycket makt överförs till Bryssel så att det försvårar ett fördjupat och utvecklat nordiskt samarbete.

—–

Inför folkomröstningen om EG/EU 1994 arbetade jag aktivt för ett nej till svenskt inträde i unionen. Mitt – och många andra kritikers – alternativ var ett starkt Norden som samarbetade med EU utan att bli medlem i Brysselunionen. Jag är fortfarande övertygad om att det hade varit ett bra alternativ.

Tyvärr spelades också den gången de nordiska länderna ut mot varandra. Finland, där man visste att stödet för EU-inträde var starkast, främst av säkerhetspolitiska skäl, fick folkomrösta först. Därefter var det Sveriges tur och jag är övertygad om att de hade blivit ett nej hos oss om folkomröstningarna hade skett samtidigt. Det var Finlands ja som fick en knapp majoritet av svenskarna att följa exemplet. Norge, där motståndet var starkast, fick enligt upplägget rösta sist men de norska väljarna stod fast och röstade nej till EU-inträde.

Inte kört för samarbete
När de nordiska länderna valde olika relationer till Bryssel var vi många som trodde att det nu var mer eller mindre kört för ett närmare samarbete under överskådlig tid. Och visst hade vi säkert nått längre i samarbetet i Norden om vi hade valt samma väg vid folkomröstningarna för 25 år sedan. Men jag har ändå med tiden kommit fram till att det inte är kört för ett fördjupat samarbete i vår gemensamma region. Läs mer

Sluta kärnkraftsdrömma – följ energiuppgörelsen!

För tre år sedan – 2016 – gjordes en bred uppgörelse om energipolitiken mellan Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Som det brukar vara när man kommer överens över partigränserna var uppgörelsen en kompromiss. Det handlade om att ge och ta, om att lägga fast långsiktiga spelregler.

Kärnkraften var även denna gång en nyckelfråga. Inga stoppår fastställdes för nuvarande reaktorer och man öppnade även för nybyggnation på de platser där kraftverken finns. Kraftbolagen, med Vattenfall i spetsen, får avgöra. Samtidigt slogs fast att kärnkraften ska stå för sina kostnader och att målet är att 100 procent av energin ska vara förnybar senast 2040.

Utbyggnaden av de förnybara energikällorna går snabbt. Som professor Tomas Kåberger, ledamot i Vattenfalls styrelse, har konstaterat är ny elproduktion från sol- och vindenergi idag långt billigare än från ny kärnkraft. Även driftskostnaderna för existerande kol- och kärnkraftverk är högre än för de förnybara energikällorna. Läs mer

Ett mord 1843 – som berör mig idag

Bilden: Någon bild på Petter Jonasson, min farfars farfars far, som mördades 1843 finns inte. Däremot på hans änka, Lena Andersdotter, min farfars farfars mor, på gamla dar (Ur Tore Ljungkvists bok). Lena fick efter mordet själv ta hand om sina fyra små barn. Hon överlevde sin mördade man med ett halv sekel, dog 1893.

Rusthållaren Petter Jonasson blev ihjälslagen på Ränneslätt i Eksjö den 7 juni 1843. Varför berör detta dåd mig idag? Jo, jag har på sistone fått klart för mig att denne Petter var min farfars farfars far.

Jag hade ingen aning om denna händelse förrän jag läste Tore Ljungkvists bok ”Gustav Frithiofs tid – en släktkrönika”. Tore är en nyfunnen släkting sedan vi (genom DNA-prov) har fått klart för oss vem som egentligen var min farfar Kalles pappa, (vilket jag har skrivit om i en tidigare text).

Denne Petter var en bonde i byn Förås utanför Eksjö som, i enlighet med indelningsverket, underhöll en ryttare, en husar. Då kallades man för rusthållare.

De första dagarna i juni 1843 var den då 33-årige Petter på flykt. Han gömde sig i en stuga på skjutfältet Ränneslätt. Exakt varför vet man inte säkert, men uppenbarligen hade han försatt sig i ekonomiska svårigheter. Han hade gått i borgen men kunde inte betala och tvingades gå från gård och grund. Han sonson Otto Ljungqvist lär ha sagt att ”dom” slog ihjäl honom, men det var bara en mördare som ställdes inför rätta.

