Alla inlägg av Håkan

Lyft fram Gustaf Jonnergård!

Bilden: Gustaf Jonnergård markerade att centerideologin, den gröna decentralismen, skiljer sig från de gamla 1800-talsideologierna.

Häromdagen hittade jag en ganskaGustaf Jonnergård tunn, grön skrift i mina gömmor. Bara titeln – Decentralisera framtiden – väcker mitt intresse. När jag ser att författaren är Centerpartiets främste ideolog genom tiderna, Gustaf Jonnergård, måste jag förstås sätta mig ned i fåtöljen och ta del av innehållet.

Förra gången jag läste den här skriften (”Decentralisera framtiden”, Gröna debattserien, LT 1980) var jag aktiv i CUF och jag inser att jag fortfarande delar det mesta i Gustaf Jonnergårds syn på samhället och centerpolitiken. Han var partisekreteraren som utvecklade den gröna, decentralistiska idégrunden under partiets fantastiska uppgång från slutet av 1950-talet och två decennier framåt.

Jonnergård understryker ofta att Centerpartiet står för en egen idégrund. I den här skriften konstaterar han:

De gamla ismerna från 1800-talet – socialismen, konservatismen och den gamla liberalismen – öppnade aldrig för någon diskussion om problemen kring centralisering/decentralisering. Men de leder i sig själva till centralisering – därför att de i så stor utsträckning förutsätter långtgående centrala beslut. Man skall observera att socialistiska partier och högerpartier har en gemensam centraliseringsinställning. Läs mer

Europas Förenta Stater eller Nationernas Europa?

Skånska Dagbladet 13 juni 2017.

Länstidningen 14 juni 2017
Östersunds-Posten 17 juni 2017
Bilden: Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har presenterat en vitbok med fem scenarier för EU:s utveckling. I Sverige diskuteras detta knappast alls.

Brexit, senast den överraskandejuncker utgången av det brittiska valet, får stor uppmärksamhet. Spekulationerna är många även i svenska medier. Att själva EU står inför ett avgörande vägval får däremot knappast alls någon plats i debatten.

I våras presenterade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker en ”vitbok” med fem framtidsscenarier för Unionen. Fyra av dessa går ut på att samla mer makt till Bryssel och successivt bygga en regelrätt statsbildning. Positivt är dock att ett alternativ innebär att samarbetet främst koncentreras till handel och de fyra friheterna. I övrigt kan beslut återföras till medlemsländerna. Kommissionen kan dock inte låta bli att omgående såga detta alternativ.

Det är bråttom att välja väg, menar kommissionen, som hoppas att stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet redan i slutet av innevarande år ska enas om i vilken riktning EU ska gå. Att så avgörande framtidsbeslut måste diskuteras brett och förankras bland medborgarna verkar man blunda för. Om ytterligare centralisering pressas igenom von oben hotar demokratiskt haveri. Läs mer

Lär av Norge för att ta hela landet i bruk!

EWK kopiaÖP: Världsmästartecknaren EWK kunde konsten att med en bild visa hur södra Sverige prioriteras trots att en stor del av naturresurserna hämtas från norr. 
Norra Sverige har i sekler setts som en ”förrådskammare” för den svenska nationen. Ett område där man för en billig penning kan hämta skog, malm, kraft – och arbetskraft. Det är hög tid att göra upp med detta närmast koloniala synsätt för att ge alla delar av landet likvärdiga förutsättningar.

Landsbygdskommittén visar glädjande nog tecken på att vilja se hela landet. Kommitténs 75 förslag är positiva, men de ekonomiska musklerna inte mycket att skryta över. Ett, i och för sig positivt, avståndsbaserat reseavdrag ska spara 1,4 miljarder kronor i storstadsområdena, medel som är tänkta att finansiera övriga förslag.

I 23 kommuner ska 500 miljoner kronor anslås för att sänka arbetsgivaravgifter och avskrivning av studielån. Positiva förslag, hämtade från den norska distriktspolitiken, men med de begränsade resurserna kan det bara handla om ett första steg. Gränsdragningen är dessutom diskutabel. Behovet är lika stort i norra Krokom, som inte ingår, som i det närbelägna Strömsund.