Mördaren – eller mördarna – hittade uppenbarligen Petter i hans gömställe, slog helt sonika ihjäl honom och sänkte ned honom i en göl på Ränneslätt. Hans kropp hittades nästan omgående av en yngling som också kunde berätta att dennes äldre bror, den unge bonden Johan Johannesson, var banemannen. Tyvärr har många handlingar från rättegången brunnit upp i en brand i Eksjö 1856, men vi vet att mördaren tog sitt eget liv innan han hann avrättas. Att det skulle ha blivit en offentlig avrättning är knappast någon tvekan om och då fann han uppenbarligen det bättre att ta sig själv av daga. Läs mer

2019 är inte 1933 – men visst kan vi lära av historien!

Bild: Krisuppgörelsen 1933 ledde till ett närmare samarbete mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna, inte minst mellan ledarna Bramstorp och Per Albin. Frågan är om Januariavtalet också kan leda till ett mer förtroendefullt samarbete i landets intresse mellan de båda folkrörelsepartierna.

Uppenbarligen har Stefan Löfvén läst historia och lärt en del av den. Det framgår i varje fall av hans tal inför den socialdemokratiska kongressen i Örebro i helgen. Han pekar på likheterna med krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 – och det gör han rätt i.

Dagens samhälle skiljer sig på många sätt drastiskt jämfört med situationen för 86 år sedan, men det finns också uppenbara likheter.

Efter valet 1932 bildade Socialdemokraterna en minoritetsregering, men det krävdes bredare uppgörelser för att komma till rätta med de växande problemen i samhället. Arbetslösheten skenade och många bönder gick i konkurs. Den stora arbetslösheten liksom jordbrukskrisen skapade grogrund för antidemokratiska organisationer. Demokratin var fortfarande skör; det var bara lite mer än ett decennium sedan de svenska kvinnorna fick rösträtt. På en del håll ropade man efter en stark ledare, inspirerade från Tyskland. Läs mer

Att finna sin farfarsfar…

Bild 1: min farfar Kalle i 20-årsåldern kring 1910.

Bild 2. ”Gustav Frithiofs tid – en släktkrönika” av Tore Ljungkvist. Gustav Frithiof är min farfars farfar.

Bild 3: Kalles far Axel Henning med sin amerikanska familj, också ca 1910. Barnen på bilden är alltså Kalles halvsyskon.
Bild 4: Farfar Kalle med farmor Ida och de ses barnen ca 1950. Min pappa Harald längst till höger i övre raden.

När jag växte upp i Skärstad mellan Huskvarna och Gränna spekulerades det ibland i släkten om vem som egentligen var far till min farfar, Kalle (Karl Teodor). Vi visste inte. Kalle var född i januari 1888. I födelseboken stod att fadern var okänd. Själv ville han inte tala om vem som var hans pappa fastän han säkert visste. Det sägs att han hade fått papper som visade vem som var fadern när hans mor Charlotta dog 1945 men att han hade bränt upp dem i en kakelugn. Han ville uppenbarligen inte gräva i det som varit.

Att fadern hette Ljungqvist och hade åkt till Amerika var ändå en osäker uppgift som cirkulerade i släkten. Vi funderade förstås över vem denne Ljungqvist var och det fanns flera teorier. En sådan var att det var en son till patronen på Munksjö pappersbruk med detta namn, men det verkade inte särskilt troligt.

För några år sedan fick vi klart för oss att Kalles mor Charlotta Larsdotter hade varit piga i en familj, just med namnet Ljungqvist, i Jönköping en kort tid 1886-87 och då blivit med barn. Det visade sig också att en son i familjen, Axel Henning, hade rest över Atlanten våren 1887 – och att han skulle kunnat ha gjort Charlotta med barn strax innan han drog västerut. Läs mer

Samarbeta i Europa utan statsbygge

Vi lever i en föränderlig tid inte minst när det gäller det europeiska samarbetet. Inför valet till Europaparlamentet den 26 maj är det nödvändigt att även vi i Sverige på allvar diskuterar hur vi vill se samarbetet framöver.

Det är viktigt att Europas länder samarbetar på genuint gränsöverskridande områden som handel, miljö och klimat, migration och brottsbekämpning. Däremot måste planerna på en centraliserad, överstatlig statsbildning med kraft ifrågasättas. Makten bör ligga så nära medborgarna som möjligt och det sker bäst i ett i huvudsak mellanstatligt samarbete. Vill några av länderna fördjupa samarbetet ska de ha möjlighet till detta utan att alla behöver vara med.

EU är inne i ett omvälvande skede. Samtidigt som högernationalism firar framgångar arbetar starka krafter för att gå vidare mot det centraliserade statsbygget. En polarisering som riskerar att hota ett konstruktivt samarbete mellan länderna.

Frankrike och Tyskland verkar inriktade på att omvandla EU till en statsbildning, uppbackade av byråkratin i Bryssel. Det talas öppet om att EU ska skapa en gemensam militärmakt, en EU-armé, vilket den franske presidenten Macron och den tyska kanslern Merkel har enats om i Aachendeklarationen. Före 2025 ska Unionen ha ett gemensamt militärt försvar är tanken, sannolikt bestyckat med franska atomvapen. Det militära samarbetet inom PESCO är ett första steg, ett samarbete som för övrigt har diskuterats alltför lite i vårt land. Läs mer

Oacceptabla risker med gruvor i alunskiffer

Att gruvor i alunskiffret i Oviken nära Storsjön riskerar att drabba länet hårt råder ingen tvekan om. Dricksvattnet – som stora delar av Jämtland hämtar ur Storsjön – är en grundförutsättning för ett levande län. Sjön med rent vatten är en viktig och avgörande naturresurs som måste bevaras för framtiden.

Lägg till detta att den planerade gruvan skulle lokaliseras mitt i en levande kulturbygd med goda förutsättningar för ett hållbart jordbruk. Att kunna bedriva ett aktivt, miljövänligt jordbruk är av ett oerhört stort värde för hela regionen.

Även en annan för länet viktig näring, turismen, skulle påverkas mycket negativt av gruvverksamhet i Storsjöbygden.

Mot den här bakgrunden motsätter vi oss helhjärtat EU Energy Corp.AB:s ansökan om bearbetningskoncession. Att gruvverksamhet i alunskiffer innebär särskilda risker vare sig det handlar om att utvinna uran eller vanadin är uppenbart.

Läs mer

Var finns ”bankomaten” egentligen?

(Inlägg publicerat i ÖP, LT och JT. En kortare version i Aftonbladet)
Bild 1: EWK:s bild om hur resurserna ramlar ner från norr till söder…
Bild 2: Över 90 procent av vattenkraften i Sverige finns i skogslänen. Men all beskattning av denna energikälla går till staten och skattetrycket är klart högre i norr.

Regionstyrelsens ordförande i Region Stockholm Irene Svenonius gillar inte att det finns förslag om att göra utjämningssystemet mera rättvist. Hon talar om att regeringen ser Stockholmsregionen som sin ”egen bankomat” (Aftonbladet 17 februari). Är det verkligen så?

Vi kan konstatera att EWK kopiahuvudstadsregionen sedan länge har sett övriga landet – och då i synnerhet norra delen – som sin egen bankomat. I skogslänen har centralmakten, med Stockholm som utgångspunkt, i hundratals år hämtat billiga råvaror i form av mineraler, skog och vattenkraft – numera även vindkraft. Mycket litet av de värden som genereras får stanna i de regioner, där värdena skapas. Det mesta hamnar i statens eller bolagens fickor.

Ungefär 90 procent av landets vattenkraft produceras i skogslänen. All beskattning går till staten och vinsterna till de bolag som bedriver verksamheten. Lokalt stannar endast de så kallade bygdemedlen, ca 110 miljoner kronor per år. Vattenkraften är dessutom i hög grad fjärrstyrd och skapar få jobb lokalt. Vårt västra grannland Norge har en annan syn. Där är det en självklarhet att en del av vattenkraftens värden ska stanna där produktionen sker. Läs mer