Att Landsbygdskommittén inte vågar föreslå att en del av vattenkraftens värden ska stanna i de regioner där produktionen sker är beklagligt. Över 90 procent av vattenkraften produceras i skogslänen, men all beskattning går till staten. Enbart fastighetsskatten har de senaste åren uppgått till 5,4 miljarder kronor, per år. Varav över 500 miljoner enbart från Ragunda. Läs mer

”Världens bästa bönder” behöver bättre lönsamhet

Bilden: Enigheten var Fores Boksläppöverraskande stor om vikten av att utveckla det svenska jordbruket när Helena Jonsson släppte sin nya bok. Från vänster: LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, miljöprofessor Johan Rockström, LRF-ordföranden Helena Jonsson och moderatorn, Fores vd Mattias Goldmann.

Nyligen var jag med på avgående LRF-ordföranden Helena Jonssons boksläpp i den gröna tankesmedjan Fores lokaler i Stockholm. I Sverige ser inte ut som du tror (8tto förlag) ger hon sin syn på det svenska jordbrukets utmaningar och möjligheter.

Mest intressant denna dag var emellertid inte boken, i sig mycket läsvärd, utan diskussionen denna afton. Inbjudna recensenter var LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson och miljöprofessorn Johan Rockström. Det som framfördes förebådar förhoppningsvis en ny tid då Sveriges bönder får det stöd och det beröm de förtjänar. Jag blev positivt överraskad.

De tre var överens om böndernas nyckelroll om Sverige ska bli världens första fossilfria samhälle och visa vägen mot en hållbar framtid. En del ”miljövänner” framför annars en okunnig kritik om att bönderna skulle bedriva ett miljöskadligt ”industrijordbruk”. Miljöprofessor Rockström vet bättre och även om mer måste göras slog han fast:

Vi har världens bästa bönder, världens bästa djurhållning och det minsta antibiotikaanvändandet. Detta är något att vara stolt över – och då bör vi också föra en politik som ger jordbruket goda förutsättningar. Läs mer

Guillou i Politisk Tidskrift

Bilderna: Överst Jan Guillou som han presenterades i PT och nederst början på hans artikel i tidskriften.

När jag häromdagen bläddradeSkärmavbild 2017-05-13 kl. 15.52.19 i gamla utgåvor av Politisk tidskrift (PT), centerrörelsens idé- och debattidskrift, fann jag den artikel Jan Guillou skrev 1974 när han satt i isoleringscell i samband med IB-affären. Jag var redaktör för tidskriften vid den här tiden och blev påmind om att jag då kontaktade Guillou för att ge sin bild av vad som hade hänt.

Att Jan Guillou skrev i PT var inte populärt hos Thorbjörn Fälldin och centerledningen, vilket jag fick signaler om. Någon allvarligare utskällning slapp jag dock. Jag var ung och bedömde att det var relevant att Guillou fick ge sin bild av vad som hade hänt. Det kan jag tycka även idag.

När man i dagens ljus läser inlägget kan man konstatera att läget för 43 år sedan var ganska annorlunda. Kalla kriget pågick och även Sverige ansåg det viktigt med hemlig informationsinhämtning, spioneri. Säpo kunde ingripa mot en tidning (Fib/Kulturfront) och de journalister som hade avslöjat den hemliga underrättelseorganisationen IB (Informationsbyrån). Dessa kunde också dömas till fängelse för sitt avslöjande. Inte underligt att det blev diskussion om hur tryckfriheten egentligen mådde.

Även i år – när världens äldsta tryckfrihetsförordning har hunnit bli mer än 250 år gammal – kan det finnas skäl att diskutera hur denna frihet fungerar i verkligheten. Särskilt som omvärlden på en del sätt börjar likna situationen för några decennier sedan…GUillou1 i PT-74

En kommunistisk diktatur på liv och död

Just nu läser jag Peter KadhammarsSkannad bok om den kommunistiska nomenklaturan i Albanien, Vi som var så lyckliga, Liv och död i en kommunistisk diktatur (Natur & Kultur). Det är en avslöjande berättelse om hur en liten grupp kommunister levde i ett slutet kvarter i huvudstaden Tirana ända fram till början av 1990-talet. Under ledning av diktatorn Enver Hoxha styrde de det lilla landet med järnhand.

Kadhammar har träffat människorna som levde och arbetade i Kvarteret och låter dem själva berätta. Det är i grunden en skräckhistoria. De ledande familjerna i umgicks men levde hela tiden under hot om att gripas, deporteras eller avrättas. Ju längre tiden gick, desto värre blev det. Det gick så långt att landets näst högste potentat, premiärministern Mehmet Shehu, begick självmord efter att ha brutit mot ”partiets linje” genom att godkänna att en av hans söner skulle få gifta sig med en flicka som tillhörde en familj med ”fel historia”. Plötsligt stämplades den tidigare så hyllade Shehu som amerikansk spion. Liksom hela hans familj.

Jag påminns när jag läser Kadhammars bok om min egen resa till Albanien 1974 – under Hoxhadiktaturens hårdaste dagar. Så här i efterhand inser jag hur naiva vi var som deltog på den här resan, som syftade till att studera albanskt jordbruk.

Det hela började med att jag hade skrivit en artikel om mina intryck från Polen i tidningen Ung Center. Jag hade då skrivit kritiskt om hur den polska varianten av socialism fungerade. Då hörde Gun Kessle, ordförande i Svensk-albanska föreningen, av sig och föreslog att jag skulle delta i en resa till Albanien och studera hur ett väl fungerande socialistiskt samhälle ser ut. ”Då ser du skillnaden mot Polen”, förklarade hon. Läs mer

Lärdomar från det senaste seklet

Bilden: Krisuppgörelsen 1933 innebar att den svenska demokratin stabiliserades och välfärdssamhället kunde byggas. Axel Pehrsson i Bramstorp och Per Albin Hansson var två modiga skåningar som satte landets intressen först.

I april 1917 – för 100 år sedan – var Bramstorp Per AlbinSverige i en djup ekonomisk och politisk kris. Utanför landets gränser rasade första världskriget och matförsörjningen fungerade inte. Bröd- och mjölransoneringen var nere på 200 gram per person och dag om det ens gick att få efter att ha köat utanför affärerna. Statsminister Hjalmar Hammarskjöld, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, hade just tvingats bort och ersatts av en mer moderat högerpolitiker, Carl Swartz.
I min egen barndom minns jag hur min farfar Kalle talade om hur svårt det under kriget var att få fram mat till hans växande familj. Han arbetade då i gjuteriet på Huskvarna Vapenfabrik och bodde med sin familj i arbetarbostäderna nära fabriken. ”Men som tur var hade vi släktingar som var bönder i Skärstad som vi kunde få en del tillskott i form av potatis och annat från”, berättade farfar.

Våren 1917 präglades av hungerdemonstrationer runt om i Sverige, men också i omvärlden. I Västervik genomfördes en demonstration, ”en direkt aktion”, som vann genklang på många håll. I Östersund var det främst soldaterna vid regementena som protesterade mot den dåliga mat de fick livnära sig på. Stora delar av landet hotades av svält och på många håll höjdes krav på större brödransoner och billigare potatis. Desperationen var nära. Det sägs att kungen, Gustaf V, hade väskorna packade ifall han skulle tvingas fly.

Läs mer

En blodig och grym verklighet före Stalin

En vanlig uppfattning är att Kjell Albins LeninbokSovjetunionens förste ledare Lenin var en bättre, godare, man än efterträdaren Stalin. Jag har själv levt i den tron. Även om Lenin varken var demokrat eller en särskilt sympatisk person så var han inte lika grym som Stalin. Trodde jag – och många med mig.

Kjell Albin Abrahamson reagerade kraftigt mot denna bild. Strax innan sin bortgång i höstas lämnade han in sitt manus till den bok som nu finns på bokhandelsdiskarna; Stor var Lenin…, En massmördare och hans statskupp (Hjalmarson & Högberg). Det är en aktuell bok, 100 år efter den ryska ”revolutionen” eller, med Kjell Albins ord, ”statskuppen” i St Petersburg.

Boken innehåller intressant information om den ryske, delvis svenskättade, adelsmannen Vladimir Uljanov (Lenin). Att den förste sovjetledaren var en enkel äkta storrysk proletär är en av många myter om denne man. Hans mormorsmor var svenska och hette Anna Beata. I övrigt hade han även judiskt, kalmuchiskt och tyskt påbrå.

Kjell Albin Abrahamson slår hål på många av de gängse föreställningarna. Han visar att talet om att Lenin åkte i en ”plomberad järnvägsvagn” genom Tyskland, att ”Stormningen av Vinterpalatset”, liksom att ”Lenin fick en Rolls-Royce av folket” ingår i den mytiska historieskrivningen. Läs mer

In i ett avgörande skede för Norden och Europa

Länstidningen 15mars 2017

Lördagen 25 mars ska det firas i nordenden italienska huvudstaden. Åtminstone är det tänkt så. EU-ledarna samlas för att påminna om att det är 60 år sedan Romfördaget, Unionens grunddokument, antogs.

Jubiléet sker i ett läge då EU befinner sig i sin djupaste kris sedan fördraget skrevs 1957. Britterna har beslutat lämna och motsättningarna växer bland de kvarvarande medlemmarna. Därför blir den ”framtidsdeklaration” som ska antas i Rom intressant. Tanken är att deklarationen ska starta en bred ”medborgardiskussion”. Som underlag har kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker presenterat en vitbok med fem alternativ. Vi går in i ett avgörande skede för det europeiska samarbetet.

En bred diskussion om EU är välkommen, inte minst i Sverige. Risken är emellertid att statsbyggarna, de som vill öka Bryssels makt med mer överstatlighet tar befälet i debatten trots en växande kritik bland allmänheten. Tyskland och Frankrike vill samla mer makt till EU. Ordföranden för liberala Aldegruppen Guy Verhofstadt går längst och argumenterar i klartext för ett Europas Förenta Stater med gemensam regering och armé. Alla medlemsländer ska vara med i Schengen och ha euron som valuta. Läs mer

Att ta ansvar för landet

Bilden: Axel Pehrsson i Bramstorp och Bondeförbundet hade 1933 modet att göra upp med Per Albin Hansson och Socialdemokraterna, den så kallade kohandeln, krisuppgörelsen. Det ogillades i hög grad av högerkrafterna, men efteråt kan vi konstatera abramstorp-och-per-albin2tt uppgörelsen stärkte den ännu sköra demokratin och lade en stabil grund för folkhemmet, det svenska välfärdssamhället.
Av detta kan vi lära att det inte sällan krävs mod för att ta ansvar för landet, men att det gäller att agera när det är nödvändigt.

Det politiska spelet upptar för närvarande en stor del av tiden för såväl ledande politiker som för media. Vem ska samarbeta med vem – och vem ska inte samarbeta med vem…

Spelteorier kan förvisso vara intressanta, men sakpolitiken är viktigare. Det är den, politikens innehåll, som lägger grunden för vilka samarbeten som är möjliga. Vi måste också fråga oss hur vi på bästa sätt tar ansvar för landet i den tid av osäkerhet inför framtiden som vi lever i nu. Då gäller det att försöka enas brett över partigränserna om vad som behöver göras och om hur landet ska styras.

Om ett och ett halvt år går svenska folket till val och väljer sina företrädare för den kommande mandatperioden. Utifrån väljarnas röster på valdagen kan Sverige förhoppningsvis få en stark regering, helst med stöd av en majoritet av riksdagens ledamöter. Tycker vi att detta är viktigt är det oklokt att redan nu stänga dörrar för tänkbara koalitioner.

Jag delar uppfattningen att en ny regering inte bör vara beroende av Sverigedemokraternas välvilja. En handlingskraftig regering bör i stället om möjligt bildas i politikens centrum och då håller inte dagens närmast cementerade blocktänkande. Visst kan man drömma om att de fyra allianspartierna får egen majoritet i det kommande valet, men att drömmen ska bli verklighet är inte särskilt troligt. Inte heller tyder mycket på att dagens rödgröna konstellation kommer att kunna bilda den starka regering landet är i behov av. Ur allianspartiernas synvinkel vore det heller inte särskilt välbetänkt att låta socialdemokrater och miljöpartister regera vidare på Vänsterpartiets villkor. Läs mer